Årskrönika är en så pretentiös och gubbig titel

Eller "Halvhjärtat försök att sammanfatta ett år i Zambia".

När jag landade på Lusaka International Airport den första veckan i januari var det med glad förväntan jag tog bilden på mig själv, på väg över plattan till fots mot ankomsthallen.

Det var lite småregnigt i luften och runt tjugo grader varmt, vilket kändes som en lagom stor skillnad mot den svenska vintern jag och just hade lämnat. Det som följde var ett år som gick från regnsäsong till torrsäsong, först varm i april-maj, sedan kall i juni-augusti. I september kom så den heta säsongen med full kraft och höll i sig till regnen började falla i november. Nu är vi återigen mitt i regnsäsongen och i förrgår var det julafton.

Högochlågkonjunktur
När jag lämnade Sverige rådde det högkonjunktur och det kändes inte precis jobbigt att ha lämnat jobbet på Naturvårdsverket för en hyfsat okänd tillvaro i södra Afrika. Oljan kostade nästan 150 us-dollars per fat och alternativa bränslen verkade rätt vettiga. Den amerikanska dollarn stod lågt runt sex kronor och gjorde New York till ett enkelt och populärt resmål för halva bekantskapskretsen.

Nu har det gått ett år, finanskrisen-recessionen-lågkonjunkturen-kreditkraschen är här och den pressade upp dollarkursen till 8,70 kr för några veckor sen, men ner oljepriset till 40 dollar fatet. Även kopparpriset har sjunkit dramatiskt, vilket påverkar Zambia direkt, som är helt beroende av sin kopparexport. Den senaste veckan har tre gruvor stängt och några tusen arbetare ska sägas upp.

Medföljande
Anledningen till emigreringen var att den dåvarande flickvännen blev erbjuden ett jobb av Forum Syd på regionkontoret för södra Afrika i Lusaka. Hon tackade ja till ett års anställning med en i det närmaste garanterad fortsättning på ytterligare ett år, och på grund av zambiska uppehållsregler och allmän kristen konservatism övergick min pojkvänsstatus till att bli den av en äkta makes. På nyårsafton går mitt tillfälliga uppehållstillstånd ut, så jag behöver återigen ta mig till ”Immigration” för nya stämplar. Det var på det kontoret jag tillbringade en väldans massa tid de första månaderna i Zambia, vilket till slut belönades med en liten passliknande röd bok för mitt Temporary Permit som ”Spouse”, som alltså varit mitt officiella yrke detta år.

Distansarbete och en begynnande biståndskonsult
I praktiken har jag i alla fall delvis varit något helt annat, nämligen konsult på distans. Via familjens handelsbolag har jag fortsatt att arbeta med de frågor jag höll på med på Naturvårdsverket i Sverige: Klimatinvesteringsprogram. Och dem har det gått alldeles utmärkt att distansarbeta med, men nu är snart taket i upphandlingen nådd, så jag har börjat leta nya uppdragsgivare. Några uppdrag vid sidan av NV har det blivit under året, bl a en artikel åt en svensk energitidning, en energikartläggning och webbarbete för Forum Syd, en föreläsning för UNDP och just nu håller jag på att redigera ett faktablad åt CRS, som är en amerikansk stor och katolsk biståndsorganisation.

Det har varit väldigt skönt att inte personligen vara en del av biståndsvärlden, och att ha haft en annan professionell identitet – men jag är tydligt på väg in i biståndsvärlden, vilket inte är direkt oväntat med tanke på hur mycket pengar och möjliga jobb det finns inom den. Jag har å andra sidan lärt mig rätt mycket om vem som gör vad, vilka teorier som är på modet och även själv kunnat fundera lite mer på vad som verkar fungera och vad som inte gör det.

Bistånd kan vara bra, inte minst för samvetet
Och en sak som jag numera känner mig rätt övertygad om är att vårt bistånd, från EU för att ta ett konkret exempel, till största del finns för att VI behöver det, för våra samveten alltså. Hade vi istället frågat oss – eller dem – vad utvecklingsländerna verkligen behöver skulle svaret inte blivit några miljoner eller möjligen miljarder kronors tillskott i budgeten, med varierande många detaljkrav från givarländerna, utan schysstare villkor för framför allt handel, men även migration och på andra områden. Visst gör en del av biståndspengarna stor nytta i ett land som Zambia, men dels syns negativa bieffekter ganska ofta i ett långt senare skede, dels är biståndspengarna löjligt små i förhållande till vad EU satsar på att stänga ute till exempel jordbruksprodukter från länder som Zambia.

Tydligt blev det i slutet av förra året och under 2008 när EU ville få ett antal uländer inklusive Zambia att skriva på nya handelsavtal (EPA), som här i Zambia beskrevs i odelat negativa ordalag, medan handelsministern i Sverige gick ut på DN debatt och hojtade om protektionism. De flesta analyser jag läst om avtalen visar att risken är betydligt större att uländerna förlorar och EU-länderna vinner på dem, men så ligger de ju inte heller på biståndsministerns bord...

The Parmalat League
Det extrema bil(mc)beroendet som Lusaka försatt mig i gör att jag varit tvungen att hitta fysiska alternativ till den vardagsmotion man får av att cykla till jobbet eller gå till tunnelbanestationen. En stad utan trottoarer och med så smala gator att cyklar inte får plats bredvid (de stora) bilarna i en fil, dessutom utsmetad över en storyta på amerikanskt sprawlande förortsvis och utan vettig kollektivtrafik gör lokaltransporter till ett helvete. Jag har suttit åtskilliga av mina afrikanska timmar i bil, ofta mögeldoftande på grund av märkliga tvättrutiner och med provocerande dåligt radioutbud.

Så för att inte helt degenerera fysiskt har det blivit rätt mycket rörelser i träningskläder, framför allt löpning, squash och fotboll. Jag är numera officiell medlem i Lusaka Locomotives och spelar five-a-sidefotboll på italienska klubben i the Parmalat League (vi ligger rätt bra till) två gånger i veckan tillsammans med några nordiska och fler zambiska lagkamrater.

Tyvärr ledde idrottandet till en inflammerad hälsena lagom till julen, vilket inte känns som den sammanfattning av det fysiska året jag önskade mig.

Mosi eller Castle?
Rockklubb? Nä, tror inte det va. Kongolesisk rumba är legio på dansgolven, den musik jag har hört från min kultursfär under året är antingen 10-20 år gammal eller riktigt dålig, så utelivet har varit ”annorlunda” för en musikintresserad som jag. OM man dricker öl är man enkelt uttryckt antingen en mosi- eller en castleperson, övriga importerade öl har bara marginella marknadsandelar. Bägge ölen görs av samma sydafrikanskt ägda jättekoncern, men jag dricker givetvis det som är ”Truly Zambian” – Mosi, efter victoriafallens inhemska namn: Mosi Oa Tunya (röken som dånar).

Enkelbiljett och besök
Ett år har gått, ett nytt börjar strax, och som det ser ut nu fortsätter det i Zambia för min del. Jag kom hit på en enkelbiljett och tror nog jag klarar mig utan återbesök i norden ännu ett tag. Men för det spelar besöken hemifrån stor roll, två omgångar kompisar och ett par föräldrar tog sig hit under året, ni andra är mer än välkomna!