Kuche Kuche och utlandssemester

Bilresan till och från Malawi var en smula ansträngande, framför allt på vägen hem till Lusaka när vi körde de 880 km på en dag. Vårt valda färdmedel var en svajig suv med för liten bensinmotor och likaledes klen luftkonditionering, så de svarta skinnsätena klibbade mysigt. Det är inte precis flerfilig motorväg i de två länderna, snarare smal landsväg med en hel del hål i. Men trafik är det å andra sidan nästan ingen alls, det är nog fler getter än bilar på vägen.

Men det var påskledigt och vännerna A & L från Finland var på besök, så vi hade bokat fyra nätter på Safari Beach Lodge vid Lake Malawi (sjön är hur stor som helst och utgör bl a Malawis gräns mot Mocambique), och en natt på Dean’s Hillview Lodge i Chipata. På vägen hem stannade vi återigen hos Dean, som för övrigt är en engelsman med page och ett stort behov av att prata, för att plocka upp N, danskan som var den som rekommenderade oss stället från början. N hade vi träffat i Lusaka tidigare, hon var i Chipata för att samla material till sin doktorsavhandling om undervisning på modersmål.

Skillnaden mellan Zambia och Malawi kändes minimal, de har delvis samma språk (nyanja), är ungefär lika fattiga och har liknande klimat. Men deras nationalöl med det superba namnet Kuche Kuche är klart överlägsen den blaskiga Mosin i Z. Det verkar även som ghettoölen Chibuku härstammar från M, även om den säljs i stora mängder i Z också. Ungefär samma färg och konsistens som soyayoghurt, runt 6 % och med en tydlig jästsmak i läckande enliters papperstetror.

Längs vägen i M såg vi en massa grejer på tork som vi trodde var majskolvar, men som visade sig vara tobaksblad. Enligt LP (guideboken som inte längre är speciellt bra eller rolig) står tobak för 60 % av Malawis exportinkomster, och vi såg nog med tobaksfält för att kunna hålla med.




Vi stannade i Nyimba för lunch på vägen dit och konstaterade återigen att nationalfödan nshima inte är rolig över huvud taget (lunchstoppet i Petauke på vägen hem gav oss en annan insikt: 10 minuter betyder inte 10 minuter – hur kunde vi nånsin tro det? – utan ganska exakt en timme. Det var vad det tog att tillaga kycklingen vi beställde).

I malawisjön är det varken krokodilerna eller flodhästarna som är farligast, det de små larverna i några bottenlevande snäckor som tar sig in i människors blodomlopp och jävlas som man ska passa sig för – bilharzia alltså. Vi hade googlat litet och var ganska lugna, men cementtrappan från stranden gav vika under min fot och gav mig en hel del skrapsår på smalbenet, som jag badade med – och det känns som det kanske är lättare för krypen att ta sig in via öppna sår än genom huden, så jag kanske ska testa mig.

Vi bodde riktigt schysst vid vattnet, i ett lyxtält med indragen el, riktig dubbelsäng och ett separat badrum med skön open air-känsla. Från vattnet såg det ut så här:


Inte så långt från Lusaka på vägen hem blev det stopp vid en nedfälld bom och en kille med fjärilshåv. Han frågade om vi hade några tsetse-flugor i bilen och gick ett varv och kikande in genom fönstren. L från Finland undrade om det var ett skämt, vilket det ju inte var, men väl rätt komiskt.

Nu är dock semestern slut, L & A åkte till Livingstone imorse för att kolla victoriafallen och göra safari i Botswana, så tills de kommer tillbaka på torsdag blir jobbjobbjobb. Och kanske en Mosi då och då. Till sist ytterligare några bilder från resan:

Tillbaka från Malawi

Nyss hemkommen efter en hel dag och knappt 900 mil i bil har jag en hel hög med bilder att gå igenom och några berättelser att skriva ned. Men nu ska vi och de finska vännerna äta indiskt efter en vecka med fisk (yes!) och pommes frites (nja) vid Lake Malawi. Strax tillbaka.

Hemmasafari

Djurlivet är förvånansvärt rikt i vårt hus och trädgård. En utdragen uppladdningsprocess ger er denna kavalkad av djur och natur, sen tar jag påskledigt.

Största ödlan i trädgården

Fulaste grodan som blåste upp sig, mitt på gräsmattan

När det regnade som mest hade vi sniglar överallt

Vanligaste trädgårdsödlorna



Trädgårdstomtar

Husspindlarna som lyckligtvis är ganska platta

I tvättstugan, kramas de eller slåss de?

Dummaste ödlan som fastnade i ventilen på toa

Tråkgroda i trädgården

Två gånger har vi haft invasion av svärmande grejer, nu har jag tejpat igen de flesta hålen

Minsta ödlan, det är alltså en vanlig matkniv i förgrunden

Töt

Bakom huset

Me and my AK

Tisdagen den 10 mars, kl 17:16, köpcentrumet Manda Hill.

Hangaren, finländarna och cha cha cha

Vet ni vad stötdämpare heter på finska? Det visste inte A heller när jag bad henne om hjälp med att beställa en via epost från Finland. I övermorgon väntar vi nämligen besök ändå från Norden, då kommer L & A hit för sina första två veckor utanför europa. Och med sig hade jag hoppats att de skulle ha en iskunvaimentaja. Nu verkar dock inte den efterlängtade stötdämparen (min motorcykel är i stort behov av en ny) ha nått butiken i Esbo, från lagret i Tyskland, så finländarna får resa lätt och jag får fortsätta undvika gupp och hålor. Om vännerna från Finland kommer jag garanterat att skriva mer, vi ska ju åka till grannlandet Malawi tillsammans på söndag.

Jag hade läst att "Sichuan" skulle vara den bästa kinesen i stan och i lördags stack vi dit. Den skulle ligga långt inne på Showgrounds, detta konstiga jättemässområde mitt i stan som är tämligen öde. Vi hittade ett par skyltar och kom fram till en litet förvånande entré: En bilbred öppen port i en hangarliknande byggnad. Vi körde in (bilburna som alltid i denna stad) och jag blev ögonblickligen förtjust. Det kändes ungefär som man kommit i sitt privatjet och parkerat litet nonchalant inför lördagsmiddagen. Megahallen var tom sånär som på några bilar längskanten, och på ena sidan fanns entrén till restaurangen som låg bakom en vägg en trappa upp.

Kanske har jag skrivit det förut, men små saker kan ta lång tid här. Vinkeljärn känns ju inte som världens konstigaste grej, och i vårt hus är behovet av ett gäng sådana rätt stort. Samtliga matbordsstolar håller på att disintegrera, trots snickar-Ericks liminsats för några veckor sedan, och gästsängen pallar inte mycket med nuvarande snedben. Så jag har letat efter vinkeljärn. I ungefär två veckor på ett lågintensivt zambiskt vis. Utan resultat.
Fram till igår vill säga, för då blev jag informerad om existensen av Cha Cha Cha Road. Parallell till huvudgatan Cairo Rd är den full med butiker med färgglada handmålade skyltar som avbildar de typer av Hardware som de alla säljer. Alltså verktyg, toalettstolar, glödlampor - och vinkeljärn. Eller rättare sagt, av typ trettio liknande butiker, med ungefär samma utbud, var det EN som sålde vinkeljärn. Men de hade å andra sidan flera stycken, i olika storlekar och allt. Och hade det obegripliga namnet "City Television Hire Ltd" som hade mycket litet att göra med verksamheten, åtminstonde de delar jag såg.

Avslutningsvis en fin bild från förra helgen när vi var ute i en botanisk trädgård:

Vad talar de för språk i Afrika?

Map showing the distribution of African language families (according to Joseph H. Greenberg's classification) and some major African languages. Källa: Wonderful Wikipedia

Vi bor där det står "Chewa", som är ett annat namn på Nyanja. Som vi får undervisning i en timme varje tisdag.

Braai, svett och körkort

Idag har vi braaiat t-bone, kyckling och några korvar. Alltså grillat. Klimatet, trädgårdarna och de sydafrikanska influenserna på den vita befolkningen gör att alla har en grill modell större hemma. Man kan köpa dem längs några av gatorna i Lusaka, hemsvetsade tingestar som enkelt kan föda ett mindre fotbollslag. Man gör av med en säck kol varje gång man grillar, men eftersom 80-90 procent av hushållen i Lusaka använder kol som värmekälla för matlagning säljs enorma säckar billigt i de fattiga delarna av stan. Om man nu inte är lat och köper en vanlig pappåse på Spar. Vi hade bjudit in grannarna som kom med döttrarna, ett fyndvin och biltong - det torkade köttet som är som i norrland.

Spanjoren Marc som bor på vår gata hade nämnt den sociala söndagssquashen, där ett antal bekanta möts och spelar på anrika Lusaka Club. Så i morse textade jag honom och kollade om det gick att hänga på, vilket det absolut gjorde. Det visade sig visserligen att det bara blev Marc och jag, rätt mycket beroende på den irländska festen ("balen") igår. Ordnat av irländska ambassaden, tror jag, samlades ca 400 pers på feta hotellet intercontinental och käkade köttpaj och firade st patricks dag litet för tidigt. Det inkluderade rätt många av dem vi känner, tillika squashspelare. Så medan de andra låg bakfulla hemma rusade vi runt och missade bollar, vilket ändå framkallade den mesta svettning jag någonsin varit med om. Jag överdriver inte när jag säger att jag vred ur en halv deciliteter ur min t-shirt när jag kom hem.

Ett nytt projekt att roa sig med (tjohoo!) är att skaffa zambiskt körkort. Det behövs tydligen, iallafall om man är inblandad i en olycka. Så antingen gör jag det enkelt för mig och ringer Evan (som fixade mitt motorcykelägarbyte väldigt snabbt mot en viss betalning), eller så lägger jag alldeles för många timmar av mitt liv på att tjata med tjänstemännen på Road and traffic safety agency. Jag skulle tro att jag kommer att skriva mer om detta.

En bild jag skulle vilja lägga upp är den på hangaren till den kinesiska restaurangen Sichuan, men eftersom den hittills bara finns i dansken Ts kamera får det vänta.

Immigration, del 11

Visserligen sa Geofrey vid mitt förra besök att jag skulle komma tillbaka på måndagen eller tisdagen, men jag tänkte att det nog inte var någon brådska. Så i torsdags öppnade jag dörren till kontoret och möttes av en människovägg. Ett par meter innanför dörren finns en disk med en stor liggare på, som brukar vara uppslagen, och bakom disken normalt sett en tjänsteman. Så icke nu, tomt bakom disken och liggaren ihopslagen, dvs ingen kunde skriva in sig och därmed kunde ingen komma vidare. Alltså stod det femton pers på en väldigt liten yta och väntade på att någon skulle komma och öppna liggaren så att det kunde skriva sina namn, nationalitet och adress och sedan gå vidare in i lokalen till lämplig tjänsteman.

Listig som jag är tänkte jag att min nära relation till Geofrey och tätheten mellan mina besök kunde bespara mig väntan på entrévärden, så jag gick förbi högen av tillståndssökare och rakt fram till Gs skrivbord. Jag hann inte mer än hälsa hjärtligt och lägga fram mina papper förrän en annan tjänsteman mumlande något till G som försynt frågade om jag hade skrivit in mig. Så det vara bara att gå tillbaka och ställa sig sist i högen.

I vanlig ordning gick G iväg efter att sökt i datorn i några minuter, och i vanlig ordning var han borta i ungefär tre dygn. Under vilka grannen P dök upp, även han på jakt efter ett tillfälligt uppehållstillstånd, eftersom hans gamla skulle gå ut. När G kom tillbaka var det med samma besked som förra veckan: Mitt ärende låg fortfarande hos chefen och väntade på en underskrift, som chefen alltså inte hunnit rita dit. Men sen följde även förklaringen till varför chefen varit borta så mycket de senaste veckorna, och varför hon inte var på plats nu: Hennes far hade gått bort. Om det var helt sant och ganska öppenhjärtigt berättat av G, eller om det bara var ett påhitt för ytterligare fördröja mitt tillstånd, kanske i syfte att försöka locka fram en ”gåva” från mig, har jag ingen aning om.
- I guess I’ll see you next week, sa Geofrey.
- Absolutely, sa jag.

Minisafari

Med fröken Vatanen bakom ratten i Forum Syd-suven gick det rätt fort på den skumpiga och leriga grusvägen ut mot Kasisi. I baksätet satt T och K, som till vardags är på zambiska handelskammaren respektive praktik på danska ambassaden. Vi kom fram till fin-lodgen Chaminuka strax före tio och tog en kaffe på den ståtliga terrassen med utsikt över poolen och det stora naturområdet.

Lodge kan dels betyda hotell i största allmänhet här, men oftast innebär det ett ställe utanför stan med större eller mindre ägor med natur och djur på. Och till sådana åker man för att äta gott och mycket (buffé är standard på helgerna) och komma bort från stan.

Så eftersom det var nationell helgdag i onsdags, Youth Day, befann vi oss en dryg timme från Lusaka och hade förbokat en hästsafari. Tyvärr var de flesta av hästarna inte tillgängliga pga vaccinering, så det var bara A och jag som skulle rida. När vi kom ut och fick syn på dem infann sig en viss besvikelse, iallafall angående den ena pållen: Edward. Han var liten, minst sagt, dessutom med en konstig sydafrikansk sadel utan de där grejerna på sidorna som döljer remmarna till stigbyglarna. Det skulle varit plågeri att sätta den välnärde bloggskribenten på minihästen, så det var A som fick dras med honom och den konstiga sadeln. Jag fick istället grensla Midnight Star, som var i litet mer normal storlek.

Väl solkrämade i ansikte och på armar skrittade vi iväg mot de vilda djuren. Under de dryga två timmar som följde växlade vi mellan skritt och galopp, men inte mycket trav eftersom Edwards steglängd var i stil med en tusenfotings. I två hjulspår i det manhöga gräset var galoppen en suverän upplevelse, och att kunna vika av från spåren in i skogen när vi såg något var skitläckert. Jämfört med att sitta i en dieselbrummande bil, som ju är det vanliga sättet att spana efter djur i södra Afrika. Roligast att få syn på var nog girafferna, tre stycken som stod en bit in bland träden och käkade, men vår guides häst var inte riktigt inriden och blev rädd (den hade aldrig sett giraffer förut), så den skrämde iväg dem när vi närmade oss.

Efter lunchen som bland annat erbjöd grillad antilop (svingod) parkerade vi våra mätta magar på bänkarna på flaket på en landcruiser och tuffade ut i parken med guiden Justin. Första stoppet var ett av de häftigaste: Hyenorna. Har aldrig sett nån i verkligheten förut, och jävlars var elaka de ser ut. Som orcher ungefär. Sen följde elefant, kudu-antilop, impala-antilop, puku-antilop, gnu, waterbuck (vad det nu heter på svenska), fler antiloper, struts, giraff, apa, några antiloper till och ett par vårtsvin.

Maskträ eller tarragon? Dracunculus!

Som jag skrev för några timmar sedan är det svårt att få tag på dragon i det här landet. Och inte blir det lättare när man är osäker på vad det heter på engelska, så nu har jag slagit upp och googlat. Läs och lär (särksilt kamraterna i öster):

"The English word "tarragon" originates from the French word estragon or "little dragon," which is derived from the Arabic tarkhun. Some believe the herb was given this name because of its supposed ability to cure the bites of venomous reptiles, while others believe the plant was so named because of its coiled, serpent-like roots. Although alluded to briefly in the 13th century as a seasoning for vegetables, a sleep-inducing drug, and a breath sweetener, tarragon did not become well known until the 16th century."

"Tarragon is used to flavor a popular carbonated soft drink in the country of Armenia, Georgia and, by extension, Russia. The drink—named Tarkhun (IPA: [tar'xu:n], թարխուն, Тархун), which is the Armenian and Russian word for tarragon—is made out of sugary tarragon concentrate and colored bright green."

För de som vill läsa mer om bärnäsingrediensen tittade jag på wikipedia och hos nåt kryddföretag. Fan vet vad jag ska göra med fläskfilén nu.