Döödla

Kom just hem från skotsk-irländske grannen C där vi kollade på Man U slå Barca i semifinalen för nån cup. Och möttes av en myrhög på diskbänken. Som när myrorna skingrade sig en smula visade sig vara en död ödla, men till synes oskadd. Undrar vad den dog av?

Mörkrets hjärta

Läser just nu Kung Leopolds vålnad, om det sviniga utnyttjandet av Kongo, och har avslutat ett kapitel som handlar om hur Mörkrets hjärta kom till. Blev riktigt sugen på att läsa om den, kanske framstår den annorlunda nu när jag är här, och har lärt mig litet mer. På kartan nedan syns mänsklig aktivitet på jorden nattetid, hämtad från Globalis. Ljusen är belysning från städer och tätbefolkade områden, samt förbränning av gas från oljeraffinaderier. Bilderna är tagna från rymden molnfria nätter år 2003.

Det är inte bara strömavbrotten som gör det mörkt i Lusaka (om alla människor i världen skulle ha samma konsumtionsnivå som en genomsnittlig invånare i Zambia, skulle vi behöva 0,3 jordklot).

Flaskidiot

Först var det knytkalasmiddag hos M och G, ett schysst par i vår ålder som vi träffar ute rätt ofta, men som vi inte varit hemma hos, trots att de bor mindre än hundra meter bort, på compounden bredvid vår. Han är från Spanien, jobbar som konsult med något administrativt, hon från Polen, och jobbar med ekonomi för Läkare utan gränser i nån by utanför Lusaka. Förutom att fira M:s födelsedag var det litet hejdå-fest för D, vår svenske vän som ska hem till Skåne imorgon, efter ett par år här.

Jag tror det var för att några väldigt musikaliska typer skulle vara med på middagen som M hade meddelat att det skulle bli mycket musik, egenspelad alltså. När vi hade gått den lilla sträckan och blivit insläppta av deras vakt kom vi fram till ett lika strömlöst hus med M uppklädd i improviserad flamencostil (alltså knutit en röd gördel över den vita skjortan). En fransman (visst låter ordet som en sån där skäggig harleysnubbe med mockafransar på kläderna längs låren och på bröstet?) och en spanjorska spelade gitarr, dock ingen riktig flamenco, medan elpianot var tyst och obrukbart pga strömavbrottet.

Middagen var tänkt att övergå i större fest, men ungefär när mer folk började ramla in var det dags för oss att gå till nästa fest, den på "the Finnish compound", där det skulle firas fyra födelsedagar. Det var tjock tröja som gällde eftersom festen så klart var utomhus och kvällarna nu går ner klart under 20 grader. Vi hade köpt en tårta på Spar och fått dem att skriva ”Paljon Onnea” (typ grattis) på den, vilket givetvis rönte stor uppskattning tillsammans med en flaska jaloviina.

Det var en rolig blandning av folk på festen, jag stod och pratade länge med en ung kille som gjorde praktik på en bank i Lusaka. Han var född och delvis uppvuxen här, men skickad till internatskola och senare universitet i Namibia av sina välbeställda föräldrar. Han sa att ville slå sin fars rekord, som vid 29 blev den yngste nånsin på en tung post i Bank of Zambia. Jag frågade hur många år han hade på sig och fick ett skrattande ”5” till svar. Runt klockan ett hade de flesta försvunnit och vi började kolla om någon med bil var sugen på att åka tillbaka till festen hos M & G. Vi hamnade i en bil med en kille från Zimbabwe som bott i Lusaka i drygt två år, och han var inte imponerad. Mitt i en festkväll var det just då inte läge att prata politik och val, men zimbabwiern var i alla fall inte en av de vita jordbrukarna, utan en citykille från Harare.

När vi kom tillbaka till festen på Sugaland Flats, som M & Gs compound heter, var det fullt av folk och dans, men det tog inte många sekunder att förstå att något hade hänt. Flera av våra vänner hade rätt spända ansiktsuttryck och stod och pratade om vad som egentligen hade hänt, och vad som skulle kunna hända. Blodspåren i köket och på några vita skjortor såg mer dramatiska ut än vad skadorna var, men vår palestinsk-zambiske bekant M var inte på direkt gott humör – efter att ha blivit slagen sex gånger i huvudet med en flaska, av en liten idiot i hawaiiskjorta. Nu stod M utanför trädgården med sina vänner, där flera var rätt uppjagade, och snacket handlade ungefär om hur mycket stryk idioten skulle få när han vågade sig ut från trädgården. Den slagne M, eller hans vänner, hade tydligen vänner i den lokala polisen, som nog inte skulle vara så snälla om de fick tag på flaskidioten. Jag var mer inriktad på att inte låta bråket förstöra festen för M & G, men kunde inte låta bli att höra några amerikaner prata om hur de ringt sin ambassad för att be dem plocka upp idioten, innan den lokala ordningsmakten skulle göra det. Svaret från ambassaden hade blivit nej, vilket man väl får anse som rätt vettigt, att vad en enskild amerikan gör får han stå för själv, och kan inte räkna med en ambassadstödd utväg från den lokala (o)rättvisan.

Det blev ingen dramatisk upplösning, den slagne M lämnade stället och idioten tog sig senare iväg med en liten eskort, till polisen enligt vad de flesta sa. Vad som hände sen, eller vad som kommer att hända, lär vi få höra om.

Cape Town

Nä, jag ska inte skriva en hyllning, inte ännu iallafall. Varenda människa jag träffat som varit i Kapstaden, och i Zambia träffar man rätt många sådana, är lyrisk över skönheten i landskapet, maten, vinet, shoppingen, klimatet och prisnivån. Så vad gör man när dollarkursen ger trevliga flygbiljettpriser, det behagliga klimatet vid kusten varar ytterligare några veckor och man kan jobba varhelst det finns ström till laptopen och hyfsat med internet?

Om knappt två veckor lämnar jag den enorma villaförort som Lusaka allt som oftast känns som och åker ut till vår lilla skruttiga flygplats och väntar på att den lilla affärsjeten från Airlink ("Freedom of the African Sky") ska ta mig till Johannesburg där South Africans större plan ska ta mig vidare till Kapstaden. Som för övrigt M, vår palestinsk-zambiska bekant, beskrev som en stad där alla är gay. Och la till "Out of seven men i Cape Town, one is straight". Hur det nu än är med den saken kan det ju vara befriande med ett litet modernare samhälle, i Zambia är homosexualitet mellan män olagligt, och förekomsten av homosexualitet förnekas intensivt. Jaja.

Eftersom det är lågsäsong i Kapstaden så här strax före vintern tänkte jag chansa på att hitta ett schysst ställe att bo och arbeta på när jag väl kommit dit, det bör finnas goda möjligheter att förhandla om pris tänker jag mig. Så det blir dagar fyllda av rapportskrivande följda av kvällsmål på bra restauranger, och kanske en liten promenad längs vattnet.

Jobba eller blogga?

Vad gör man när "inspirationen" för jobbet tryter, deadlinen fortfarande ligger långt fram i tiden och verktyget man använder lämpar sig utmärkt för så mycket annat?
Skriver inlägg som detta så klart, om så viktiga frågor som kinesiska skitprodukter och teflon.

Av zambierna (nejnej, skulle aldrig falla mig in att generalisera) uppfattas kinesiska produkter som något av det sämsta som finns. Det finns massvis av dem, precis som i nordeuropa, men här är de av så ofantligt mycket lägre kvalitet. Att det är kinesiska fabriker som tillverkar prylarna som säljs under stora "kvalitets"varumärken på andra marknader, av kvalitet lika hög som någon annan, märker man inte här, där den sortens butiker och varor knappt existerar.

Vi behövde en ny stekpanna, den belagda sorten, och jag var på Game för att köpa en. Den enda som verkade vara av någotsånär vettig kvalitet var alldeles för stor, och eftersom jag inte orkade åka till ytterligare en affär blev det ett trepack stekpannor i tripp-trapp-trull-storlek, för en lägre totalkostnad än vad den enskilt förpackade kostade.

Det första som hände var klistermärket som deklarerade att inget fastnar på ytan inte gick att få bort. Från ytan där inget fastnar. Så småningom, efter att testat diskmedel, fönsterputs och till slut oljesmörjspray lyckades jag gnugga bort limmet under klistermärket, diskade av pannan och började steka chorizos.

Genom den lövtunna botten spred sig inte värmen direkt jämnt, vilket förstärktes av att det var på gaslåga (strömavbrott) jag lagade mat. Så mina korvar blev rätt svarta runt mitten och ljumma i ändarna, vilket inte är precis vad man vill ha i Afrika, där matvaror blir dåliga väldigt mycket fortare än i norden. Nästa upplevelse stekpannan bjöd på var i diskhon, där handtaget helt enkelt gick av på mitten när jag diskade. I den rengjorda stekpannan kunde man därefter se att non-stick-beläggningen hade försvunnit på varje ställe en korv legat, vilket givetvis innebär att vi hade ätit en massa hala kemikalier, blandade med dijonsenap.

Hård berättelse om dagens Zimbabwe

Vår kompis Nana som är här för att göra sin doktorsavhandling om "Mother tongue learning" i antropologi var i Zimbabwe för några dagar sedan. Hennes vänner som hon besökte där skriver litet på nätet om vad som händer, jag läste ett starkt inlägg som ger en beskrivning av hur kaosigt det är där nu.

P. Diddy's new business

På Puffys lunchställe (som inte alls är något café) får man kaffe som jag aldrig fått det. Som en tepåse. Fast kaffe, alltså en kaffepåse. Borde ju rimligen vara bättre än snabbkaffe eftersom det liknar ett filter, men det kändes inte alls så när muggen sattes fram framför mig. Och det smakade tyvärr inte så heller. Puffys ligger för övrigt snett mitt emot UTH, det stora sjukhuset i stan, så runt omkring mig vid borden satt sjuksyrror med traditionella hättor, fast av fascinerande olika modell. Vet inte om det indikerade olika avdelningar eller om det bara var mode.

Polocross för aristokrater eller white trash?

Vi tog bilen och körde västerut längs Leopard's Hill Road, på jakt efter den polocrossturnering vi hade sett en annons om. Vi hade bara en luddig uppfattning om hur polocross utövas, men trodde nog att var på hästar och involverade nåt slags verktyg som man fångar/kastar en boll med.

Efter en hel del åkande på skruttiga grusvägar kom vi fram till stället: Två stora gräsplaner, små läktare och två ordentliga publik/serveringsbyggnader. På parkeringsplatsen var det fullt av stora bilar, alltså bara 4x4s så långt ögat räckte. Att det var vitt behöver jag väl knappast skriva, mer fascinerande i så fall vilken sorts vita det var. Fjärran från de gamla brittiska kolonisatörernas välkammade uppsyn och den aristokratiska stil som vi nog förknippade hästsporten med stod vi istället bland en hög bönder. Solbrända armar, massor av barn överallt, flipflops och sportiga solglasögon med snodd bakom huvudet. De flesta attributen förde tankarna till amerikansk underklass, snarare än till markägande elit i Afrika. Bland de vanliga landcruisrarna och de andra japanska jeeparna stod det till och med någons (säkert väldigt stolt) importade jättetruck från USA.

Polocross utövas av två lag med tre personer i varje, utrustade med en häst och en håv vardera. Vinner gör det lag som gör flest mål, vilket består av att kasta bollen med hjälp av håven (efter en studs i marken) mellan två vita stolpar, litet likt ett rugbymål. Man tar bollen av sina motståndare genom att slå den ur deras håvar, för att sedan själv plocka upp den och galoppera mot målet.

Det var inte alldeles helvitt på hästryggarna, men givetvis var skötarna av den enorma mängd hästar som stod under tygtaken längs planerna lokala zambier.

Immigration, del 15

Mitt besök på Immigration i förrgår var nästan kortare än den här texten. Ni känner ju till rutinen om inskrivning så den hoppar jag över, går istället direkt på Geoffrey. Han verkar ha fått en permanent plats som Senior Officer, om nu skyltarna fortfarande gäller, och det är ju bra för honom. Det var inte någon kö, så efter litet sedvanlig hälsning och artighetsutbyte ställde jag frågan:
- Är månne mitt tillfälliga uppehållstillstånd klart?

Geofrey vände sig mot datorn och frågade vad var det nu jag hette? Petter. Han skrev in det i ett sökfält, inget resultat. Last name? Lydén. [lyddön]. Och där, rätt framför mig, dök mitt ärende upp på skärmen. Det må jag kalla framsteg, att finnas och hittas i det elektroniska registret på Immigration. Det stod till och med status, som var "Pending" i avvaktan på underskrift från Chief Immigration Officer.

Mer än så här förväntade jag mig inte att få ut av besöket, så jag meddelade Geofrey att jag skulle komma tillbaka när min report order krävde det, tackade för mig och gick ut. Blott fem minuter efter att jag kommit in.

I used to be REALLY fat

Det vanliga systemet när man kommer med sin ölback full med tomma flaskor och ska köpa en ny är sympatiskt enkelt. I luckan utanför affären där man kan lämna sina kassar och prylar som man inte vill/bör ta med sig in lämnar man in backen och får ett kvitto. Som man sedan lämnar i kassan när man kommer med sin nya fulla back (att det är dödssvårt att köpa en flaska och ännu mer en hel back om man inte lämnar en tom i retur är en helt annan sak).

På Game, den sydafrikanska kedjan som närmast kan liknas vid spretigheten i utbud (kex och borrmaskiner) hos ÖoB parad med den sociala statusen hos NK - alltså relativt det övriga utbudet i Lusaka, ska man däremot gå till en speciell disk (Customer relations) där två tjejer ~25 står och ser uttråkade ut. Jag går fram dit och hivar upp backen på disken. Den ena tjejen bossar litet över den andra som får börja skriva in grejer i kassan, hon själv börjar konversera mig:

- You gonna down all them yoself?
- Well, not really, my wife and friends will help me.
- But if you did, how long would it take?
- Eeh, maybe a month, I guess.
- Ah! That's only about one a day! säger hon och ser inte särskilt imponerad ut.

- Otherwise I get fat, säger jag.
- True, and yo waste a lot of money. I used to be REALLY fat when I drank beer, säger hon och ser ut att tänka tillbaka på den förskräckliga tiden.
- Really? frågar jag och ler förvånat över denna oväntade öppenhet en onsdagseftermiddag.
- I used to drink ten bottles every Friday and every Sat'day, but now I don't, säger hon nöjd.

Jag gratulerar henne till karaktärfastheten, får min datautskrivna voucher på ca 30 kr och går in butiken.

Danskproducerad etnopop

- Please give a big hand for my Zimbabwian son: Freedom! sa Maureen och vi klappade. Bakom oss satt den svenska ambassadören L och hans fru M, snett framför oss en av italienarna som driver restaurangen Portico, men majoriteten av publiken på Lusaka Playhouse var locals. Vi hade sett en annons för konserten med ”Mama Zambia” som hon kallas, en artist ingen av oss kände till förut, men som lät litet lockande i ett annars livemusikfritt Lusaka.

Freedom kunde mycket väl vara född runt 1980, då Zimbabwe fick sin frihet från kolonialmakten Storbritannien, och han var rätt bra på trummor. Mindre bra var däremot kampen mellan de två gitarristerna, eller snarare det spetsiga ljudet av den alltför högljudda unga gitarristen som rätt ofta blev åthutad av den äldre och mer framträdande killen med en naturellt träfärgad strata. Men basisten var stentuff, helt orörlig i propra kläder samtidigt som han spelade väldigt svängigt.

Stället vi var på påminde ordentligt mycket om en svensk förortsteater, typ Gubbängen, eller nåt litet Folkets hus i norrland, med sliten träinredning och röd ridå. Den anslutande baren försökte däremot se betydligt snajdigare ut: väggarna, baren och en hel del annat var täckta med en låtsaslyxig fanérpanel (precis som thaibufféstället nedanför Drottninggatan i sthlm), matchat av de väggfasta soffornas väldigt plastigt bruna skinnimitation.

Musiken var rätt bra bitvis, när den var som minst r’n’b-aktig och som mest zambisk. Tjejerna i publiken påminde om en gospelpublik när de suckade, ropade och förstärkte mellansnacket och låtpresentationerna med allehanda utrop, och danstävlingen Maureen fick till mellan sig själv och några tjejer ur publiken (vi tror en var hennes dotter) var rätt underhållande.

CDn som nu ligger på soffbordet hemma visade sig vara inspelad i Danmark med stöd av biståndspengar. Känns som sådana pengar finns i det mesta som inte är ytterligt lokalt eller enkelt.

Stool infection

Förutom att A blev av med en stor del av sin arbetseftermiddag var det ett intressant besök i sjukvården idag. Anledningen var de magsmärtor som drabbade mig natten till idag, som fick mig att överväga alternativ som matförgiftning (vi åt rekor till kvällsmat), bilharzia, parasiter och blindtarmsinflammtion.

TIll att börja kollade jag försäkringsvillkoren på webben, där det stod att alla kostnader skulle godkännas i förväg av kontoret i Sverige, så jag skrev några rader i ett mail om de kostnader som strax skulle uppkomma. De har fortfarande inte svarat (sju timmar senare).

Flera personer här har uttryckt sitt missnöje med den vård som finns tillgänglig, så att välja ställe att gå till kändes litet viktigt. Rätt snart framgick att det finns två alternativ: Care for Business och Corpmed.

För att slippa oss ner till Cairo Road valde vi stället med det inte-så-folkliga namnet, som ligger på Addis Ababa Drive, betydligt närmare oss. Det första som möter en är kravet på betalning, så 300000 kwacha (500 kr) senare satt vi väntrummet, tillsammans med en ung gravid zambiska och hennes mamma, en äldre indisk kvinna och en vit kvinna med femårig dotter.

Efter en ganska kort väntan ropades "Mister Peter" upp, och det var dags att träffa Dr Usha. Doktor U var en sympatisk indisk kvinna som med hjälp av ett antal frågor och stetoskoplyssning på magen kom fram till att det nog var food induced, alltså orsakat av något jag ätit. Men för säkerhets skull skulle de göra ett test i labbet, så jag fick en liten plastburk och blev ombedd att ta vägen via toaletten till labbet. Väl där tog de även ett blodprov, och sen var det bara väntan. Och väntan.

Mycket väntan senare ropade doktor Usha och jag fick svaret: Stool infection. Jag försökte fråga litet mer om vad det var, men fick inte så mycket besked, mer än att det mycket väl kunde varit räkorna från igår kväll. Och att det enkelt skulle lösas med antibiotika och någon annan medicin för att lindra magobehaget. Så vi gick till luckan där de sålde medicin, lämnade fram lappen och fick reda på vad det skulle kosta: 9000 kwacha, alltså femton spänn. Och då var det inga ulandsmediciner utan riktiga varumärken, en riktig monsterantibiotika om jag fattade googlesvaren rätt när jag kom hem.

Så nu är det soffan som gäller, ett par magkramper i timmen och mycket film.

Immigration, del 14

Rekord! Högst tio minuter tog det mig att få samma besked som vanligt. Alltså, jag har givetvis inte fått något tillfälligt uppehållstillstånd ännu. Men det var ett glatt/generat återseende med Geofrey, som av någon anledning flyttat in i "Senior Officers"-rummet. Men, jag vill inte undanhålla er några detaljer från mitt andra hem i Lusaka, så här kommer det:

Men inte helt litet optimism stoppade jag ner pass, ansökningskvitto och report order i väskan, tillsammans med handduk och shorts. Tänkte att en timme i en kvalmig byråkratlokal med fördel kunde följas av litet friskvård i den olympiska simbassängen. Eftersom min mapp hade hittats förra veckan och Fru Ordningsam herself (Mrs. Mungu som vi känner henne) sa att hon skulle börja processa mitt ärende under veckan, tänkte jag faktiskt att det skulle kunna ha hänt något i mitt ärende. Så fylld av tillförsikt och hemmastadd på Immigration kände jag mig att jag inte bytte från de hemmahasande kläderna (strumplös i vans, jeans och för kort t-shirt) innan jag satte mig på hojen och körde nerför Los Angeles Boulevard, genom Longacres och fram till Makten på Haile Selassie Avenue.

Det var rätt sent på fredagseftermiddagen och förvånansvärt mycket folk som väntade när jag klev in genom den tonade glasdörren. Raskt skrev jag in mig och gick självsäkert genom lokalen, där ungefär lika delar indier, européer, nordamerikaner, mellanöstrare och afrikaner från grannländerna stod lutade mot väggarna och utspridda bland skrivborden, väntande på sin tur.

Jag såg Mrs. Mungu bakom sitt skrivbord, noterade att Geofrey satt bakom skrivbordet bredvid henne men låtsades inte om honom (förvissad om att han var ett långsammare alternativ än hon), och gick fram till Mrs. Mungu och hälsade med ett glatt "Good afternoon!". Hennes svar var inte direkt översvallande, en neutral men frågande blick var allt jag fick. Jag förklarade att jag kommit som hon rått (rådit?) mig förra fredagen, och upprepade vad hon sagt till mig, om att mitt ärende skulle processas under veckan som just gått. Hennes svar blev ett hojtande till Geofrey, som jag därmed vände mig mot och blev igenkänd av. Han höll på att skriva ett sms på sin telefon när Mrs. Mungu bollade över till honom, och det fortsatte han med under hela tiden vi pratade. Han förklarade med sin sedvanliga generade uppsyn att det inte var riktigt klart ännu, att det berodde på nånting "dependant", vilket jag föreslog var min fru, och här blandade Mrs. Mungu in och sa något skarpt till Geofrey. Han fick fram förklaringen att ett sådant ärende som mitt måste behandlas av the Chief Officer, och att han skickat mitt ärende dit.

På frågan om när det skulle kunna tänkas vara läge för mig att komma in igen svarade han att måndag, kanske, kunde vara lagom, och fick det att låta som att det kanske skulle passa redan tidigare, men att jag nog inte behövde komma in före måndag. Som alltså föregås av lördag och söndag, när kontoret vad jag vet absolut inte är öppet. Han ändrade sig till onsdag och jag kände att jag nog inte behövde stanna så mycket längre på Immigration idag.

Innan jag gick ut insåg jag att denna fredag var mycket mindre casual än förra, Geofrey hade till och med kavaj och skjorta på sig, och Mrs. Mungu något rätt neutralt. Ganska mycket mindre optimistisk sa jag hejdå till Geofrey och insåg att läget nu var precis likadant som för flera veckor sedan, vilket alltså innebär att jag den närmaste månaden kanske kan nöja mig med att numrera om de tidigare inläggen och lägga ut dem igen...

TV i Zambia

Alla säger att de två zambiska tv-kanalerna är urtrista, vi vet inte eftersom vi aldrig tittat på dem - tv-lösa som vi är. De flesta skaffar parabol och betalar dyrt för en hög med sydafrikanska och internationella kanaler, men vi har nöjt oss med de två serier vi hade med oss i hårddisken (west wing och miami vice). Och allt det här skrev jag bara för att kunna lägga upp de här två bilderna, på den ultratuffa killen anno 1985.

Svaret på min fråga om var jag ska lämna papper, plast och aluburkar

Dear Lyden,

Welcome to the City of Lusaka and I hope you will have a wonderful Stay.

Thank you very much for your sentiments as regards Waste Management in he City and waste recovery and recycling in particular. Unfortunately as you rightly noticed all the waste is collected in a comingled manners and this is manly to limitations in the market for recyclables and also to the policy structures to support recycling still in its infancy. However there are some one or two companies collecting waste paper and plastics for recycling or otherwise for reuse in the cottage industry. This is mainly the paper and plastics from business houses as opposed to residences. Paper and plastics from business houses is mostly cleaner and dryer that one from households and the quantities are more economical to collect.

Should you require further information, do not hesitate to contact us.

Warm Regards

"Is it realy necessary to Print this email - Before Printing think of the Environment" Michael Kaleke Kabungo Environment Manager (Head-WMU) Lusaka City Council - Waste Management Unit (WMU) Plot No. Rem 3249, Civic Centre Independence Avenue, P. O. Box 30077, Lusaka 1010, Zambia kabungomk@microlink.zm arcplandc@gmail.com www.wmu-lusaka.gov.zm tel: fax: mobile: Skype ID: 0026 0211 253016 0026 0211 252141 0026 0955 768560 kabungomk

Want a signature like this?

Rebell-Robban Mugabe

Jag är svag för "Christian Values" som Arbetaren publicerar:

"Rebell-Robban Mugabe utsågs på onsdagen, under högtidliga former, till djävulens ställföreträdare på jorden av en enig samt objektiv..."

Läs mer på www.arbetaren.se.

Här befinner ni er

Det här diagrammet uppdateras kontinuerligt, så om jag nu (den 9 april 2008) skulle kommentera det faktum att 1 procent av besöken till den här bloggen kommer från Italien kan det se litet konstigt ut längre fram i tiden.

Anna efternamn

Andy, Matt, Joanna, Rasmus, Katie, Will, Helge, Calum, Karin, Jacob, Ash, Riika, Ilpo, Dan, Tue, Nana, Bonaventure, Gillis, Elina, Alex, Morad, Jacob, Anders, Karen, Francis, Rory, Marc, Gosha, Jane, Ginty, Hans, Marilyn.

Det slog mig alldeles nyss, att det sociala livet i Lusaka uteslutande bygger på förnamn. Visst, när jag presenterar mig på en fest i Sverige säger jag inte heller mitt efternamn, men här förblir efternamnen fördolda, för evigt verkar det nästan som. Det är bara i de få fall man så småningom får en e-postkontakt som efternamnen kan dyka upp. Men det är inget man talar om, eller refererar till. Det blir snarare på de gamla sättet, att folks namn får tillägg efter var de arbetar eller om de har andra utmärkande drag. Namnen ovan är alltså på människor i bekantskapskretsen här i LSK (som jag nu lärt mig att denna håla kallas i bl a lokal rap), och på ingen av dem kan jag efternamnet, trots att jag träffar somliga flera gånger i veckan.

Det är rätt skönt, och funkar rätt bra i en sån här multietnisk miljö (nja, kanske snarare en miljö med människor från flera olika delar av Europa) där det inte blir fyra stycken Anna och tre Johan. De få efternamn jag kan är typiskt nog på svenskar, inte minst kollegorna till Anu.

Rubriken då? För ungefär sjutton år sen i det inte så multietniska Halmstad var Anna efternamn det bästa vi kom på att kalla den snygga tjejen med det ovant slaviska efternamnet. Fast så klart inte så att hon hörde.

Immigration, del 13

Igår var det övermorgon, om man utgår från beskedet från Mrs. Mungu i onsdags. Klockan visade 11.32 när jag hade skrivit in mig i "receptionen". Ingen Geofrey idag heller, så jg gick vant bort till rummet med skylten "Senior Officers" och fram till Mrs. Mungus skrivbord. Jag insåg mycket tydligt att myndigheten praktiserade casual fridays, eftersom ingen i hela personalen hade på sig den vanliga uniformen med mörkblåa byxor/kjolar och vita skjortor med graderade axelklaffar. Mrs. Mungu satt framför mig i en illturkos klänning i traditionell afrikansk stil och såg mycket snällare ut än tidigare. Jag visade mitt kvitto och blev igenkänd och mitt ärende ihågkommet.
- Please take a seat, I will send someone to call for the madame, sa Mrs. Mungu och gick iväg.

Hon kom tillbaka några minuter senare och meddelade att någon var på väg. Efter ungefär en halvtimmes väntan, avbruten mitt i av min fråga om någon verkligen var på väg, undrade jag om jag inte själv kunde gå och leta efter denna någon. Det kunde jag nu inte, men Mrs. Mungu reste sig, bad att få mitt kvitto och tecknade litet obestämt åt mig att följa efter. Vi gick några meter, genom en dörr som jag hittills aldrig varit bortom, och sen blev jag återigen ombedd att sitta ner och vänta. Det såg ut som någon sorts arkiv en bit bort, dit Mrs. Mungu försvann, och där blev hon kvar i tio minuter.
- Someone is looking for your file, I have told him that you are here, sa Mrs. Mungu när hon kom tillbaka. Sen gick hon tillbaka till sitt skrivbord.

En ung man kom efter ett tag och meddelade han tyvärr inte kunde hitta min mapp. Jag började känna mig färdig med Immigration för dagen, men hade min Report Order kvar att ordna. Alltså den stämplade papperslappen som tillsammans med anteckningen i mitt pass ger mig den fortsatta rätten att vara i landet, en månad i taget. Som den erfarne tillståndssökare jag numera är hade jag indentifierat mannen vi skrivbordet mittemot Mrs. Mungus som den som för dagen stämplade Report Orders. Jag ställde mig i kön till hans skrivbord och väntade. Det är alltså ett ganska vanligt kontorslandskap utan avdelande skärmar och sånt, och mitt i det står det folk och väntar på sin tur vid de olika skrivborden, bland högar av mappar och tjänstemännens kassar med matvaror för helgen.

Medan jag stod i kön kom Mrs. Mungu tillbaka och viftade med en mapp och sa nöjt att hon hittat den, min mapp alltså. Onekligen ett framsteg, och när jag frågade vad det innebar blev svaret att någon gång nästa vecka kunde hon nog börja processa mitt ärende. Rätt nöjd med det och min nya månad i passet gick jag ut genom dörren klockan 12.34, fyra minuter efter den skyltade lunchstängningen.

Snabba cash

Litet trött efter den spritiga torsdagskvällen som var sista kvällen för A & L, besökarna från Finland, började jag dagen igår med att köra dem till flygplatsen. Vi körde på Great East Road när plötsligt en poliskvinna stod mitt på vägen och vinkade stopp.

Satans jävla helvete tänkte jag när jag såg fartradarn och bromsade in. Hon pekade på en sidoväg, jag körde dit och såg en polisbil med en polis inuti. Ingen sa vad som förväntades, så jag klev ur och gick fram till det nedvevade fönstret där en glatt leende polis i min ålder satt.
- Good morning! How are you?!
- Good morning, fine thank you, how are you? sa jag.
- Very well!

Utan att överhuvudtaget säga något om hur fort jag hade kört kom beskedet om det skulle kosta 54000 kwacha. Eftersom jag visste att jag kört drygt 90 på den 80-skyltade vägen protesterade jag inte, men det berodde rätt mycket på att jag inte ville fastna hos en grinig polis och missa flyget för våra kära gäster. Litet frågor om namn, adress och yrke gjorde polisen ännu muntrare när jag svarade att jag inte försörjde mig själv utan var "dependant on my wife". Det var synd om mig tyckte han. Dessvärre tyckte han ändå att jag skulle haft mitt körkort med mig, vilket jag givegtvis inte hade. Ytterligare 75000 kwacha, och då skulle jag komma tillbaka och visa upp det, annars var det ytterligare 135000 kwacha. Jag såg nog litet trött ut när jag började räkna upp pengarna (jag hade rätt mycket kontanter eftersom jag hade planerat att betala interneträkningen senare), i vilket fall kom beskedet:
- I'll give you a discount, let's say 70. Mummel mummel om receipt.

Visst visst tänkte jag, klart sugen på att komma därifrån, så 70 tusen gick från min hand rakt ner i den glade polisens ficka. Korruptionsbekämpning lämpar sig inte för bakfulla morgnar lätt försenad på väg till en viktig flygavgång. Tyvärr.

the hood

Korsningen mellan BP och Total-macken, alltså vårt kvarter, ett par hundra meter från vårt hus. CRI$I$ isn't really the man.

Bob verkar fatta läget

Vet inte hur mycket svensk media rapporterat om valet i Zimbabwe, men här och på BBC är det toppnyheter hela tiden. Han, Robert Mugabe, som många i väst - inte minst sosse-sverige - gillade skarpt på 80-talet när han ledde Zimbabwe till självständighet (visste ni att en annan Bob, nämligen Marley, sägs vara den ende icke-afrikan som bjöds in till självständighetsceremonin 1980?) och bygge ut skolor och sjukvård gled ju rätt snabbt över till en våldsam diktator, som numera väldigt få tycker om. Och det han åstadkommit för Zimbabwes räkning är under senaste åren inte alls nåt kul. Inflationen ligger väl för närvarande på 300 000 procent.

Samtidigt berättar bekanta i Lusaka som har välbeställd släkt i Harare att de där lever som vanligt, med US-dollars går det mesta att få tag på, och det ekonomiska kaoset innebär dessutom fina möjligheter för de gynnade att tjäna ännu mer pengar. Och som vissa av er sett håller en annan grupp zimbabwer på med motorsport, uppenbarligen oberörda av den bensinbrist som annars råder.

Fortfarande har valkommissionen i Zimbabwe inte offentliggjort hela resultatet av presidentvalet, så om oppositionsledaren Morgan Tsvangirai har vunnit eller inte är fortfarande oklart, även om han själv utropat sig som segrare. Men fusket verkar än så länge inte vara lika stort som väntat, militärerna på gatan har ännu inte börjat skjuta, och enligt en nyhetssajt har Mugabe erkänt sig besegrad inför sina närmaste. Det är dessutom klart att oppositionen vunnit parlamentet, så litet hoppfull kan man nog vara.

Mer läsning finns bland annat på allAfrica.

Nu är de analoga från Malawi framkallade

Immigration, del 12

Jag hade precis klippt mig på Hotel Intercontinental och skulle köra över till Immigration, som bara ligger ett par hundra meter därifrån. Det visade sig att jag hade lyckats komma sådär helt lagom fem minuter innan de skulle öppna efter lunchen. Så tillsammans med några andra erfarna köare (en tunn indier, en storrökande tjockis till kines, ett par obestämbara typer som antagligen var från mellanöstern, några zambier och en vit kvinna, typiskt NGO-stylad, alltså sådär slappt men nytvättat och välkammat) klev jag över tröskeln kl 14.30.

Som vanligt skrev vi alla in oss i liggaren på disken vid entrén, och eftersom jag såg genom lokalen att ”min” handläggare Geofrey inte var där frågade jag vart jag skulle bege mig. Till Mrs. Mungu blev svaret. Det var inte många minuters väntan på att få prata med Mrs. Mungu (som är den litet barska tanten med ovanligt stort afro för att vara zambia på 2000-talet, tillika damen som tog emot min ansökan för sisådär tre månader sen), men hon skickade bara tillbaka mig till entrén med instruktionen att kolla igenom boken som listade alla klara permits. Jag tänkte att jag skulle göra det ordentligt och började på sidan som listade de första dagarna i januari. Efter ett antal sidor och ännu fler minuter hade jag bara lyckats få syn på en hel massa kineser och muslimska namn, samt min grannes namn och namnet på en konsult som A använder, och dagens aprildatum närmade sig. Jag blev litet konfunderad när listan fortsatte med den 6 april – och insåg att jag ägnat tio minuter åt 2007 års uppehållstillstånd. Den otålige mannen bredvid gjorde en ansats att ta boken när jag tittade upp, han blev inte så glad när jag meddelade mitt misstag och sen bläddrade fram till januari 2008.

Bokbläddrandet gick inte så mycket bättre trots att året var rätt, så jag gick tillbaka till Mrs. Mungu, som nu doldes av en liten kö. När killen framför mig framförde sitt ärende började Mrs. M lyfta sina pappershögar och mumla om att hon minsann sett hans mapp så sent som igår. Alla ärenden hanteras alltså i blekgröna pappmappar som ligger överallt på hela kontoret. I högar på skrivborden, på golvet, i trappan till chefsvåningen – och inte minst på en massa ställen där handläggarna inte hittar dem. Att gå lottlös från Immigration bara för att en handläggare inte hittar din mapp är inte en ovanlig situation.

När jag kom fram till Mrs. M och berättade om misslyckandet med boken tog hon fram en annan bok med likadana listor på utfärdade permits och började gå igenom rad för rad. Hon satt och läste, jag stod bredvid och försökte också läsa, på litet håll och ganska snett. Det tog knappt tio minuter. Såklart fanns inte mitt namn i den här boken heller, så Mrs. Mungu antecknade numret som stod på mitt kvitto och gick upp en våning, där jag tror att själve chiefen sitter. Hon kom tillbaka efter drygt fem minuter, bad mig vänta på någon som höll på att leta efter mina papper, och tog itu ned näste invandrare i kön.

En lång väntan senare kom en kvinna ner och bad att få se mitt kvitto (som alltså visar att jag betalat och att jag har en ansökan under handläggning). Hon meddelade att det där kunde ju inte vara mitt kvitto, och jag svarade att det var det nog visst det, det står ju Petter Johan Lydén på det. Hon pekade på numret och undrade när och av vem jag hade fått det ditskrivet, vilket jag inte kunde upplysa henne om. Hon gick över till Mrs. M och då slog det mig, numret tillhörde säkert min kära frus mapp, som ju mitt ärende hänvisar till. Jag meddelade detta och det togs emot som en sannolik förklaring. Jag blev ombedd att komma tillbaka nästa vecka, vilket jag lyckades få till övermorgon, eftersom jag ändå måste tillbaka till Immigration då för att förnya min Report order, så att jag inte blir en illegal alien. Klockan visade 15.55 när jag gick ut genom dörren.

Motorcykelutflykt till Siavonga

I söndags gick jag upp 5.15 för att skjutsa A & L till busstationen inför deras tripp till Livingstone (victoriafallen) och Chobe i Botswana (safari). Det var nu inte så hemskt mycket tidigare än vad jag skulle gått upp annars, eftersom det var bestämt träff kl 7.30 en mil söder om stan för de som skulle köra hoj till Siavonga vid Karibadammen över dagen.

Som synes var det en solig dag (det är fortfarande regnsäsong) och den rätt skapliga mängden av elva motorcyklar var samlade vid åttatiden. A är inte riktigt övertygad om det smarta att åka mc i Zambia, och hade väl inte heller något emot att sova litet, så liksom de flesta andra körde jag utan passagerare ("de flesta andra" var företrädesvis äldre vita zambier eller britter som bott 30 år i landet, men även en holländsk diplomat, ett ungt sydafrikanskt par och glad indier som sålde elektronik i Lusaka).

Den här snubben har till skillnad från de flesta andra inte lagt sig till med den skumma zambiska/sydafrikanska accenten utan har kvar en genuint brittisk istället. Och hade den senaste generationens ipod inpluggad i öronen när han körde. På en Triumph (modern och ful) med den personliga nummerskylten "Len's". Det Lens fru som körde följebilen, som alltså var med för att kunna plocka upp eventuellt kraschade/felande motorcyklar och motorcyklister. Det är en tämligen duktig skara knuttar jag hamnat bland, kör ordentligt gör de, med ordentliga kläder på sig också.

Efter ca åtta mils tråkig raksträcka och en paus vid totalmacken började vägen slingra sig ner från zambias platå, dessutom nyasfalterad. Lagom varmt, lagom kurvigt och lagom litet trafik.

Efter totalt 20 mil kom vi fram vattnet, som alltså är uppdämt för att generera el (ledningarna på bilden). Vi körde till lodgen Eagle's Nest precis vid strandkanten och käkade frukost/lunch. Från terrassen där vi satt var skylten på stranden med texten "Warning! Crocodiles!" väl synlig, och enligt Roland i mitt fotbollslag finns det en del riktigt stora. Men tydligen går det att bada ändå.

På vägen hem märkte jag något förvånad och besviken att nåt var fel med min hoj, den gick inte att få över 100 km/h. Med hjälp av Andy, som är den som sålde hojen till mig, försökte vi komma underfund med vad problemet var, dock utan resultat. Något med bränslet var det iallafall.

Hemresan gick bra ändå, men nu hade jag tid att uppmärksamma de fem(!) lastbilsvrak som låg kraschade mot bergväggen längs den slingrande backen upp mot Lusaka.

Igår, dagen efter utflykten, skruvade jag isär bägge förgasarna och hittade felet: Gummimembranet som reglerar vakumet var trasigt i bägge två, så det var därför det inte kom fram tillräckligt med soppa. Jag hade fått med ett membran i reserv när jag köpte hojen, så det bytte jag med omedelbar förbättring av prestandan som följd. Genom den holländske diplomaten (till höger på bilden, den andre är Hans, verksam i turist- och bilförsäljarbranschen) är ytterligare ett membran nu på väg till Zambia, med kurirpost verkar det som av den utlovade korta leveranstiden. Ska bli trevligt att prova med bägge hela på plats!