Reflekterad tillvaro i annan kultursfär, eller helt enkelt fino 2008, happy 2009!

Hur förhåller man sig till människor som beter sig på ett sätt som går tvärs emot allt man har lärt sig? Eller handlar frågan snarare om hur man på nya sätt kan se på världen och människorna i den? Eller bör frågan koncentreras till det helt avgörande villkoret som finns inbyggt i den frågan – att en människa kan lämna sin bakgrund, sina värderingar och den totala socialisering som skett genom familj, vänner, skola, media och den allomfattande kulturen i det samhälle hon eller han har vuxit upp i?

Tjänstemannen på den statliga myndigheten går långsamt förbi mig med släpande steg som gör att hennes hällösa sandaletter hasklapprar mot stengolvet. Hela hennes hållning utstrålar ett nonchalant lugn och en jag-bryr-mig-inte-attityd som verkar helt opåverkbar. Är det så? Kan jag säga vad en annan människa utstrålar? Är inte det en handling av den andra människan, som själv innehar tolkningsrätten till sin gestalt?

När vi delar synsätt, känner till samma koder och dessutom vet om att det är på det viset är situationen kanske en annan än när betraktaren kommer från ett annat sammanhang. I alla fall i minoritetssammanhanget, som råder här eftersom jag är på besök på den zambiska immigrationsmyndigheten, i Zambia, som ensam svensk. De andra människorna i lokalen, kvinnans kollegor till exempel, skulle om de tittade på henne med fantastiskt stor sannolikhet inte säga att hon utstrålar ”ett nonchalant lugn och en jag-bryr-mig-inte-attityd som verkar helt opåverkbar”. Och skulle man be kvinnan själv med några få ord beskriva vad hon anser sig utstråla eller vad hon tror att hon utstrålar vågar jag påstå att den beskrivningen i betydligt högre grad skulle sammanfalla med hennes kollegors beskrivning än med den som jag just återgett.

Är det bara en av oss som har rätt? Eller mer konkret, är mitt intryck av hennes utstrålning helt irrelevant i detta sammanhang och bör därför begränsas till att endast existera i mitt medvetande, men helst utan att påverka någonting annat? I så fall infinner sig problemet att jag inte har någon ytterligare tolkningsmodell, inga andra fasta punkter att relatera kvinnans gång till. Så med medvetenheten om att mitt intryck inte är giltigt i detta sammanhang hamnar jag i en tillbakagång till ett utgångsläge där jag vet att någonting annat utstrålas än det jag ser, men jag vet inte vad och känner mig därför tvingad till en passiv attityd där fortsatta tankar effektivt kvävs. Hur kan jag tänka vidare på eventuella förklaringar till den utstrålning jag ser när jag just konstaterat för mig själv att min tolkning inte bör användas?

Jag står långt utanför den delaktighet som det innebär att veta vad man ser, står i fall som detta långt ifrån möjligheten att ens reflektera över det jag ser. Ett år i Zambia har inte fört mig många millimeter närmare den förståelse som jag tror är helt nödvändig för att kunna leva i något annat än ett stort utanförskap. Som privilegierad vit lever jag visserligen redan i ett på sitt sätt behagligt utanförskap, långt från sjukdomarna, mat- och varubristen, utnyttjandet på arbetsmarknaden och de flesta andra jävligheter som möter den fattiga majoriteten i Zambia. Men i längden, att leva isolerat bredvid människorna som ändå omger mig, är det något jag vill? Och om jag inte vill det, kan jag inom en överskådlig framtid tillägna mig de nycklar, koder och synsätt som krävs för att åtminstone ta ett litet steg in i samhället runt omkring mig?

Fortfarande fascinerad

Det kanske bara är jag som tycker det är spännande med gps-information om mina rörelser, här är i alla fall en illustration till vår bilresa till Livingstone och tillbaka, med gps-datan inlagd i Google Earth. Det röda strecket är vägen vi körde, ortnamnen är minnespunkter (waypoints) som ligger i gps:en. Det gula strecket kommer från Google Earth och visar gränsen till Zimbabwe.

På displayen syns att vår nerresa tog sjuånhalv timme, om man lägger ihop tiden för hur länge vi stod stilla och för hur länge vi körde. Dessutom syns medelhastigheten (pauserna borträknade) och hur långt vi körde. Man kan givetvis trycka fram mängder med mer information, men den slipper ni.

Det blå strecket visar hur vi körde ner, det röda hur vi körde hem igen - och stannade för lunch :-). Fast när man zoomar in så här mycket i Google Earth stämmer det inte riktigt, vi körde naturligtvis på asfaltvägen som syns strax till vänster om strecken. Jag vet inte var felet ligger, antar att det är lite svårt att få webbfoton att stämma helt exakt med satellitverkligheten.

Den här displaybilden visar att hemresan gick lite snabbare, på alla vis.

Uppmuntrande och nedslående zambiska åsikter

Min ständiga källa till aktuella skildringar av Zambia av zambier, LusakaTimes.com, har idag publicerat två helt olika texter. En vanlig nyhetstext från regeringsdagstidningen Zambia Daily Mail och en debattext från en enskild individ.

Titeln på den förra är "Zambia to remain a Christian nation" och innehåller en tröttsam skildring av hur landet firade den sjuttonde årsdagen som ett kristet land. Speciellt tråkigt är det att läsa den förrförre presidenten Chilubas kommentar om att det var utropandet av Zambia som ett kristet land som bröt den förbannelse som legat över landet sedan Zambia röstade för att isolera Israel i FNs generalförsamling 1973. Tron på vidskepelse och häxkraft är fortfarande mycket stark i Zambia, ganska ohotad av kristendomen...

Desto roligare är det att läsa hur signaturen "wes_ngwenya@yahoo.com" argumenterar för att öka den inhemska matproduktionen i inlägget "How Can We Preserve Food in Zambia and Avoid Wastage?". Bland annat tar han upp att det behövs investeringar i matförädlingsanläggningar och att det behövs incitament för butiker, restauranger m fl att köpa inhemsk frukt och mat. Nu är det ju tyvärr importerad frukt och juice från Sydafrika som fyller hyllorna i de stora (sydafrikakontrollerade...) butikerna, så jag håller helhjärtat med Wes.

Immigration, del 17

Klockan hade blivit mer än jag tänkt när jag väl kom iväg till Immigration för att förnya mitt uppehållstillstånd, nästan elva på förmiddagen i fredags. Det visade sig vara rätt lyckat, eftersom de inte hade hunnit öppna vid sin vanliga halvtietid på grund av ett möte för hela personalen, så parkeringen utanför var full med folk som väntat i mer än en timme på att komma in. Det tog väl en halvtimme innan de öppnade och tio minuters köande för att komma in.

Jag spanade efter mina gamla bekanta Geoffrey och Mrs. Mungu, efter förra vändans många besök, men ingen av dem syntes till. Väl framme vid rätt tjänsteman fick jag beskedet att det inte räckte med min miljon kwacha och brevet från Forum Syd. Pengarna skulle vara i checkform och jag skulle ha med mig passkopior, blev rekommenderad att ordna det och komma tillbaka under eftermiddagen, så skulle vara lugnt.

Det tog mig flera bankbesök och hjälp från Forum Syd-ekonomen E att ordna en check, men strax efter klockan tre var jag tillbaka vid samma tjänstemans disk på Immigration. Han kände igen mig och log generat när han meddelade att kassören bara tog emot betalningar till 12.30. Så det var bara att lämna stället och ta sikte på den absolut sista dagen på mitt uppehållstillstånd, nyårsafton eftersom jag inte skulle vara i stan innan dess.

Nu är jag tillbaka i Lusaka och "ser fram" emot morgondagens besök...

Årskrönika är en så pretentiös och gubbig titel

Eller "Halvhjärtat försök att sammanfatta ett år i Zambia".

När jag landade på Lusaka International Airport den första veckan i januari var det med glad förväntan jag tog bilden på mig själv, på väg över plattan till fots mot ankomsthallen.

Det var lite småregnigt i luften och runt tjugo grader varmt, vilket kändes som en lagom stor skillnad mot den svenska vintern jag och just hade lämnat. Det som följde var ett år som gick från regnsäsong till torrsäsong, först varm i april-maj, sedan kall i juni-augusti. I september kom så den heta säsongen med full kraft och höll i sig till regnen började falla i november. Nu är vi återigen mitt i regnsäsongen och i förrgår var det julafton.

Högochlågkonjunktur
När jag lämnade Sverige rådde det högkonjunktur och det kändes inte precis jobbigt att ha lämnat jobbet på Naturvårdsverket för en hyfsat okänd tillvaro i södra Afrika. Oljan kostade nästan 150 us-dollars per fat och alternativa bränslen verkade rätt vettiga. Den amerikanska dollarn stod lågt runt sex kronor och gjorde New York till ett enkelt och populärt resmål för halva bekantskapskretsen.

Nu har det gått ett år, finanskrisen-recessionen-lågkonjunkturen-kreditkraschen är här och den pressade upp dollarkursen till 8,70 kr för några veckor sen, men ner oljepriset till 40 dollar fatet. Även kopparpriset har sjunkit dramatiskt, vilket påverkar Zambia direkt, som är helt beroende av sin kopparexport. Den senaste veckan har tre gruvor stängt och några tusen arbetare ska sägas upp.

Medföljande
Anledningen till emigreringen var att den dåvarande flickvännen blev erbjuden ett jobb av Forum Syd på regionkontoret för södra Afrika i Lusaka. Hon tackade ja till ett års anställning med en i det närmaste garanterad fortsättning på ytterligare ett år, och på grund av zambiska uppehållsregler och allmän kristen konservatism övergick min pojkvänsstatus till att bli den av en äkta makes. På nyårsafton går mitt tillfälliga uppehållstillstånd ut, så jag behöver återigen ta mig till ”Immigration” för nya stämplar. Det var på det kontoret jag tillbringade en väldans massa tid de första månaderna i Zambia, vilket till slut belönades med en liten passliknande röd bok för mitt Temporary Permit som ”Spouse”, som alltså varit mitt officiella yrke detta år.

Distansarbete och en begynnande biståndskonsult
I praktiken har jag i alla fall delvis varit något helt annat, nämligen konsult på distans. Via familjens handelsbolag har jag fortsatt att arbeta med de frågor jag höll på med på Naturvårdsverket i Sverige: Klimatinvesteringsprogram. Och dem har det gått alldeles utmärkt att distansarbeta med, men nu är snart taket i upphandlingen nådd, så jag har börjat leta nya uppdragsgivare. Några uppdrag vid sidan av NV har det blivit under året, bl a en artikel åt en svensk energitidning, en energikartläggning och webbarbete för Forum Syd, en föreläsning för UNDP och just nu håller jag på att redigera ett faktablad åt CRS, som är en amerikansk stor och katolsk biståndsorganisation.

Det har varit väldigt skönt att inte personligen vara en del av biståndsvärlden, och att ha haft en annan professionell identitet – men jag är tydligt på väg in i biståndsvärlden, vilket inte är direkt oväntat med tanke på hur mycket pengar och möjliga jobb det finns inom den. Jag har å andra sidan lärt mig rätt mycket om vem som gör vad, vilka teorier som är på modet och även själv kunnat fundera lite mer på vad som verkar fungera och vad som inte gör det.

Bistånd kan vara bra, inte minst för samvetet
Och en sak som jag numera känner mig rätt övertygad om är att vårt bistånd, från EU för att ta ett konkret exempel, till största del finns för att VI behöver det, för våra samveten alltså. Hade vi istället frågat oss – eller dem – vad utvecklingsländerna verkligen behöver skulle svaret inte blivit några miljoner eller möjligen miljarder kronors tillskott i budgeten, med varierande många detaljkrav från givarländerna, utan schysstare villkor för framför allt handel, men även migration och på andra områden. Visst gör en del av biståndspengarna stor nytta i ett land som Zambia, men dels syns negativa bieffekter ganska ofta i ett långt senare skede, dels är biståndspengarna löjligt små i förhållande till vad EU satsar på att stänga ute till exempel jordbruksprodukter från länder som Zambia.

Tydligt blev det i slutet av förra året och under 2008 när EU ville få ett antal uländer inklusive Zambia att skriva på nya handelsavtal (EPA), som här i Zambia beskrevs i odelat negativa ordalag, medan handelsministern i Sverige gick ut på DN debatt och hojtade om protektionism. De flesta analyser jag läst om avtalen visar att risken är betydligt större att uländerna förlorar och EU-länderna vinner på dem, men så ligger de ju inte heller på biståndsministerns bord...

The Parmalat League
Det extrema bil(mc)beroendet som Lusaka försatt mig i gör att jag varit tvungen att hitta fysiska alternativ till den vardagsmotion man får av att cykla till jobbet eller gå till tunnelbanestationen. En stad utan trottoarer och med så smala gator att cyklar inte får plats bredvid (de stora) bilarna i en fil, dessutom utsmetad över en storyta på amerikanskt sprawlande förortsvis och utan vettig kollektivtrafik gör lokaltransporter till ett helvete. Jag har suttit åtskilliga av mina afrikanska timmar i bil, ofta mögeldoftande på grund av märkliga tvättrutiner och med provocerande dåligt radioutbud.

Så för att inte helt degenerera fysiskt har det blivit rätt mycket rörelser i träningskläder, framför allt löpning, squash och fotboll. Jag är numera officiell medlem i Lusaka Locomotives och spelar five-a-sidefotboll på italienska klubben i the Parmalat League (vi ligger rätt bra till) två gånger i veckan tillsammans med några nordiska och fler zambiska lagkamrater.

Tyvärr ledde idrottandet till en inflammerad hälsena lagom till julen, vilket inte känns som den sammanfattning av det fysiska året jag önskade mig.

Mosi eller Castle?
Rockklubb? Nä, tror inte det va. Kongolesisk rumba är legio på dansgolven, den musik jag har hört från min kultursfär under året är antingen 10-20 år gammal eller riktigt dålig, så utelivet har varit ”annorlunda” för en musikintresserad som jag. OM man dricker öl är man enkelt uttryckt antingen en mosi- eller en castleperson, övriga importerade öl har bara marginella marknadsandelar. Bägge ölen görs av samma sydafrikanskt ägda jättekoncern, men jag dricker givetvis det som är ”Truly Zambian” – Mosi, efter victoriafallens inhemska namn: Mosi Oa Tunya (röken som dånar).

Enkelbiljett och besök
Ett år har gått, ett nytt börjar strax, och som det ser ut nu fortsätter det i Zambia för min del. Jag kom hit på en enkelbiljett och tror nog jag klarar mig utan återbesök i norden ännu ett tag. Men för det spelar besöken hemifrån stor roll, två omgångar kompisar och ett par föräldrar tog sig hit under året, ni andra är mer än välkomna!

Staten bestämmer bensinpriset

Här i Zambia finns en myndighet som till stor del är tillkommen med svensk hjälp, kallas Energiregleringsstyrelsen om man direktöversätter det ERB står för. Närmast kan den jämföras med den svenska Energimarknadsinspektionen (som ingen vanlig människa bryr sig om). ERB däremot har en del rätt vassa tänder, som kontrollen över bensin- och dieselpriserna till exempel.

Härom dagen bestämde ERB således att alla mackar ska sänka sina priser från knappt 7700 kwacha/liter till högst 5818 kwacha/liter (nu kostar alltså bensin i Zambia under 10 svenska kronor, vilket den varit långt ifrån att göra under det gångna året). Anledningen är så klart att det globala priset på olja har störtdykt. Från ERB förklarar de att:

"The reduction has been made possible by the reduced cost of the latest 90,000 metric tonnes cargo which was purchased at $53 million and arrived at the end of November compared to the October cargo which was bought at $81 million," Mr Sitali said.

Tänk så enkelt det kan vara att få bensinpriser som inte bara följer oljans pris uppåt, utan även nedåt. Och det är alltså inte några statliga bensinmackar vi snackar om utan en rätt spretig skara av globala och regionala varumärken som Total, Shell, Engen, BP m fl.

Välskrivet om Karl-Bertil Jonsson

Nu är det jul, så jag länkar istället för att skriva:

Att ta från de rika och ge till de fattiga
Åsa Linderborg om Karl-Bertil, välgörenhet och kommunism

Jag har en mobilsignal som ingen stör sig på. När någon ringer mig spelas ledmotivet till Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton. Den filmen älskar alla.

Jag med.

Jag älskar Tage Danielssons ord, Per Åhlins bilder, Toivo Pawlos rösttolkning och Gunnar Svenssons musik – för att inte tala om hur mycket jag tycker om Arne Domnérus som blåser de varma och lite eftertänksamma tonerna. Alla utom Per Åhlin är döda, men filmen lever sitt eget liv. Frågan är varför vi faller i korinter.

Läs den utmärkta fortsättningen på Aftonbladets webb: http://www.aftonbladet.se/kultur/article4056754.ab

Aftontvagning

Traditioner är i sin stelhet ofta motbjudande, men vissa har jag inga problem med. Och andra är det riktigt trevligt att anknyta till, som den gamla traditionen att tvätta sig på julafton. Och då på traditinellt nordiskt vis, med bastubad, vilket var vad vi gjorde på julafton hemma hos finnarna. Halvsen eftermiddag och solen sken, men väl i bastun hörde vi ljudet av ett skyfall på taket, så det svalkande badet blev dubbelblött.

Zim-besök och helgplaner

Igår kom kamraterna D och I hem till oss efter att kört hela dagen från Harare. D arbetar för en svensk organisation med kontor i Harare och I letar jobb. Det senaste halvåret har inte varit någon upplyftande tid i Zimbabwe, så en julresa till ett lugnt Zambia där inflationen bara har en nolla, inte tretton, var nog vad de behövde.

Medan jag jobbar några sista timmar före allmänt julfirande har de åkt till Manda Hill, ett av våra köpcentrum, för att leta ducoral (koleramotmedel) och fylla bilen med pasta och annat som är svårt att få tag på eller dyrt i Zim.

Zambia och Lusaka är generellt den underutvecklade kusinen från landet jämfört med Zimbabwe och Harare, men numera skäms zimbabwierna över att deras tidigare pärla till huvudstad är sunkigare och fungerar sämre än lilla dammiga Lusaka. Det är förstås Mugabe och hans supportrar som är anledningen till misären i Zimbabwe, men man undrar ju varför inte ett mer radikalt motstånd formerar sig.

***

Ikväll blir det före-julmiddag hos danska N och Zambiska A, imorgon stor middag med vännerna hos L, vår italienske undp-kamrat. Mellandagarna kanske ägnas åt en utflykt till Livingstone, men nyårsafton kommer vi iallafall att fira med 300 andra på den grekiska klubben, som har sin återkommande fest. Deras happy blue juice i shotglas är tydligen känd för att liva upp stämningen.

Inte student, men rätt skyldig...

Min "morgontidning" brukar vara en genomgång av några nyhetsflöden och ett antal bloggar på the Internet, idag fastnade jag återigen hos Zambian Economist som har gjort följande iakttagelse:

"To make it worse, the majority of the few blogs that are discussing Zambian issues are mostly written by students on a “year out” in Zambia. It’s not uncommon to find a blog on “Ben in Zambia” or “Sarah in Kitwe”. There’s nothing wrong with these foreign students blogging, I just wish indigenous Zambians did not let western students define the image of Zambia to the world. We have let others project an image of Zambia to the world for us."

En smula träffad känner jag mig allt, lyckligtvis tror jag inte att han förstår svenska, så han avser nog inte mig...

Varför blogga om Afrika?

En av de mest betydelsefulla bloggarna i/om Zambia heter "Zambian Economist" och följs - och framför allt kommenteras - av en hel massa människor. Med flera stora regeringstrogna tidningar och EN oberoende dagstidning som främsta nyhetskanaler tillsammans med halvtaskig radio och tv är bloggar som Zambian Economist viktiga. Det finns ett tydligt behov av plattformar för diskussion och ifrågasättande av dagsaktuella frågor, liksom mer strategiska frågor. Signaturen Cho som skriver bloggen publicerade igår ett inlägg som är så belysande att jag återger det i sin helhet här:

Why I blog about Africa

The short version : I suppose I blog about Africa because if we don't blog about Africa for ourselves, others would do it for us.

The long version : As Zambian Economist is essentially about Zambia, rather than Africa per se, I would say I blog for three fundamental reasons:

1. It is part of learning - life is about learning lessons. Blogging about Zambia allows me to be challenged by our many contributors. Often as an economist and citizen, one builds up "priors" or preconceived ideas. It is good to see those tested and refined so that my perspective on life continues to improve. It also gives me an opportunity to research areas I know nothing about. I like that the fact that with blogging, I can ask a question and know for certain that an answer will come from somewhere.

2. It is about influencing - I want to see Zambia become better than it is. There's no reason why after 44 years of independence many of our people live in abject poverty. I am frustrated that many times, the politics get in the way of intelligent and effective dialogue on life and death issues. Many Zambians just want to see things get done, regardless of the chitenge you wear. More importantly, many many Zambians have the solutions to make our nation better, but have no avenue for communicating their thoughts or debate them with other people. They simply wonder, why is it that something so simple cannot be fixed? or why has that never been tried? or where can I know more about X? This blog really is a small step towards offering a platform to ask and debate such questions. It exists to try and encourage positive dialogue on the many pressing challenges facing the nation. Its strength is drawn from the many contributors who sacrifice their time to understand the pressing issues and offer meaningful exchanges on many areas.

3. It is about sharing experiences - I suppose I could still do the above two things simply by sitting down and writing long papers and lobby government, from a closed room! But blogging allows me to interact with other Zambians (and non Zambians who care about Zambia) thinking about the same issues and share experiences. I believe there's much to be gained not just in reading what people write, but also understanding why people write the way they write. Its my goal therefore to ensure that at all times, Zambian Economist remains a friendly site.

Typiskt Afrika

Kompisen K här i Lusaka har precis fått ihop datorn med stortv:n, så vi hade en soft lördag med Southpark, blandade youtubeklipp och lite annat medan regnet strilade utanför.

Idag blir det däremot Christmas cocktails med internationella kamratskaran (England, USA, Italien, Jordanien, Norge, Sverige, Zambia, Zimbabwe, Egypten, Finland och säkert ytterligare några nationaliteter) hemma hos två andra vänner.

Kvällsmat i hangaren

Fina julprydnader på Sichuan, kinesen i hangaren som jag skrivit om tidigare.

Notera namnet

Rätt många av er hamnar här genom att skriva in adressen lusaka.nu, vilket ju är smidigt. Det gör dock att ni (kanske) inte sett den ”riktiga” adressen för denna lilla afrikablogg: http://lusaka2008.blogspot.com

Och som namnet antyder handlar den om livet i Lusaka under 2008. Som snart är slut. Inte livet alltså, men 2008, och därmed även inläggen på den här bloggen. Som av en slump kommer även www.lusaka.nu att sluta fungera nån gång efter årsskiftet, men bloggen kommer att ligga kvar under blogspot-adressen ett tag, innan den blir allt för inaktuell.

Jag kommer nog att skriva en rad om mitt liv och annat som händer i södra afrika även efter årsskiftet, till och med publicera bilder, men det kommer att nå er på andra vägar än den här. Och skulle det bli i bloggformat vill jag i vilket fall byta plattform till något icke-googligt och mer egenkontrollerat och open source (som wordpress på en "egen" server t ex).

Klimatmedvetenhet

Den här butiken vet hur man säljer grejer! (Tyvärr, får man väl säga...)

På tal om marknadsföring hörde jag en sympatisk spot på radio idag, till skillnad från de vanliga hjärndöda lågbudgetinslagen - och det här var för nationalölen Mosi, som begåvats med en ny slogan: Change it!
Den gick ut på att "vi" skulle hjälpas åt för att göra Zambia till ett bättre land, illustrerat med en dialog mellan några hippa unga där den ena hade passat på att undervisa i nån liten skola medan han tog sin universitetsexamen, vilket han uppmanade de andra att också göra. Och samtidigt dricka öl får man väl anta då.

Klimatmedvetenheten är också vad den zambiska regeringen vill öka, så idag var jag på en jobbintervju för en tjänst på en specialenhet för klimatfrågan som ska startas på miljöministeriet med utländsk finansiering. Det är lokala UNDP-kontoret som sköter rekryteringen, så det blev ingen inblick i den zambiska departementsvärlden idag. Och med tanke på att de övriga fyra samtliga är zambier bedömer jag mina chanser som små, eftersom det finns en rätt aggressiv lagstiftning om att anställa inhemskt.

Liten avslutningsbild från bilfärden hem denna sena eftermiddag:

En lastbil full med kossor lite oförklarligt parkerad mitt i Kalingalinga.

Liten lossning på jobbfronten

Fram till föredraget jag höll för en samling universitetsstudenter på Evelyn Hone College här i Lusaka har jag bara haft sociala anledningar att bära kostym, inte professionella. Jobbet har jag ju skött i hemifrån, oftast i trädgården i inte-så-formell klädsel. Tur då att personalgrinden gnisslar ordentligt, så att man hör trädgårdsmästaren 10-20 sekunder innan han står i trädgården.

Men för ett tag sen blev jag tillfrågad om jag för UNDPs (FNs biståndsprograms) räkning kunde hålla ett kort föredrag om "Climate Change", vilket jag sa att jag gärna skulle göra. Som jag uppfattade det har UNDP i Zambia ett uppdrag att dels sprida kunskap om klimatfrågan, dels om UNDPs jobb med klimatfrågan. Så med kort varsel ordnades en session på det privata(?) universitetet Evelyn Hone i Lusaka, alternativet till UNZA, det stora nationella universitetet, med varmkorv som lockbete.

Som en av tre talare började jag, med föresatsen att ganska grundligt förklara vad växthuseffekten är och hur klimatförändringarna påverkar jorden och oss. Genom frågorna som kom efteråt stod det klart att kunskapsnivån bland studenterna var väldigt olika, en kille frågade om ozon på ett hopblandat sätt, medan en annan ställde en mycket initierad fråga om rättviseaspekterna av historiska i-landsutsläpp och utveckling för dagens u-länder. Mina powerpointbilder går för övrigt att ladda ner genom att klicka här.

Efter mig hade C på UNDP det otacksamma uppdraget att förklara deras förkortningstäta arbete på lite för få minuter och sen var det dags för representanten från det zambiska miljödepartementet (som även har hand om turism och naturresurser).

Han hade en mycket mer personlig ton än vi vitingar och använde vid ett par tillfällen lite call-and-response-teknik, som folk här är vana vid.

Rätt mycket tid var avsatt till frågor och diskussion, vilket föll väl ut. Massor av frågor skickades fram skrivna på små papperslappar som vi försökte besvara tillsammans. Många var intresserade av Kyotoprotokollet och undrade vad det innebar för Zambia. Vi tog oss tid att förklara det, vilket ändå kändes lite tokigt, eftersom det protokollet nu är rätt passé och jag istället skulle ha velat prata om det otroligt viktiga avtal som behöver komma till stånd på toppmötet i Köpenhamn om ett år. Där inte minst relationen mellan i- och u-länder kommer att stå i centrum för förhandlingarna.

Förutom det här lilla uppdraget verkar det nu bli klart med ett mindre rapportredigeringsjobb åt en av de stora amerikanska biståndsorganisationerna, CRS, vilket känns mycket bra.

Sitting allowance

"...he repeatedly reminded me that the only reason Zambians attend workshops, meetings or launches (they’re all the same in Zambia, he says) is to make money. He waved down numerous strangers in the hospital cafeteria where we sat who all confirmed this claim. For government officials, attending meetings is actually a major source of income, making any workshop/meeting/launch that doesn’t include personal stipends doomed to failure. (Dr. Bob attributes this situation to the wave of HIV/AIDS research over the last 10 years; before HIV/AIDS, believe it or not, people used to attend meetings for free... for free!)"

En ytlig bekant här i stan har skrivit ett (åtminstone för mig som är här) intressant inlägg om påverkansarbete - är det mer effektivt att fullobba direkt mot regeringen än att uppmuntra ärlig gräsrotsaktivism?

Mer kultur: Edward Scissorhands på scen

Eftersom Karin tog bättre bilder än jag och redan har skrivit några rader gör jag så här: Edward Scissorhands à la Zambia

Tilläggas kan dock att det är vår kompis Adam som ännu en gång gjort en strålande regiinsats. Han har en egen webbplats som bland annat tar upp gatubarnteaterprojektet Barefeet.

Den fina julgransfrisyren med lampor och allt.

Välgörenhet på motorcykel

Man hamnar i nya sammanhang ibland. Som idag, när jag deltog i ett tämligen traditionellt välgörenhetsevenemang: "The Zambezi Riders Annual Christmas Charity and Toy Run"

I kortege körde vi med runt femton motorcyklar till ett hospice i Chilanga och ett barnhem i Kalingalinga, följda av fyra pickuper fullastade med mat, leksaker, en spis och annat behövligt. Det är alltså mc-gubbarna jag käkar söndagsfrukost med ibland, och de drivande i det gänget hade bett alla att verkligen dyka upp med sina motorcyklar idag, så att det skulle bli en imponerande samling. Som lockbete startde dagen med hotellfrukost på ett av finhotellen i stan, som hade donerat frukost för 20 personer för den goda sakens skull.

Sjukhuset i Chilanga verkade vara ett vettigt ställe och vårt besök kändes schysst - till skillnad från barnhemmet i Kalinglinga, som var ett Moder Theresa-ställe där vi blev runtvallade av sista Ignatius och förväntades glo på små barn och dödssjuka tonåringar. Inte så respektfullt kände jag.

Bilderna ligger på flickr.

Lusse lelle

Se så fint ljusen speglar sig i poolen hos den svenske ambassadören! Men man blir lätt svettig av att dricka glögg en varm kväll i Lusaka. Lite som en repris av mottagningen hos den finska ambassadören förra veckan blandades zambiska viktigpettrar med diplomater och nordbor när lucia skulle firas i det svenska residenset.

Tvångskommenderade Sidaanställda sjöng som de skulle och elden höll sig till stearinljusen. Massor av köttbullar, skinka och Janssons, samt fläskpannkaka(!), gjorde hungern svår för våra vegetariska vänner, men gladde å andra sidan vissa av oss andra.

Jag behövde åka till Afrika för att se modern dans

Lite kultur för en gångs skull. Det var vad vi ägnade oss åt igår kväll, på Lusaka Playhouse, scenen med stort S i Lusaka. Det händer visserligen en del där, men det är så fantastiskt svårt att få reda på, så man kommer sällan dit.

Igår var det en dansgrupp från Zimbabwe som uppträdde, Tumbuka Dance Company, och jag insåg till min förvåning att det nog var första gången jag gått och kollat på modern dans. Eller ja, dans över huvud taget, jag har inte kollat på balett eller schottis heller.

Det var bra, lite märklig musik (typ blandning av new ageig lounge och afrikanska trummor) och givetvis grymt imponerande att människor kan röra sig på det viset. Och däri ligger en del som jag inte hade förväntat mig - att det var så mycket av en gymnastisk/kroppsuppvisning, där det som skulle gestaltas skymdes av dem som gestaltade.

När jag googlade Tumbuka för att dubbelkolla deras namn dök en rätt intressant artikel upp, ur en av Zimbabwes statskontrollerade dagstidningar, The Herald. Publicerad tidigare i år handlade den om att Tumbuka dance Company var på gränsen till finansiellt sammanbrott och innehöll bland annat dessa stycken:

"The once vibrant institution of contemporary dance has since inception in 1992 been running on donor funds from non-governmental organisations and its traditional donor organisations such as the Swedish International Development Agency and Hivos."

...

"Word doing the rounds was that the case of Tumbuka was just but the tip of the iceberg as a good number of arts institutions were faced with financial problems since Sida withdrew funding of individuals and privately-owned companies.

In the past, Sida used to fund several arts projects but had since established the Culture Fund Trust of Zimbabwe, through which marginalised artists and arts companies can apply for funding."

Man undrar ju om trust fund:en inte alls fungerar, eller vad det är som har hänt. I vilket fall låter det ju inte som nån vidare hållbar lösning för en dansgrupp att vara beroende av biståndspengar i 16 år.

Real men love Jesus

For instance, Joseph Kony (LRA) in Uganda.

För jävligt i Zim, om än inte 6 miljoner döda

Såg just att Carl Bildt (förhoppningsvis) blivit felciterad av Sveriges Radio när ha sa
- Det är en förfärlig situation, det är ett accederande samhällssammanbrott där vi nu ser hur priserna fördubblas varje dygn och sex miljoner människor har dött i en koleraepidemi.

Och förfärligt är det, men än så länge inte fler än runt sex hundra människor som har dött i kolera, iallafall enligt uppgifter i de vanliga mediakällorna. Men många fler kommer det att bli, om inget händer snart. Jag börjar så smått tro att människorna i Zimbabwe är redo att ta bort Mugabe från makten, fast det kanske är en fåfäng förhoppning.

Mulet, grått och kallt :-)

Hyvää itsenäisyyspäivää!

Dagen före den finska självständighetsdagen var vi inbjudna att fira den med den finska ambassadören och hennes make i deras residens. Det var vi inte direkt ensamma om, samtliga anställda på de nordiska ambassaderna verkade vara inbjudna, liksom givetvis en mängd lokala dignitärer inklusive jordbruksministern, och allehanda diplomater.

Trots den enorma parkeringen som fanns innanför murarna till residenset, där säkert 20-30 bilar stod parkerade, var hela gatan utanför fylld med stora bilar. Vilket ju måste ske titt som tätt i de ambassadörsbefolkade delarna av stan.

När vi kom hade ambassadören förvånansvärt punktligt redan satt igång med sitt tal, långt och seriöst, som följdes av högtalardånande sång av en zambisk-finsk kombo, mat som försvann i ett nafs (lax! denna raritet här) och ett drinkbord med inte lika strykande åtgång.

Vi samåkte med några av de finska vännerna i stan, i en stor och smutsig landrover som inte riktigt gick ihop med alla kostymer och klänningar. Men så är den också köpt för lite mer seriös användning av I och E, som ska köra den hem till Finland när deras dryga två år i Zambia tar slut i juli.

Den fattige har inte råd att köpa billigt

Eller hur uttrycket nu lyder. Vår förra hemhjälp Melody berättade för några veckor sedan om hur dåligt solcellerna hon hade köpt till sin mamma fungerade. Mamman bor i ett nybyggt pyttelitet hus i utkanten av stan. Det är Melody som låtit bygga huset, på en liten bit mark hon har köpt med lånade pengar av vad jag kunde förstå. Hennes plan är att utöka "huset" med fler rum, inklusive riktigt badrum, när hon får råd. Det är ett vanligt sätt att bygga hus på här i Lusaka, för de fattigare vill säga.

Det finns faktist el i området där Melody har sin lilla tomt, men anslutningsavgiftens storlek gör att hon behöver gå ihop med ett par grannar, och dessutom spara ihop ett antal hundra tusen kwacha. Så i väntan på att det kan bli verklighet gick Melody och köpte en modern, förnybar lösning för att ge sin mor tillgång till el: Solceller, med batteri för lagring och inverter för konvertering till hushållselens vanliga 230 volt. Samma upplägg som vi har i vårt hus, med den skillnaden att våra prylar är betydligt större och ändå bara avsedda som reservkraft, när den "riktiga" elen går.

En annan skillnad är att Melody köpte sina prylar i Kamwala, marknadsområdet med en hög andel sydasiatiska köpmän, där det finns många elektronikförsäljare. Jag har tidigare skrivit om den tveksamma kvaliteten och kompetensen på solceller i Kamwala, och fick nu tyvärr se precis hur dåligt det fungerade.

Melodys mamma använder sin el till en lågenergilampa i taket, till sin mobilladdare, men framför allt till den lilla tv:n. Ganska snabbt upptäckte hon dock att batteriet inte laddades upp tillräckligt mycket, så hon har varit tvungen att då och då gå iväg med batteriet till någon som kan ladda det med nätel. Det var ju inte precis poängen med att köpa solceller, dessutom är blybatterier svintunga och gå omkring med. Så jag sa att jag kunde komma och kolla och kanske identifiera problemet, eller till och med lösa det.

Det jag fick se var en solcellspanel som skulle behöva dygn med midnattssol, fast av afrikansk dagstyrka, för att helt kunna ladda batteriet. Minst 20, snarare 30 watt behövs för ett batteri av den aktuella storleken (35 Ah), men på taket låg det bara 14,5 watt. Nu är det inte så att jag själv kunde dessa relationer i detalj, men jag hade inhämtat kunskapen från solcellsexperterna på Suntech. Ännu värre var dock sladden från panelen. Tjock och kort är idealet för en sladd i de flesta fall, när det gäller låg spänning absolut nödvändigt, men i det här fallet var det en sladd av rent anorektiska proportioner, dessutom med några extra meter hoprullade i onödan på taket. Så den lilla ström som trots allt produceras i den lilla panelen får enkelt uttryckt inte plats i sladden som leder till batteriet.

Så igår iklädde jag mig rollen som biståndsarbetare, på det gamla viset, när jag kom i den stora fyrhjulsdrivna bilen lastad med kostsamma prylar och föresatsen att hjälpa de stackars afrikanerna som inte fått ordning på sin elförsörjning. Fast privat då alltså, inte regeringsbackat med en budget på miljoner (kronor, inte kwacha). Det är rätt svårt att förhålla sig till hela biståndsföreteelsen (jaja, utvecklingssamarbete heter det) eftersom den kritiseras på alla vis både inifrån och utifrån, samtidigt som den rätt enkla känslan av "vi som har kan ju dela med oss" tar udden av en del av kritiken. Men nog teoretiserat i detta inlägg, åter till Melodys mammas gamla sladdar.

Jag hade givetvis tagit med mig en kamera för denna min utflykt till ett annat sammanhang än mitt vanliga i Lusaka, och medan Melodys mamma höll i stegen tog Melody bilder.

Eftersom jag har en bakgrund som teknikintresserad hemmaskruvare (nörd) är elinstallationer något jag har viss kunskap av att göra, och tycker är ganska roligt att pilla med, så med hjälp av den medhavda stegen satte jag igång. Ny fet svartröd kabel fick ersätta den gamla vita tunnisen, en laddningsregulator skruvades upp, liksom en armatur för 12-voltslågenergilampa. Väl färdig försökte jag förmedla kunskapen om hur det fungerade, vikten av rätt polaritet och lovade återkomma med ytterligare några meter sladd till Melodys mamma, så att den nya lampan kan placeras i det mörkaste hörnet (först ville hon ha den över kokplattan, men ändrade sig när hon insåg att det var så nära dörren att grannarna skulle kunna se hennes tillhörigheter upplysta, och därmed riskera stöld).

Kanske kan de nya prylarna göra att Melodys mamma slippet kånka iväg med batteriet för att ladda det, men tyvärr är nog risken stor att hon behöver en större solcellspanel - vilket Melody inte har råd att köpa, eftersom hon redan lagt ut en hel del pengar på den första, otillräckliga.

Liten julklapp

Jag gillar det Brighter Planet håller på med, så jag är inte sen att förmedla denna lilla julklapp från dem: 1 dags koldioxidutsläpp, kompenserade just för dig - om du gör din del vill säga. (Som bonus bör tilläggas att 1 dags koldioxidutsläpp för en amerikan, 136 pounds, motsvarar ungefär FEM dagar för en genomsnittssvensk - och då har jag till och med räknat in vad våra varuimporter orsakar där de produceras.)

Zambias nye president visar auktoritära sidor

Priset på stapelvaran majsmjöl har stigit de senaste månaderna, vilket givetvis sätter den stora mängden fattiga människor i landet i en bedrövlig sits. Även 2008 svälter människor i Zambia, och alldeles nyss kom det en rapport om att majsmjölet kommer att ta slut om två-tre månader, med ännu högre priser till följd av import.

Detta har fått det största oppositionspartiet, Patriotic Front, som ju med minimal marginal förlorade persidentvalet, att kalla till demonstrationer. Idag kan man läsa i LusakaTimes att president Rupiah Banda svarade på detta osympatiskt auktoritära vis i morse (min ungefärliga översättning): "Det är hutlöst av vissa oppositionsledare och partimedlemmar att demonstrera mot höjningen av matpriserna. De borde ägna sig åt dialog istället för konfrontation. Ingenstans i världen har demonstrationer använts som ett effektivt sätt att lösa problem."

Duh.

En regnig dag på kontoret

Juxtaposition

Jag börjar inse att den här bloggen är dömd att skildra det isolerade livet som rik viting, snarare än att ge skarpsinniga analyser av det politiska, sociala och kulturella läget i södra Afrika, vilket jag rätt ofta känner att jag skulle vilja göra. Anledningen?
- År av inskränkt, hemmablind och etnocentrisk informationsförmedling från södra Afrika av utländska skildrare, oavsett om de är regeringsanställda biståndsarbetare eller frilansade journalister på äventyr, gör att man blir lite försiktig. Och väldigt väl medveten om hur lite man vet och förstår av samhället runt omkring.

Så kommentarerna man kan fälla om t ex den senaste utvecklingen i Zimbabwe när man träffar några vänner är redan från början försiktiga och öppna för nya fakta, vilket är betydligt svårare i text. Det går alltså att försiktigt prata om företeelserna man ser omkring sig, vilket sällan innebär kategoriska slutsatser eller ståndpunkter utan snarare är just ett sätt att få reda mer, att få den egna skakiga bilden bekräftad eller kompletterad. Samtalet har ett egenvärde som kunskapsökare, när splittrade bilder möts och kanske bildar lite mer förståeliga enheter än vad man förmår göra på egen hand. Och den egenskapen har tyvärr inte det skrivna ordet, om man nu inte skriver i någon extremt interaktiv kanal, som en välkommenterad blogg t ex...

Med ett lösryckt citat från en underhållande och bra artikel i New Statesman kan man säga: "With the chutzpah of the privileged young male, he believed he could bypass it all and still produce something for which the public would be duly grateful. In fact, there's only one way of writing a book in these circumstances: you deliver a manuscript that is all about you, with Africa as a picturesque backdrop to your macho derring-do."

Rubriken? Har inget med texten att göra, bara ett prettoord som jag varit allergisk mot sen jag lärde mig vad det betydde, men jag läste ett annat blogginlägg som använde det om en vardagshändelse i Lusaka - vilket fick mig att vilja skriva lika förment intellektuellt.

The Lusaka Consensus: Zambian Media Online

Snabblänk till ett intressant inlägg av en annan bloggare i Lusaka, dock på engelska: The Lusaka Consensus: Zambian Media Online

Nitelife

Nyaste klubben i stan, med en doft av livet utanför Zambia. Det kostar 100 spänn att gå in, vilket har fått ALLA att utstöta ramaskrin. Men fullt är det.

Giraff-ren och marknaden

Visst blir det jul i Afrika också, men lyckligtvis är det ganska lätt att slippa de delar jag inte är så förtjust i. Våra svenska och norska vänner, M på bilden, köpte dock julpynt i traditionell design på den månatliga vitingmarknaden i lördags. En ganska märklig företeelse är denna marknad, kallad Dutch Reformed Church Market eftersom det är på deras tomt den håller till, och det är väl kyrkan som tar hand om vissa intäkter kan jag tänka.

En gång i månaden händer det, "alla är där" kan man säga, och det är verkligen den vita byn Lusaka som minglar, morsar och mumsar på hemgjorda hamburgare. Det vi gillar är en del av den gårdsförsäljning som sker av ost, marmelad och sånt. Nu i lördags var det extra mycket folk, det skulle ju köpas trägiraffer inför julresorna till hemländerna.

Ösregnet som överraskade de flesta kom som tydlig påminnelse om hur de kommande månaderna kommer att vara, med ömsom vin, ömsom vatten.