Sydafrikaskildring ur Mail & Guardian

On a vast rubbish-strewn field in a mining area east of Johannesburg, hundreds of destitute Africans who have fled their makeshift homes in nearby slums shiver in the morning cold.

The land, covered in white tents donated by aid groups, resembles the all-too-familiar refugee camps seen across this violence-hit continent as children fill bottles from a water truck and camp fires smoulder.

"These clothes I'm wearing are all I've got left," says 33-year-old Lucas Sitoe, his eyes heavy from another night spent sleeping rough in the near-freezing temperatures of South Africa's approaching winter.

"They burnt everything else," he adds.

Sitoe is one of an estimated 35 000 people who have been displaced in a wave of anti-immigrant violence that has wracked the country for the last two weeks, leaving 56 dead and hundreds injured.

The area of Primrose has been one of the worst affected areas. Gangs of armed thugs have conducted door-to-door searches in local informal settlements, looking for the foreigners they blame for high crime and unemployment.

With nowhere else to go, the persecuted fled to the Primrose police station for protection and the field next door has now become home.

"These South Africans told us to leave. It's not fair!" complains Egnes Ncube (31), who sleeps on a bed of cardboard boxes but still finds the energy to wash a few items of clothing in cold water.

"My husband, a Mozambican, was running his own business selling pieces of chicken. He took the job of nobody," says the Zimbabwean, who arrived in South Africa shortly after the end of apartheid in 1994.

"They took all his stuff. His money. Everything."

'We can't keep on like this'
The scene of misery in Primrose is repeated all around Johannesburg and the capital, Pretoria, the hot spot of recent violence where the Red Cross says it is caring for about 25 000 people in more than 20 centres.

Aid groups in the Cape Tow are also struggling to feed and care for another 10 000 who have left their homes in fear of looting, beatings and rape.

"We can't keep on like this," says Jannie Potgieter from the Red Cross at the Primrose camp as she distributes blankets and food.

"People are coming here from all over, from all over Johannesburg's townships and we are giving three meals a day to 3 000 people."

Amid mounting criticism nationwide of the official response to what has become a national crisis, she says she hasn't seen anyone from the ruling African National Party and "not even the mayor".

The local authority has sent about thirty portable toilets, all filthy and of an unbearable smell, which are cleaned from time to time by workers wearing masks.

The latest addition is a water lorry where children gather to fill water bottles from its tap while a furniture maker hands out offcuts for use as a fire wood.

In queues, with women one side and men the other, South Africa's new army of homeless wait for their breakfast: a cup of tea, a bowl of porridge and four slices of bread.

Potgieter worries that illness and disease is just round the corner.

"We have a very sick man lying under a tent. We are waiting for the doctor. But with this cold we have, more and more people are coughing or have diarrhoea," she says.

'Under control'
Meanwhile, the xenophobic violence against foreign nationals has been brought under control, Safety and Security Minister Charles Nqakula said on Monday.

"I do believe the situation is under control ... the violence has subsided," he said at a briefing at the Union Buildings in Pretoria following an inter-governmental task team meeting with President Thabo Mbeki.

The team was established shortly after the attacks erupted in Johannesburg's Alexandra township.

Nqakula said the briefing with Mbeki was to discuss the progress made following the attacks as well as to deal with welfare issues and national security resulting from the attacks.

"To date, 1 384 suspects have been arrested. Many of them were involved in violence and robbery," he said.

He added that 342 shops belonging to foreign nationals across the country had been looted, while 213 had been burnt down. The death toll following the attacks stood at 56.

The minister said health issues had also surfaced as those seeking asylum (which included children and pregnant women) had to be housed at various city halls and police stations.

On whether the government had responded timeously following the attacks, Nqakula said government had done so.

"Nobody can say we didn't respond. At local level the leadership responded. There has been response from security services, provincial legislation; there has not been a void," he said.

Rain expected to clear
A forecaster for the South African Weather Service told the Mail & Guardian Online on Tuesday that the rain is expected to clear by the evening.

"This type of weather is expected for this time of the year. Winter traditionally starts on June 1, which is in a week's time," said Jan Vermeulen.

Vermeulen said there was a lot of moist air in circulation, which had caused the rain.

He said he expected Gauteng to be partly cloudy on Wednesday, but warned that a cold front was approaching the Western Cape. - Sapa, AFP

http://www.mg.co.za/articlePage.aspx?articleid=340252&area=/breaking_news/breaking_news__national/

Ny zambisk film

I söndags var det African Freedom Day, en helgdag som gav måndagen ledigt. En finsk bekant E är assisterande regissör för en ny zambisk film som håller på att spelas in just nu, och hon hade frågat om vi ville hänga vid poolen och vara statister. Så vid 11 igår parkerade vid framför Lilayi Lodge en halvtimme utanför stan, efter att ha kört igenom deras rätt stora ägor där det finns några zebror och sex giraffer.

Filmen handlar om en ung kvinna som blir rörelsehindrad och hennes liv i Zambia, men igår var det bara muntra scener vid poolen som skulle spelas in. Det behövdes några vitingar i bakgrunden, det var alltså vår roll.

Eftersom vi inte har tv hemma och jag inte känner till något annat ställe där man kan ta del av lokalt producerade rörliga bilder har jag inte sett nånting zambiskt ännu. Antagligen produceras det väl inte så väldigt mycket heller, men det ska bli roligt att se den här filmen när den blir klar. Nigeria är ju annars det stora filmproducerande landet i Afrika, som exporterar sina obegripliga budgetproduktioner till de andra länderna här.

Att inte ha tv och bara då och då köpa en dagstidning på gatan gör att man missar en hel del av inrikesnyheterna, de internationella går ju bra att läsa på nätet. Det hade gått mig helt förbi att det för ett par dagar sen varit protester ("riots") både på universitet och på en gymnasieskola, som slutade med att polisen sköt två studenter. Och det är knappast vardagshändelser här heller.

Energikonsulten

På ett ytterst småskaligt sätt har jag tagit klivet (myrsteget) in i biståndskonsulternas värld. Jag gör ett litet jobb åt den svenska organisationen Forum Syd Southern Africa, som råkar vara min frus arbetsplats. Det handlar om energi, tyst och fin energi som man kan använda när ett av de frekventa strömavbrotten slår till. Det är ju litet svårt att jobba utan el, laptopbatterierna räcker visserligen ett tag, men det hjälper föga när filservern, skrivaren och internet är döda.

Så eftersom jag redan gått igenom processen med att köpa ett backup-system till vårt hus, baserat på solceller, har jag skaffat mig en kunskap om det lokala utbudet och vad man behöver tänka på.

Nu kommer jag inte att rekommendera Forum Syd solceller, i deras fall är det mer effektivt att köpa ett batteribaserat backupsystem som laddas direkt från nätet, under de tider det finns ström.

Jag vill tillägga att den här sortens täta strömavbrott och den begränsade effekt som backupsystemen oftast har är ett ypperligt sätt att bli medveten om hur mycket ström man faktiskt använder, och inte minst, att det inte är så mycket ström som behövs för det viktigaste - det går alltså att spara en hel del.

We are the world

Vi och vår danska vän K hade ätit en långputtrad bolognese hemma och skulle ta en taxi till Portico för att dricka drinkar med T. För en gångs skull utan egen bil alltså. Det ska tydligen finnas något taxibolag man kan ringa, men från vårt hus är det enklare att gå till macken där det alltid hänger några killar med inofficiella taxibilar.

Vi kom överens om pris och hoppade in i den halvskabbiga toyota corollan - som välkomnade oss med att spela "We are the world" av USA for Africa, ni vet, låten från 1985 med en massa stjärnor som wailar för att hjälpa de svältande afrikanerna. Lika litet som jag förväntar mig att höra den låten i Afrika förväntade jag mig att höra en bekants fulla polare på Portico högt meddela "I'm african and have a long one!".

Men jag träffade äntligen M efter sydafrikaresan och kunde framföra farbror Dinos hälsning, alltså greken jag träffade i Kapstaden som bedyrade hur goda hans palestinska vänner i Lusaka var. M tog muntert emot hälsningen och gav litet mer detaljer om varför farbror Dino hade bott hos dem i ett år: För att undkomma några borgenärer och något väntande fängelsestraff för planterad narkotika...

M är för övrigt samma M som fick en flaska i huvudet för några veckor sedan, domstolsförhandlingar pågår och amerikanen som står åtalad för misshandeln vill enligt M hemskt gärna nå en förlikning - vilket M hade besvarat med "Visst, men jag behöver inte dina pengar, tre minuter i en boxningsring däremot, så släpper jag hela domstolsgrejen". Till saken hör att M har överarmar som normala lår och ser minst sagt stabil ut - till skillnad från flaskidioten som är enåsexti och liksom inverterad: Små armar och stor mage.

Vi fortsatte till Zenon, en klubb där jag inte varit förut, dit Ts bekant körde oss i sin bmw. I virkad designerklänning, paljettjacka och silvriga högklackade. Vi fortsatte sedan till Chez Ntemba på andra sidan stan, dit hon lika konsekvent körde utan bälte. I Lusakas fredagsnattrafik bland de mindre eller mycker mer berusade medtrafikanterna. Lusakas överklass har väl å andra sidan råd att flyga till vettig sjukhusvård i Sydafrika eller Europa om det nu skulle behövas.

Bilder från Lusaka

Det ser rätt konstigt ut från sidan, vårt hus. Framifrån ser det väldigt vanligt och ganska litet ut, från baksidan och trädgården ser det nog som trevligast ut, med terrassen och rummen i vinkel. Men från testodlingen innanför vårt lilla compound ser det mest ut som en märklig låda. Det är kasserade vattentankar i förgrunden, den nya som är i bruk står på ställningen, bakom grenarna. Den vita lådan på väggen är vår varmvattenberedare.

Nån vardag ska jag ta en bild på det här lilla grönsaksståndet, då försäljaren är där. Trots det ruckliga utseendet är bilden tagen 20 meter från vår port, i fina villastadsdelen Kabulonga. Tomater, lök och sallad är vad som brukar gå att köpa, ibland även Kapenta, den lilla torkade fisken.

Det finns gott om murar i Zambia. Ofta i cement eller med puts på. Och de används väldigt ofta som reklamplatser, för båda lokala affärer och större varumärken. Liksom de flesta skyltar här är de handmålade, ofta väldigt snyggt. Just den här pizzeriareklamen får mig dock att undra om de verkligen fattat hur det funkar med att skriva telefonnummer med bokstäver. 097-PIZZA motsvaras liksom inte riktigt av 097-769662.

I Lusaka är vattnet väldigt kalkrikt, så för några veckor sedan skulle jag köpa ättika för att kalka av vår vattenkokare. Jag lärde mig då att ättika heter vinegar på engelska, vilket ju även vinäger gör. Igår käkade vi lunch på Buzz Café på Crossroads, det litet mindre köpcentret som inte är lika fasansfullt som Manda Hill och Arcades. Vi hade beställt varsin sallad Thai style när servitrisen satte fram en flaska olja och en flaska - ättika - på bordet. Jag sa till henne att det nog inte riktigt var sån här vinegar som vi ville ha till oljan, vilket hon blev överraskad av. Och jag insåg att jag hade litet svårt att förklara skillnaden mellan ättika och vinäger, iallafall på engelska. En annan insikt - och här undrar jag om jag är den siste att fatta det - är att det ju givetvis inte är vinäger engelsmännen har på sina chips, utan ättika.

På parkeringen utanför nationalmuseet står mer eller mindre permanent en sorglig samling regeringsbilar, kasserade vad det verkar. Man skulle ju annars tro att parkeringen skulle vara tillgänglig för museets besökare. Att de står just där beror antagligen på att det på tomten brevid ligger ett stort regeringskomplex, med flera ministerier i.

Luftigt hus och brandrök är en ganska taskig kombination

Genom köksfönstret tog jag den här bilden i eftermiddags. Med tanke på att vårt hus har öppna fönster överallt och ventilationshål var tredje meter högt upp i väggarna kändes det som ungefär all rök letade sig in i mitt arbetsrum. Det har sina brister att ha en stor testodlingsträdgård bakom huset, iallafall när de bestämmer sig för att elda upp gamla grödor.

Vad ska vi inte missa i Beijing och Shanghai?

Om ca två veckor lämnar vi det dammiga Lusaka för en tvåveckors resa till Kina, Beijing och Shanghai närmare bestämt. Ska bli enormt intressant att komma till landet som väl kommer att diktera den inte alltför avlägsna framtiden, där det händer hur mycket som helst just nu.

Vi har börjat kolla hotell i Beijing - och är rätt glada att vi inte åker i närmare anslutning till OS - då priserna stiger från 59 usd till 409 usd för ett dubbelrum!

Men anledningen till att jag skriver detta är för att kolla om någon i bekantskapskretsen har varit där nyligen och vill tipsa om något särskilt - boende, restauranger, barer, affärer, museer, stadsdelar, sevärdheter eller vad som helst, skriv en rad vettja!

Elefant

En holländsk bekant här i LSK skickade den här bilden, tagen i Hluhluwe-Umfolozi National Park i Sydafrika, inget skoj alltså.

South African Airways bekräftar sig själva

Landade i LSK igår kväll. Gjorde mitt bagage det?

Lamb shank

Det finns en sydafrikansk matkritiker med rätt stora glasögon, jeans och fett hår vid namn Pieter. Eftersom jag känner honom väl publicerar jag här ett av hans halvpretentiösa inlägg om kål och äggplantor.

The Savoy Cabbage beskrivs som THE contemporary dining place to be i Kapstaden, så jag såg till att vara där igår kväll,den sista i Kapstaden. Restaurangen ligger på Hout Street mitt i stan, två smala kvarter från Long Street, så det är lätt att fortsätta till barlivet efter maten. En inredning som mest låter teglet och betongen från den gamla industrilokalen synas skänker en stället en mindre elegant prägel än konkurrenten The Aubergine, vilket är väldigt medvetet.

Konceptet är nyfiken mat i avslappnad atmosfär, vilket den unga personalen utan pretentioner bidrar till att skapa. De har en ny säsongsberoende meny varje kväll, tämligen omfattande som ni kan se. Innan jag hann beställa någonting sattes en liten för-förrätt på mitt bord. Den lilla kanapén med kycklingleverparfait lovade gott inför den fortsatta måltiden. Jag valde den mandelinbakade getosten med hallon till förrätt, till det ett glas sauvignon blanc av någon "Special cuvée" som var riktigt bra. Litet mesig vinaigrette till den tuffa osten var det, men en schysst blandning av gröna blad och hallonen gjorde helheten mycket fin.

Huvudrätten måste ha varit mer än inspirerad av en marockansk tajin, men serverades utan lergrytan. En ordentlig bit av nedre delen av lammben, ungsstekt med otroligt mjukt och smakrikt kött, låg på en bädd av couscous och tomatsås. I sin enkelhet alldeles utmärkt. Däremot var merloten jag fick till inget skoj. Smörig och väldigt mycket ekfat, inte alls i balans med maten.

Det var svårt att inte tänka på sommeliern från i söndags på the Aubergine, full av kunskap och rolig att prata med - och som gav mig en ypperlig chardonnay till risotton med kalaharitryffel. Men faktiskt misslyckades också han med det röda till köttet, med en ung cabernet sauvignon. Nästa gång - för oh ja, det blir en nästa gång - på the Aubergine är A med, och då kan vi beställa flaskvis istället för glasvis, kanske någon av de nio finbourgognerna de har i listan...

orånad

Eftersom jag nu valde taxi istället för att gå till savoy cabbage, kvällens hak, har jag tid att mobilblogga lite. jag hade svår beslutsångest på hotellet, om jag skulle gå till fots eller inte, men det var den ena hisskillen i kombination med att det är sista kvällen som avgjorde. han sa att han var mycket rädd för att gå i kapstaden i mörker, och han var local.
för mig har det ju gått bra de tidigare kvällarna, men idag ville jag inte chansa.

Nattarbete på the Capetonian

Mitt rum med äkta plastträskrivbord. Det är något som är litet konstigt med det här hotellet, och då menar jag inte valet av gardiner. Idag när jag skulle äta gick jag till restaurang nr 2, den med alkoholrättigheter. Helt öde förutom ett äldre par som kom samtidigt som jag och en ensam servitris. Och då har det här hotellet ett par hundra rum, som enligt hisskvinnan är så gott som upptagna allihop.

När jag frågade om "the dinner, bed and breakfast" inkluderade förrätt förstod servitrisen ingenting. Efter en del argumenterande ringde hon receptionen och verkade som hon aldrig hört talas om att middag ingick i rumspriset. Det är nåt med det här stället som får mig att tänka på zombies, eller som att hela hotellet bara är en fasad för något annat. De fyra stjärnorna måste hänga rätt löst, eftersom ingen här riktigt verka ta sitt jobb på allvar, eller veta vad som förväntas av dem.

Om jag kommer tillbaka med tom blick, stel gång, talar gutturalt och luktar förmultnelse vet ni vad som har hänt, och vilket hotell ni inte ska bo på i Kaapstad.

Har någon sett mina armar?

Jag upptäckte nämligen till min fasa att de var utbytta mot ett par tunt viftande musarmar när jag låg på surfingbrädan och försökte paddla utåt. Några meter och jag var tvungen att pausa, för att inte tala om hur svårt det var att få upp farten för att fånga vågorna på vägen in.

De bästa vågorna jag upplevt kunde inte ändra på det faktum att vattnet var knappt 15 grader (perfekt för vithajar), vilket tog bort en del av nöjet. Dessutom var det svårare med balansen när de nakna fötterna hade domnat bort. Skulle någon av hajarna ta en tugga skulle jag antagligen inte ha känt det. NÅgra av de andra surfarna hade våtdräktshuva, och jag förstår varför - varje gång man dök under gjorde det så där intensivt ont i pannan och tinningarna som det bara brukar göra när man cyklar i nollgradigt regn utan mössa i motvind.

Men det var svårt att inte dra på munnen åt de andra litet äldre nybörjarna. Ölmage i våt neopren ser ut som barbapappa, och den bajsnödiga posen när de försöker hålla balansen på brädan fullbordar bilden. Själv tycker jag färgerna gör att det ser ut som jag ingår i svenska surfinglandslaget :-).

Det står dessutom helt klart att löpning är en meningslös träningsform. Jag hade precis börjat bli lite nöjd över mina åttakilometersrundor två gånger i veckan, men inte fan hjälpte de i Indiska oceanen. Jag var ju helt slut efter en kvart i vattnet. Och om de sydafrikanska surfarna inte röker förstår jag varför - man behöver all blodcirkulation man kan få i extremiteterna.

Idag har jag sagt [djiisös] fyra gånger

Idag tog jag ledigt från rapportskrivandet och hyrde en bil. Det passade extra bra eftersom jag checkade ut från backpackerstället vid 10 och var hemlös fram till nästa incheckning vid 14. Så med den fina rullväskan som jag har lånat av A och mina två laptopväskor i bagaget körde jag runt i Kapstaden och kollade Taffelberget (det var dimma, jag såg nästan ingenting från toppen), letade motorcykelaffärer (utan framgång, de var lördagsstängda), besökte ett otal skoaffäer i syfte att köpa ökenkängor (hittade ett par clarkskopior för 120 spänn!), såg bygget av arenan inför fotbolls-vm om två år, köpte blöjor till grannarna i LSK (de hade bett mig eftersom det är billigare här) och käkade ciabattalunch på snyggt eko- och fairtradeställe. Och så hängde jag en halvtimme hos mobiloperatören som hade lovat att deras sim-kort skulle funka med snabb 3G-surfning i min dator - vilket det inte gjorde - eftersom jag annars inte skulle kunna publicera texter som denna lika behändigt.

Jag checkade in och fick ett rum på tionde våningen, bad om sjöutsikt och fick det, lämnade bagaget och åkte på utflykt medan det fortfarande var ljust. Tänkte jag skulle se åtminstone litet grand av "kapen", alltså halvön som några tokstollar trodde var sydligaste spetsen av Afrika för några tusen år sedan. Vacker natur, underbar doft från havet och fruktansvärt svårt att komma ihåg att jag var i Afrika. Mitt afrika, hemma i Lusaka, är väldigt mycket dammigare, varmare och svartare. Passerade några surfare i fotogenisk miljö vid Noordhoek innan jag korsade över halvön till östkusten, där jag till slut vände i Simon's town.

Körde upp till Muizenberg där bukten var svartprickig av väntade surfare i våtdräkter. Det småregnade mest hela tiden, blåste rätt mycket och var drygt 10(!) grader i vattnet enligt Gary, som driver surfshop, -uthyrning och -undervisning i Muizenberg. En lektion vid 11 och en vid 14, jag funderar starkt på att åka till den tidigare imorgon.

Väl tillbaka i Kapstaden hade jag litet shopping att ordna (det finns inga vettiga stekpannor I HELA ZAMBIA) och bestämde mig efter en viss tvekan att åka ut till Canal Walk, nån sorts tillrättalagd shopping- och "upplevelse"anläggning en mil utanför stan. Körde motorväg i tie minuter, parkerade bilen och gick in den största galleria jag nånsin sett. Helt sjukt många affärer, kilometrar att gå och likheter med vilken ny svensk galleria som helst. Omfånget av denna konsumismfrämjare och det sorgliga i alla affärskedjors själlösa uppsyn fick mig visserligen att utbrista i en del tysta utrop för mig själv, men det var inget emot det inferno som utgjorde centrum av den nästan kyrkliknande byggnaden, men sidoskepp och allt: the Food court, för att använda ett nytt trevligt svenskt ord. Och av någon underlig anledning har jag alltså börjat säga jesus när jag egentligen menar helvete asså. Kolla bara siouxen uppe till vänster.

Min kvällsmat ville jag helst inte äta där, så jag åkte tillbaka till mitt hotell där ju middag av någon underlig anledning ingick i priset. Blev visad in i en stor restaurang med 200 indier och en buffé, där hovmästaren kontrade med att säga att det var fullbokat. Märkligt tyckte jag och sa det till honom, fick ett bord och beställde en öl. Nänä, sa servitrisen, strictly halaal är det här. Jahapp, tänkte jag, men gladdes åt att buffén delvis var riktigt god (och delvis väldigt överkokt).

Nu sitter jag med tårna i heltäckningsmattan, room service-öl på bordet och en fungerande 3G-uppkoppling (dumma jag fattade inte att man var tvungen att beställa mms-inställningar till telefonen för att få 3G att funka i datorn) - och jag klagar inte ett endaste dugg.

Bilder på Kapstaden

Om man klickar på dem blir de större

Greken på kurden om palestiniern

Tidigare ikväll åt jag den godaste måltid jag ätit sedan jag kom till Afrika: Haram, en kurdisk välkryddad lammgryta. Men nu byter jag till presens och skriver av lappen som jag antecknade på medan jag åt.

Jag sitter på kuddarna på golvet, lutad mot väggen på den kurdiska restaurangen Mesopotamia, en bit ner på Long Street i Kapstaden. Framför mig en välsmakande aubergineröra i yoghurt, som förrätt. Alldeles nyss kom ett oslagbart sällskap och satte sig vid det låga bordet bredvid mitt. Två kvinnor, mor och dotter förstår jag av sällskapets tal och agerande, den senare blond, smal, runt 30 och tämligen rysk. Eller slavisk iallafall. Morsan större och mörkare, men lika omisskänligt rysk. ELler slaviskt dådå.
Två män, varav en äldre charmör som talade om sitt arabiska och afganska ursprung, men ser mer sydeuropeisk ut. Den yngre mannen, ca 35, kanske ryss, kanske armenier, men helt klart mer eller mindre ihop med den yngre kvinnan.
Utan att uppmanas beställer de drinkar på en gång: En dubbel Jack Daniel's och en enkel, samt en grappa. För i tur och ordning den yngre kvinnan, hennes mor och så då grappan till den äldre mannen. Litet senare kommer en mojito till den yngre mannen. Och det är vad de dricker till maten också, som kommer rätt fort. De blandar friskt engelska, något som påminner om ryska och kanske ett tredje språk sinsemellan.

Jag erbjöd det storrökande sällskapet askfatet från mitt bord, det kanske var det som fick den äldre mannen att litet senare utbrista i en skål, mot mig. Jag besvarar den och strax inleder den äldre mannen ett samtal. Efter att jag berättat att jag vanligtvis arbetar i Lusaka berättar han om några vänner han har där. Palestinier närmare bestämt. Jag berättar att jag är bekant med en palestinier i LSK, nämner hans namn, och se där! Igenkännelse och glada tillrop! M är som en son för mig säger den äldre mannen och berättar om hela familjen som han känner i LSK. I vårt samtal som följer visar det sig att han själv är grek, född i EGypten och uppvuxen i Sydafrika, son till en yrkesmilitär. Han heter Dino. Resten av sällskapet visar sig vara bulgarer, morsan är på besök.

Nu höjs volymen och en magdanserska kommer fram. Bulgarerna jublar, klappar händerna och den yngre kvinnnan reser sig efter en stund och dansar med. Jag här hur Dino ropar "Peter" med engelskt uttal och vänder mig mot honom. Han ler mot sitt bulgariska bordssällskap och pekar på pitabrödet han håller i och säger "This is REAL bread, isn't it?".

Efter att enträget ha nekat till Uncle Dinos erbjudande om att betala min nota blir det omfamning innan jag går. Vi är nu familj, eftersom jag känner M i Lusaka, som är som en son för honom. Och vilken son! Jag har fått höra om hur M för sin första lön efter skolan INTE köpte kläder eller något annat till sig själv utan bjöd sina föräldrar på en resa. Det är en stil som går hem hos Dino, som dock är väl medveten om sin traditionella syn på vissa saker.

På min nota står det förutom de vanliga posterna om mat och dryck "1 Belly dancing, 10 rand".

Extreme living

Eftersom det inte verkar finnas något sätt att bo på mellannivå med mina mått mätt i Kapstaden har jag nu bestämt mig för två ytterligheter. De första fyra nätterna blir här på Long Street, Carnival Court Backpackers närmare bestämt, i den gamla vackra byggnaden med fint slitna trägolv. Det betyder även att toalett och dusch är i korridoren, att det drar kallt på kvällar och nätter och att jag har ca sju kvadratmeter att leva på. Men det kostar bara 160 rand (130 kr) utan frukost, vilket gör att jag får gå till något av de otaliga caféer/barer som ligger på gatan utanför.

På lördag flyttar jag sen till the Capetonian där "All rooms have comfortable desks and writing chairs and offer the hardworking business traveler a quiet oasis to relax in and recharge" och njuter av ett rum med schysst internationell standard (heltäckningsmatta, yes!), egen balkong med havsutsikt och stor hotellfrukost. Eftersom vi är inne i maj och den mesta lågsäsongen har börjat är priserna som lägst, så istället för en knapp tusenlapp natten kostar det nu ca 450 kr - inklusive middag! SOm jag å andra sidan kommer att skippa, med tanke på restaurangutbudet i den här staden.

Men nu ska här jobbas.

Kapstaden, första intryck

Det är ju på holländska allting! Så kändes det när jag satt i minibussen på väg till stan från flygplatsen, medan vägskyltar och fasadreklam gled förbi på afrikaans. När jag gick omkring igår eftermiddag för att kolla hotellalternativ höll jag dessutom på att missa en gata eftersom jag bara såg den afrikaanska gatskylten, och var inte snabbtänkt nog att översätta namnet till det engelska jag letade efter.

Med ett Lusaka-perspektiv är Kapstaden höjden av urban civilisation, med trottoarer, mängder av caféer, affärer, höga byggnader och vanliga bilar (inte monstruösa landcruisers). Visserligen betydligt osäkrare än LSK efter skymning vad jag förstår, men jag klarade mig orånad på vägen till och från restaurangen igår kväll. Och vilken restaurang! Lätthalstrad lax till förrätt och en underbar ricotta- och spenatpasta till huvudrätt, ett glas chardonnay som väl inte var så märkvärdigt, men en shiraz som aldrig satt sin fot på någon restaurang i LSK.

Nu ska jag gå ut från mitt (charmiga) kyffe och äta frukost, samt kolla två andra boendealternativ.

Flyplatsbloggning

Lusaka International Airport är inte speciellt imponerande, men en ganska snygg 60-talsbyggnad. Efter check-in finns två souvenirbutiker och en sömnig Duty Free med stora träsniderier på utsidan. Jag gick in och kollade efter en flaska att ha på hotellrummet, men det närmaste Bourbon som gick att hitta var en fyrkantig flaska med lokalproducerad "Natural Brandy". Nejtack.

Här sitter jag nu och väntar på mitt flyg till Johannesburg, där jag ska byta till flyget till Kapstaden. Nu väntar åtta dagar med god restaurangmat och gatubelysning, förutom en massa jobb då. Genom fönstret ser jag i skrivande stund det lilla jetplanet jag ska åka med landa, ca 20 minuter före planerad avfärd. Så man kan väl lugnt anta att vi blir en smula försenade.

So long Geofrey (Immigration, del 16)

Igår var dagen innan avfärd till Sydafrika och näst sista dagen på min Report order, alltså pappret som ger mig rätt att stanna i landet, 14 eller 30 dagar i taget. Det var alltså hög tid att besöka Immigration för att ställa den vanliga frågan "I am waiting for my permit, is it by any chance ready?" och få en ny stämpel på Report ordern.

Jag kom en dryg halvtimme efter att de öppnat, vilket innebar behagligt få människor och en snabb inskrivningsprocedur. Jag gick förbi de vanliga skrivborden och kollade mot min handläggare Geofreys gamla skrivbord - tomt. Alltså verkar han ha fått en permanent plats i avdelningen för Senior Officers. Jag gick genom dörröppningen märkt Senior Officers och kollade efter G, som inte syntes till. Nåväl, jag är nästan lika bekant med den barskare Mrs. Mungu, så jag gick fram till hennes skrivbord och sa att jag letade efter Geofrey, visste hon möjligen var han kunde vara?
- Your name? svarade Mrs. Mungu lika oleende som vanligt.
- Petter, sa jag, med uttalet av ett amerikanskt "Peter"
- Go to desk one and collect your permit! sa hon uppfordrande, men ändå litet nöjd tror jag över att kunna meddela mig att mitt ärende var klart.

Jag var inte alldeles övertygad om att jag verkligen skulle få ett permit, men gick de få metrarna till skrivbord nummer ett, som ligger precis innanför entrén. Handläggaren där var en ung zambisk kvinna med nonchanlant uppsyn och tuggummi långsamt smackande i munnen. Jag framförde mitt ärende och gav henne kvittot, varvid hon vände sig om mot de höga stålhyllorna proppfulla med mappar i blekt gröna och grå nyanser. Efter ett långt letande, avbrutet av ett samtal med en av hennes kolegor som kom förbi och hängde litet, återvände hon till skrivbordet med en mapp som inte hade mitt namn på sig - däremot stod det Anu Ala-Rantala på den.

Hon öppnade den och jag såg det, en klarröd passliknande liten bok med statsvapnet på. Det var alltså sant, jag hade fått ett tillfälligt uppehållstillstånd, mitt permit!

Visserligen konstrade den zambiska migrationsmyndigheten litet mer och krävde att jag skulle ta en kopia (på närbelägna hotell Intercontinental, de kan så klart inte göra det själva) av de två första sidorna i tillståndet och komma tillbaka med kopian på en gång, så en liten motorcykelutflykt, 1600 kwacha - 3 kr - och två kopior senare var jag tillbaka på Immigration och fick mitt tillstånd instämplat i passet.

Jag gick ut genom den rökfärgade glasdörren, njöt av den soliga morgonen och det faktum att jag inte behöver komma tillbaka till det alltför bekanta kontoret på Haile Selassie Avenue förrän vid nyår, kickade igång hojen och körde leende hemåt.

Livingstone

Tillbaka i LSK efter en långhelg i Livingstone med omnejd. Det blev varken valborgsfirande på svenska skolan eller 1 maj-spektakel med företagssponsrade "demonstrationer" (läs parader) på Independence Avenue, däremot en dagstur till elefanttäta Chobe nationalpark i Botswana, besök vid de dånande victoriafallen som och en fisketur på den mäktiga zambezifloden.

Mellan 20 000 och 40 000 elefanter ska det finnas i Chobe nationalpark. Att se de leka runt i floden från en liten båt i närheten var riktigt häftigt.

Nu strax efter regnsäsongen är det så mycket vatten i Victoriafallen att det hänger ett konstant moln av uppiskat vatten ovanför, synligt från åtskilliga kilometer. Vattnet i luften omsluter också de som vill kolla närmare på fallen, bilden visar bron som går ut till en liten ö i floden, ca 100 meter från fallen.


Den stolte feskaren och hans Tiger fish. Pga den starka strömmen strax ovanför victoriafallen har dessa vältandade rovfiskar utvecklat hiskeliga muskler och kämpar som trippelarbetande underklassamerikaner.