Reflekterad tillvaro i annan kultursfär, eller helt enkelt fino 2008, happy 2009!

Hur förhåller man sig till människor som beter sig på ett sätt som går tvärs emot allt man har lärt sig? Eller handlar frågan snarare om hur man på nya sätt kan se på världen och människorna i den? Eller bör frågan koncentreras till det helt avgörande villkoret som finns inbyggt i den frågan – att en människa kan lämna sin bakgrund, sina värderingar och den totala socialisering som skett genom familj, vänner, skola, media och den allomfattande kulturen i det samhälle hon eller han har vuxit upp i?

Tjänstemannen på den statliga myndigheten går långsamt förbi mig med släpande steg som gör att hennes hällösa sandaletter hasklapprar mot stengolvet. Hela hennes hållning utstrålar ett nonchalant lugn och en jag-bryr-mig-inte-attityd som verkar helt opåverkbar. Är det så? Kan jag säga vad en annan människa utstrålar? Är inte det en handling av den andra människan, som själv innehar tolkningsrätten till sin gestalt?

När vi delar synsätt, känner till samma koder och dessutom vet om att det är på det viset är situationen kanske en annan än när betraktaren kommer från ett annat sammanhang. I alla fall i minoritetssammanhanget, som råder här eftersom jag är på besök på den zambiska immigrationsmyndigheten, i Zambia, som ensam svensk. De andra människorna i lokalen, kvinnans kollegor till exempel, skulle om de tittade på henne med fantastiskt stor sannolikhet inte säga att hon utstrålar ”ett nonchalant lugn och en jag-bryr-mig-inte-attityd som verkar helt opåverkbar”. Och skulle man be kvinnan själv med några få ord beskriva vad hon anser sig utstråla eller vad hon tror att hon utstrålar vågar jag påstå att den beskrivningen i betydligt högre grad skulle sammanfalla med hennes kollegors beskrivning än med den som jag just återgett.

Är det bara en av oss som har rätt? Eller mer konkret, är mitt intryck av hennes utstrålning helt irrelevant i detta sammanhang och bör därför begränsas till att endast existera i mitt medvetande, men helst utan att påverka någonting annat? I så fall infinner sig problemet att jag inte har någon ytterligare tolkningsmodell, inga andra fasta punkter att relatera kvinnans gång till. Så med medvetenheten om att mitt intryck inte är giltigt i detta sammanhang hamnar jag i en tillbakagång till ett utgångsläge där jag vet att någonting annat utstrålas än det jag ser, men jag vet inte vad och känner mig därför tvingad till en passiv attityd där fortsatta tankar effektivt kvävs. Hur kan jag tänka vidare på eventuella förklaringar till den utstrålning jag ser när jag just konstaterat för mig själv att min tolkning inte bör användas?

Jag står långt utanför den delaktighet som det innebär att veta vad man ser, står i fall som detta långt ifrån möjligheten att ens reflektera över det jag ser. Ett år i Zambia har inte fört mig många millimeter närmare den förståelse som jag tror är helt nödvändig för att kunna leva i något annat än ett stort utanförskap. Som privilegierad vit lever jag visserligen redan i ett på sitt sätt behagligt utanförskap, långt från sjukdomarna, mat- och varubristen, utnyttjandet på arbetsmarknaden och de flesta andra jävligheter som möter den fattiga majoriteten i Zambia. Men i längden, att leva isolerat bredvid människorna som ändå omger mig, är det något jag vill? Och om jag inte vill det, kan jag inom en överskådlig framtid tillägna mig de nycklar, koder och synsätt som krävs för att åtminstone ta ett litet steg in i samhället runt omkring mig?