Regn, klimat och bokstavsbilder

Vi har förbrukat 99,9 procent av vårt internet den här månaden. Och eftersom det är skottår måste vi vänta ytterligare en dag innan det nollas, så istället för att ladda upp ett gäng bilder som skildrar en del av det jag upplevt får jag väl försöka beskriva dem i ord istället. För dem kan jag skriva offline, och sen krävs det inte många kilobyte för att få ut dem på webben. Men tid tar det, och egentligen är det läggdags.

Till exempel skulle jag velat visa det ösregn som ramlade ner på Lusakas gator igår, och som faktiskt föregicks av litet hagel. Det kändes genom den tunna skjorta jag hade på mig när jag körde motorcykeln på väg hem från mataffären. Ungefär vid Longacres valde jag att köra in till kanten och parkera under ett träd, för att vänta ut skuren. Jag hann stanna innan jag blev speciellt blöt, men även om många träd här har ett väldigt snyggt grenverk(?) och ett tätt bladtak regnade det igenom en hel del. Tjugo meter bort fanns en vaktkur med ett utskjutande tak dit jag tog mig med hojen, och där visade det sig att jag fick stanna i 45 minuter. Inte precis tanken, med väskan full av mat och ett klimatseminarium inbokat litet senare, som jag skulle byta kläder inför.

När det väl slutat regna och vattenmängden på gatan utanför inte var mer än en centimeter eller två försökte jag starta hojen. Men en startmotor som inte fick tag på vad det nu är den ska få tag på i motorn. Så jag fick testa kicken, som på gammalt knasigt BMW-manér sitter vänd på sidan, så att man måste stå bredvid hojen. På fel sida dessutom. Tid att åka hem hade jag inte längre, så det blev direkt mot Holiday Inn i halvblöta kläder och med 2 liter filmjölk i väskan.

Seminariet, eller workshopen, som Niras Scanagri hade ordnat blev en rolig och upplyftande upplevelse för mig. Att se och höra 20-30 människor från regering, privata gruvbolag, statliga energibolag, jordbruks-NGOs, danska ambassaden och nån mer som jag tala om effekter av klimatförändringar och vad man kan göra med dem (typ odla fisk i översvämmade områden) var glädjande för att skillnaden mellan den klimatvärld jag kommer ifrån och den här var minimal. Vi talade samma språk, refererade samma rapporter och dessutom hade flera personer en helt rätt offensiv inställning till vem som ska göra vad globalt sett (vi i nord mer än de i syd). Och det hade inte behövt vara så, tror jag med min begränsade kunskap om Zambia, som nog hade befarat att kunskapsnivån skulle vara lägre.

Dessutom var det bra att träffa J från danska ambassaden, som nämnde att de kan behöva ta in en klimatkonsult senare i år, så nu har han mitt cv. Det, liksom en lös UNDP-kontakt och eventuellt ett mindre uppdrag från Sverige är jobbmöjligheter jag hoppas på framöver. Men än så länge jobbar jag fortfarande för NV hemma, på distans och per timme. Det skänker onekligen en viss frihet.

***

Andra bilder jag skulle velat ladda upp är den på den konstiga byggnaden som tar form ungefär vid det stora universitetssjukhuset. Ser litet ut som en gammal pyramid från Sydamerika, och är väldigt stor. Inte så långt därifrån finns bilden som jag inte kunde med att ta, av rädsla för att stöta mig med localsen. Precis när man passerat byggnaden som det står ”Mortuary” på sitter det en handmålad skylt som hämtad ur ett Lucky Luke-album fastspikat i ett träd: ”Cheap coffins” och så ett telefonnummer. Det är också bilden på Anu och mig i sponsorns gula kepsar från söndagens inbreed-event. Och den på den hemgjorda fotbollen, som landat på gräsmattan på fel sida muren, från skolan bredvid kontoret som Niras har på Kudu Road. En plastpåse full med hopknölade plastpåsar, förvånansvärt bollik faktisk. Men även bilden på D och K från frukosten på Café Kilimanjaro (jag tog en chokladcroissant – de är alltid värmda här,en mexikansk omelett med toast, filterkaffe och en juice).

***

Idag betalade vi hemhjälpen Melody hennes lön. 225 000 kwacha kontant i handen. Det är ca 380 kr för två halvdagar i veckan, i en månad. Steget till att försöka göra det vitt är väldigt långt. Vi har inte en aning om hur det skulle gå till, jag tror inte det finns så många att fråga heller tyvärr, och det i ett land som skulle ha nytta av alla skatteinkomster som kan tänkas. Med normal arbetsgivarlogik skulle ju dessutom den anställda få lägre lön, netto, och det tvivlar jag på att Melody skulle vara så sugen på. Men man vet ju inte, så vi får väl se hur det blir nästa månad.

Röda nackar på Showgrounds

En vän till oss (J) dokumenterade vad vi gjorde i söndags, på det stora konstiga mässområdet Showgrounds. Det handlade om att lära sig hur man kör bil i Afrika, om t ex vägen skulle försvinna. Jag låter filmen tala för sig själv, och det gör den rätt länge (ca 7 minuter, men J har å andra sidan valt njutbar musik till).

(Man kunde snabbt konstatera att de vita zambierna med ölflaska i hand och khakikläder på kroppen var litet bättre på att köra än oss, och hade litet dugligare fordon. Vi är å andra sidan vansinnigt mycket mer upplysta och vidsynta, för att inte tala om vilken stor genbank vi är resultatet av.)

Supamjölk

Och när jag ändå håller på att ladda upp mindre viktiga kommer här några till:

Det är roligt med andra perspektiv.


En av de stora mataffärerna i stan (Shoprite) håller på att renovera/bygga ut. Väldigt handgripligt.

Marknadsavdelningen som har hand om den sötsliskiga whiskeylikören Southern Comfort måste jubla när de ser den helt omotiverade positionen i drinkmenyn på chit-chat där vi åt lunch idag.

Blixtar och hemhjälp

Det var nog inte blixtarna eller åskan som väckte mig utan regnet. Det var nu i natt som det rullade in ett jätteskyfall, efter flera dagar av mestadels sol. När det regnar mycket här regnar det mycket mer än i Sverige. Dropparna faller väl knappast fortare här, är kanske inte större heller, men det är väldigt mycket tätare mellan dem. Så såna där små ruscher som funkar i norden, från dörren till bilen t ex, resulterar i ett förvånat mycket blötare tillstånd här.

Glipan i vår gardin på ett par decimeter räckte för att hela sovrummet skulle lysas upp av blixtarna som kom nån gång i minuten, under en rätt lång tid. Jag vet inte hur länge vi var vakna i natt, men den godhjärtade makan i sängen bredvid mig sa ”tänk hur de har de i compounden nu, utan ström i det här skyfallet”. Man kan tänka sig att rätt många hus i de fattiga områdena inte är helt täta, och framför allt blir det så väldigt mycket vatten på marken som översvämmar allt möjligt.

Nu är det dock morgon med uppehåll och måttliga 19 grader. Eftersom det är torsdag har diskhögen vuxit i köket, det är nämligen den ena av de två halvdagar som vår hemhjälp kommer. Hon heter egentligen Melody och jobbade för M som bodde här innan oss. Att jag skriver egentligen är för att det har visat sig att i praktiken är det inte Melody som är vår hemhjälp, det vara bara de första gångerna som hon kom hit. Nu är det istället hennes ”syster” som kommer och sopar golven, städar toaletterna och stryker samtliga tvättade textilier (så att inte de små äckliga äggen ska överleva och ge oss larver under huden). Ett tydligt exempel på hur det går till här: Den som får en inkomst eller arbetsmöjlighet delar med sig av den till familjen.

Vårt hus har som många andra varken uppvärmning eller kylning, däremot en massa ventilationshål i väggarna med myggnät för. Det och det afrikanska röda dammet gör att det krävs en hel del fejande för att hålla rent. Och så har de dille på att gnida in ”Cobra Wax” på de vackra golven av mörkt trä. Det är uppenbarligen inte bara hos oss, hyllan med golvvax är gigantisk i affärerna, och burkarna finns i XXXL. Jag tror det är som skokräm, att det ska poleras efter ingnidningen, men det gör de inte här. Så golven är ganska snorhala, ger en bruna fotsulor/strumpor och så gnisslar det litet när man går på dem. Sulorna på mina tofflor är blanka och säkert de mest välimpregnerade på norra halvklotet (här är ju alla andras likadana).

Solceller på riktigt eller på zambiskt vis?

I lördags såg jag i en av affärerna i Kamwala en hög med elektroniska lådor med strömuttag på – inverters. Alltså en mojäng som gör om strömmen från ett kopplat bilbatteri till ett vanligt 230-voltsuttag. Bilbatteriet kan till exempel laddas med solceller, som de sålde i meterstora paneler. Jag blev riktigt sugen, både för att ha en backup till nån lampa, internetmottagaren och kanske laptopen när strömmen går, men också för att få prova i praktiken det jag jobbat med i ett antal år: förnyelsebar energi.

Enligt snubben i affären skulle det räcka med en liten inverter (150 kr), en halvstor solcellspanel på 25 watt (300 kr) och ett bilbatteri (vet inte vad de kostar här, antagligen mer än vad de kostar i Sverige i alla fall). Och det är ju inte så himla mycket pengar, så jag var rätt nära att slå till där och då. Jag besinnade mig dock och igår åkte jag till Suntech som en holländare tipsat om (han stod framför mig i bankomatkön för ett par veckor sedan, men en ryggsäck på sig som fick mig att börja prata med honom – den hade nämligen inbyggda solceller, för att ladda mobilen, ipoden eller gps:en visade det sig).
På Suntech visade det sig att det krävdes litet andra prylar än vad de glada köpmännen i kamwala hade sagt, med litet andra prislappar dessutom. Förutom att deras inverter kostade flera gånger så mycket, deras rekommenderade solcellspanel var dubbelt så stor och kostade väldigt mycket mer, så behövdes dessutom en laddningsregulator och litet annat krafs. Och så hade de ett batteri för drygt ettåfem. Nu tror jag väl visserligen att det här är grejer som faktiskt fungerar, över en längre tid också, men det blir inte riktigt lika enkelt att spontanskaffa.

Fortsättning lär följa.

Very nice Italian home

Vår nya brödrost. Från Afrika. Vansinnigt vacker.

Adress i exilen

Om nu någon händelsevis skulle få för sig att skicka något till Afrika är det kontorsadressen som gäller, vår bostad är tydligen inte riktigt med i postgången:

Forum Syd Southern Africa
Attn. Anu Ala-Rantala
P.O. Box 320435
Lusaka, Zambia

Telefon har vi varsin av den mobila varianten, men ingen fast (däremot skype):

+260966485270 (Anu)
+260966485271 (Petter)

Phil och Hans (eller är det Adam?) och dåliga vägar

Imorse var det sedvanlig frukost på cafét Kilimanjaro för de sugna motorcykelburna, det var min första gång med egen hoj. Gott kaffe är ovanligt i Lusaka, men på Kilimanjaro funkar det, liksom en macka med skinka och ägg. För de andra nämnde jag att jag gärna skulle öva litet på sämre vägar, för att bli kompis med min nya båge, och då föreslog Hans (han kanske heter Adam, kommer inte ihåg) att vi skulle ta en sväng runt stan.

Tillsammans med Phil(lipe), en vit zambier eller sydafrikan (det är helt omöjligt att se/höra skillnad, de brukar ha khakikläder, konstiga frisyrer, ofta mustasch och den där dialekten som påminner om australiensiska), körde vi genom Kalingalinga och Kabulonga ut på Leopards Hill. Hans-Adam på en stor och modern BMW-äventyrshoj och Phil på en mjäkig Honda-halvoffroad, jag på min gamla Gelände-Sport.

Efter 5-10 minuter på ganska fin asfaltslandsväg svängde vi av åt vänster. Efter kanske en kilometer på den dammiga grusvägen som följde stod det en lastbil tvärs över vägen som hade fastnat i leran som vägen omotiverat hade förbytts i på en 10-meterssträcka. Adam-Hans körde först och körde fast. Med hjälp av några locals drog och slirade han sig igenom, faktiskt ganska torrskodd. Phil och jag valde ett annat spår och klarade oss med några nätta fotnedsättningar.

Nästa lastbil hade dock råkat sämre ut, med vänster framhjul hängande utanför bron öven en liten flod. En ganska brant och stenig nerförsbacke ledde ner till bron, han hade sannolikt kommit fort och bromsat sig utanför, kanske studsat på stenarna. En meter till och lastbilen hade legat upp och ner i floden. Nu var de istället upptagna med att lasta av kolet till en annan lastbil, vi körde förbi på sidan. Några kilometer senare var vi framme vid Great East Road och körde tillbaka till civilisationen.

Bills reminder och den finska poolen

Det säger något om annonskostnaden, betalningsmoralen och hur dåligt distributionen av räkningar fungerar. Det är alltså det statliga telefonbolaget som i en dagstidning vänligt påminner sina kunder om att räkningarna för januari nu finns utskrivna. Eftersom det knappast finns något motsvarande postgiro för att betala räkningar får man ju för varje räkning besöka företaget och betala kontant eller med check på plats. Och det där med förfallodatum verkar ingen riktigt bry sig om.

Inte så långt från oss ligger the Finnish compound, som består av fyra hus, en bastu med tillhörande pool och en stor trädgård. De som bor där är företädesvis finska statsanställda eller FN-tjänstemän som har nån skum deal om att inte betala hyra mot att ta hand om allt underhåll av husen och tomten.

Vi hjälpte R som bor där att köpa en spis igår, nere i kaos-kamwala, och efter det hängde vi vid deras pool. Bastun sparar vi dock till ett svalare tillfälle, det var en solig 30-gradersdag igår. R delar ett av husen med K som gör praktik på danska ambassaden, och hon hade stött ihop med T som just anlänt från Köpenhamn för att jobba för den zambiska handelskammaren i fyra månader. Han brände sig rätt duktigt igår.

Fest i residenset

En vanlig svart kostym, vit skjorta som hängt med ett tag med översta knappen uppknäppt och en smal slips som inte kan beskyllas för att vara elegant - och jag var klart överklädd på 50-årsfesten som frun till en viss ambassadör hade bjudit in oss till. Att det var en privat fest hade visserligen framgått, men jag hade aldrig trott att den stora majoriteten av festens män skulle ha jenas eller udda byxor, en pikétröja eller skjorta, kanske löst hängande. Men så är man ju nybörjare i dessa kretsar.

En imponerande introduktion av födelsedagsbarnet gick igenom vilka festens samtliga gäster var med någon liten personlig kommentar om varje, jag tror det var fler än 50 gäster. God mat, gott vin (det röda påpekade både ambassadören från ett rödvitt land och en nordamerikan var en riktig höjdare från Sydafrika, som t ex alltid bjuds på den tyska ambassaden) och ett avslappnat konverserande gjorde middagen till en njutbar upplevelse.

Ingen hoppade i poolen, och det som man skulle kunna skriva om kan jag inte göra på den här webbplatsen, så istället får ni se en bild från förra helgen, från Kalimba Reptile Park:


Däremot var norrmannen A som håller ihop fotbollslaget jag tränar med också på festen och undrade om jag ville spela "på riktigt" nästa säsong, dvs matcher, och det ville jag så klart, så nu är det klart!

På bilden (tagen i vårt kök efter förra måndagens träning) ett stort svettigt huvud och min nya fotbollströja, stolt införskaffat när finalen spelades i African Cup of Nations (som dock inte Zambia var med i...).

Riot? - Non political only.

Nu kan jag köra till Paris utan problem! Eller för den delen bara puttra runt i Lusaka med omnejd, helt obekymrad av köer och tillgången på tjänstebilarna. Att fira sin 34e födelsedag med att få en motorcykel levererad till huset man bor i i Lusaka - det är bra. Kombinerat med sång och paketfrukost, lyxräkor till lunch och berömd biffrestaurang ikväll blir det en alldeles utomordentlig dag. Solig och lagom 26-gradigt varm desutom. Och den där oron om ägarskap som skymtade i ett tidigare inlägg här är bortblåst. Av det tvåcylindriga tuffandet som kommer från det makalöst fula avgasröret på en i övrigt svincool hoj. Som jag tveklöst äger.
Premiärturen gick runt kvarteret till Forum Syd-kontoret där A, E, D, E och E exklamerade att det banne mig var den snyggaste motorcykel de sett. Därefter till ett försäkringbolag i andra änden av stan, som gav mig ett försäkringsbrev där rutan för "Riot" har ett handskrivet "Non political only" - så nu vet jag vilka upplopp jag ska passa mig för att hamna i med min hoj.

Köpt en verkstadshandbok eller en motorcykel?

Så här mycket pengar betalade jag Andy idag. Förhoppningsvis för en motorcykel, som med litet tur dyker upp på ett pickupflak hos mig under tisdagen. Eller så dyker den inte upp alls och jag står där som en blåögd idiot. Det är några olika småsaker som gör att jag har en liten obehaglig känsla av att något skulle kunna hända. Till exempel datumet på registreringsbeviset här under. Det är inte dagens, vilket jag tycker det borde vara. Dessutom är hela beviset "reprinted", vilket leder mig till misstanken om att det finns ytterligare ett registreringsbevis i mitt namn nånstans där ute. Som kan användas för till exempel ett ägarbyte…

Men också att jag har betalat utan att faktiskt ha fått en motorcykel. Eller att vi inte skrev något kvitto. Och då framstår ändå den brittiskfödde säljaren med zambiskt ID sedan -65 som en väldigt reko snubbe med alldeles för mycket att förlora på att försöka blåsa mig på drygt 3000 dollars.

En svensk i umgängeskretsen berättade att han ägnade ungefär en arbetsvecka åt att genomföra ägarbytet när han köpte bil här för någon månad sen. Och då tror jag ändå att han fick eller köpte hjälp av nån zambier med kunskap om processen. Så jag var litet undrande om hur mycket tid jag skulle behöva lägga. När jag kom till the Road Transport and Safety Agency i förmiddags framgick det rätt snabbt att det behövdes fler papper än den bunt jag hade fått av säljaren Andy. Först blev det en promenad till ett närbeläget ställe för att ta kopia på mitt pass, men väl tillbaka saknades det dels någon form av skatteintyg, baserat på ett brev från säljaren, dels nåt intyg från polisen. Tyckte tjänstemannen på RTSA. Så jag ringde Andy och berättade om brevet som behövde skrivas. Vilket ledde till att Andy föreslog att jag skulle använda ett ombud som han kände till. Ett ombud som skulle ordna allting, snabbt, för motsvarande 500 kr.

Ombudet Evan dök upp i en rätt stor bil en timme senare när jag kommit hem. Jag hoppade in på passagerarsidan och vi snackade litet om upplägget. Som verkade väldigt enkelt: Jag betalar, han fixar. Under dagen. Och visst, ett antal timmar senare tutade det. Ett stycke registeringsbevis levererades av Evan, jag betalade andra halvan av de överenskomna 500 kronorna, och det som alltså hade tagit en annan person 40 timmar hade tagit mig 10 minuter.

MEN jag är å andra sidan inte säker på hur rätt det gick till. Att Evan säkert mutar en del av tjänstemännen är inte det jag syftar på, utan snarare då om jag verkligen är ägare till en BMW R80GS. Eller för hur länge jag kommer att vara det. Jag kommer sannolikt att märka det, ni kommer ännu mer sannolikt att få läsa om det här. Om det nu skulle vara så att jag har köpt världens dyraste verkstadshandbok.

Powaforce

De stavar så schysst afrikanskt-fonetiskt här.

da hood

Det bor två miljoner människor i Lusaka. Det känns som om det bor 400 000 här. Det kan visserligen inte vara lätt att göra en folkräkning här, med tanke på hur ”oorganiserat” majoriteten av invånarna bor, men äldre uppgifter jag sett ligger runt 1,5 miljoner. Den högre siffran kommer från stationsrapporten som svenska UD skrivit om Lusaka, och vad de baserar den på vet jag inte (men den innehåller en del märkliga upplysningar riktade till nyanställda vid ambassaden).

Vi bor i en fin del av stan, Kabulonga, i ett hus (ovan) som ligger bakom en mur tillsammans med fem likadana hus. En bekant berättade att Kabulonga för ett antal år sedan (20?) kallades ”trädgårdsstaden” pga sina lummiga gator och gröna trädgårdar runt och mellan husen. Nu är varenda hus och grön trädgård dold bakom en ful mur, ofta av billiga lättbetongblock. Murarna kröns av krossat glas, taggtråd, elstängsel eller en kombination av dessa. Om man kollar på vårt hus från andra sidan, dvs vår trädgård, ser det ut så här:

Och ibland när man kommer hem är det någon i trädgården, som iförrgår, då vårt lilla områdes trädgårdsmästare höll på att klippa våra vildvuxna buskar. I bakgrunden vår mur med glasbitarna högst upp.



När man traskar genom testodlingsträdgården mellan vårt hus och Forum Syd-kontoret passerar man under ett stort bananträd, som härom dagen avslöjade en helt ny bananstock. Hade ingen aning om att bananer växer på en gigantisk lila blomma. (Ni vet att man får större bilder på den här bloggen genom att klicka på dem?)

En helt vanlig dag på gatan utanför vårt hus. Glasskillen är däremot inte en lika vanlig syn i våra kvarter. Nu är det regnsäsong och grönt överallt, framåt september lär det vara gulbränt istället. På andra sidan kvarteret går Kabulonga Road, här visad med en representativ mix av zambier till fots, stora bilar på vägen och en cyklist.

Me and my Merc

Bilden tagen från snabbmatsstället bredvid Total-macken i Kabulonga, vår stadsdel i Lusaka.

Trädgårdskontrast

Vilken båge?

Det är onsdag och jag går och velar litet. Å ena sidan en hoj som jag vet en del om (skick och pris t ex), har provkört och gillar rätt mycket. Och som har en säljare som vill/kan sälja NU. Det är en sån här:

Och just den BMW R80GS som jag funderar på ser ut så här:

Å andra sidan en hoj som är litet modernare, roligare att köra och som känns ännu bättre lämpad för de afrikanska vägarnas hål. Och den KAN vara klart billigare, bland annat beroende på att den är i halvrisigt skick: glapp i samtliga blinkers, trögt att få i växlarna, dör på höga varv och en frambroms som kräver omedelbar renovering. Det kan dessutom vara så att hojen är oregistrerad, och det är inget jag vill ägna mig åt att fixa i den zambiska byråkratin. Men säljaren jobbar på nån lodge (turistställe) ute i skogen och har inte sett mitt mail med frågor, så jag vet inte när jag kan få svar om pris och registrering. Det är en sån här:

Och just den Yamaha XT600 som jag funderar på ser ut så här:


Vad säger ni? Ska jag vänta och se om jag kan göra ett kap med den fult 80-talsfärglagda yamahan eller ska jag göra det säkrare valet och ringa BMW-ägaren på en gång?

Afrikansk dyslexi

Med morgonkaffet i handen sitter jag och läser om centerpartiets högersväng i Dagens Arena, och undrar litet vad "leoparden blir slopad ras" är för konstig metafor för ny centerpolitik innan jag läser om meningen "Eller så fortsätter Maud Olofsson som en ivrig bäver att liera sig med extremistiska nyliberaler i storstan, där ledorden blir slopad las, platt skatt och hårda avregleringar."

Här på savannen springer ledorden fritt, och mitt huvud har uppenbarligen satt nya ord längst fram.

Söndag med motorsport, lyxbuffé och hemvideo

Klart vi inte kunde motstå ett evenemang som beskrevs så här i expat-tidningen the Lowdown: "Enduro Cross. A new format, a bit like Motox on a short circuit but with enduro obstacles, logs, rocks etc in the way. Spectator friendly."

Litet trötta efter en kväll som slutade på nattklubben Hollywood City i downtown Lusaka var vi färdiga med frukosten vid 12.30 och satte oss i bilen. Ungefär en mil söder om stan såg vi banan från stora vägen, vackert integrerad i naturen. Fullt med locals utan biljettpengar (20000 kwacha, drygt 30 kr) längs med staketet, med lika bra utsikt som de betalande på insidan. Småskaligt, vänligt och väldigt vitt.






Och så de helt obegripliga fyrhjulingarna som verkar fantastiskt opraktiska.

Efter vår klimatinsats åkte vi några hundra meter till Sandy's som vi trodde var ett avslappnat utomhusställe för fika/mat. Det visade sig vara stort, vitdukat och fullt med finätande familjer. Men vi är ju inga fegisar, så vi högg in på buffén vi också. Och nu är det kväll och dags att gå över till grannarna och kolla film. En romantisk komedi som jag faktiskt är löjligt förtjust i.

Utan sammanhang och inget vidare genomtänkt heller

Det är lördag, solen skiner och vi åt ganska nyligen en helt pervers portion cannelloni. Zambierna verkar gilla att få maten dränkt i mjölredda såser, och en fin köttbit begravd under ett täcke tråksås är ganska vanlig finmat. Vi hade hunnit med ett besök på Game på Manda Hill för att köpa assietter och litet annat praktiskt, nu var det Arcades och matinköp på Spar som gällde. Men först lunch på la Gondola, och det var där Anu beställde något hon fick ångra.

Det var helt omöjligt att urskilja några cannellonis under den släta ytan av bechamelsås, toppad med gratinerad ost. Efter ha grävt och puttat undan geggan låg där dock två helt normala köttfärsfyllda cannellonis, men mjöl- och mjölkgeggan hotade hela tiden att begrava dem igen, likt två sovande syditalienare i Pompeji.

***

Ikväll ska vi till Lounge, en hyfsat snygg bar i Northmead, som runt hörnet rymmer de svettigare ställen alpha och xenon, där vi sannolikt kommer att hamna senare. E och P kommer hit på några drinkar vid åtta, då får vi väl dra lott om vem som ska köra. För bilen kommer man fan inte undan. Till krogen kan man för all del åka taxi, men senare på natten går de inte att få tag på – och om man hittar nån finns risken att chauffören är fullare än en själv.

***

Jag planerar för övrigt ett blogginlägg om djurlivet här hemma, rikt illustrerat. Det kom jag att tänka på eftersom något håller på att väsnas i stupröret här på altanen, ingen aning om vad det är. Men det låter som klor mot metallen, så nån slags ödla eller en fågel kan man kanske tänka sig.

***

Igår när jag var ute och sprang valde jag att bege mig in i det compound som ligger närmast oss. I Lusaka kallas de fattigas bostadsområden för compounds, ofta rätt stora områden med tätt mellan husen, få bilvägar, sällan el och hur det är med avlopp vet jag faktiskt inte. Det är inte slum, men inte helt olikt heller. Som joggande viting får man rätt mycket uppmärksamhet, men i princip bara positiv. Det är inte områden som rör sig i hur som helst efter solnedgången, men i dagsljus känns det hellugnt. Jag blev litet sugen på att återvända till några av de barer jag sprang förbi, får se om jag vågar nån gång.

***

Gårdagskvällen bjöd annars på middag med D och K och deras inneboende J, på tyskhaket med den goda choklad-chili-såsen. Efter det åkte vi till Portico där jag träffade en schysst ”palestinier” (född och uppvuxen i Zambia).

***

Nästa vecka blir det motorcykelköp. Antingen bmw:n som jag provkörde idag (lugn och fin och slitstark som få) eller en Honda XL600 som jag blev uppringd om igår. Ska bli riktigt roligt att ha egna hjul och kunna kolla runt i stan utan att fasta i köerna. På tal om hjul skulle J som var med igår kväll upp klockan sex i morse för att cykla landsväg. Tokigt värre.