Kuche Kuche och utlandssemester

Bilresan till och från Malawi var en smula ansträngande, framför allt på vägen hem till Lusaka när vi körde de 880 km på en dag. Vårt valda färdmedel var en svajig suv med för liten bensinmotor och likaledes klen luftkonditionering, så de svarta skinnsätena klibbade mysigt. Det är inte precis flerfilig motorväg i de två länderna, snarare smal landsväg med en hel del hål i. Men trafik är det å andra sidan nästan ingen alls, det är nog fler getter än bilar på vägen.

Men det var påskledigt och vännerna A & L från Finland var på besök, så vi hade bokat fyra nätter på Safari Beach Lodge vid Lake Malawi (sjön är hur stor som helst och utgör bl a Malawis gräns mot Mocambique), och en natt på Dean’s Hillview Lodge i Chipata. På vägen hem stannade vi återigen hos Dean, som för övrigt är en engelsman med page och ett stort behov av att prata, för att plocka upp N, danskan som var den som rekommenderade oss stället från början. N hade vi träffat i Lusaka tidigare, hon var i Chipata för att samla material till sin doktorsavhandling om undervisning på modersmål.

Skillnaden mellan Zambia och Malawi kändes minimal, de har delvis samma språk (nyanja), är ungefär lika fattiga och har liknande klimat. Men deras nationalöl med det superba namnet Kuche Kuche är klart överlägsen den blaskiga Mosin i Z. Det verkar även som ghettoölen Chibuku härstammar från M, även om den säljs i stora mängder i Z också. Ungefär samma färg och konsistens som soyayoghurt, runt 6 % och med en tydlig jästsmak i läckande enliters papperstetror.

Längs vägen i M såg vi en massa grejer på tork som vi trodde var majskolvar, men som visade sig vara tobaksblad. Enligt LP (guideboken som inte längre är speciellt bra eller rolig) står tobak för 60 % av Malawis exportinkomster, och vi såg nog med tobaksfält för att kunna hålla med.




Vi stannade i Nyimba för lunch på vägen dit och konstaterade återigen att nationalfödan nshima inte är rolig över huvud taget (lunchstoppet i Petauke på vägen hem gav oss en annan insikt: 10 minuter betyder inte 10 minuter – hur kunde vi nånsin tro det? – utan ganska exakt en timme. Det var vad det tog att tillaga kycklingen vi beställde).

I malawisjön är det varken krokodilerna eller flodhästarna som är farligast, det de små larverna i några bottenlevande snäckor som tar sig in i människors blodomlopp och jävlas som man ska passa sig för – bilharzia alltså. Vi hade googlat litet och var ganska lugna, men cementtrappan från stranden gav vika under min fot och gav mig en hel del skrapsår på smalbenet, som jag badade med – och det känns som det kanske är lättare för krypen att ta sig in via öppna sår än genom huden, så jag kanske ska testa mig.

Vi bodde riktigt schysst vid vattnet, i ett lyxtält med indragen el, riktig dubbelsäng och ett separat badrum med skön open air-känsla. Från vattnet såg det ut så här:


Inte så långt från Lusaka på vägen hem blev det stopp vid en nedfälld bom och en kille med fjärilshåv. Han frågade om vi hade några tsetse-flugor i bilen och gick ett varv och kikande in genom fönstren. L från Finland undrade om det var ett skämt, vilket det ju inte var, men väl rätt komiskt.

Nu är dock semestern slut, L & A åkte till Livingstone imorse för att kolla victoriafallen och göra safari i Botswana, så tills de kommer tillbaka på torsdag blir jobbjobbjobb. Och kanske en Mosi då och då. Till sist ytterligare några bilder från resan:

Tillbaka från Malawi

Nyss hemkommen efter en hel dag och knappt 900 mil i bil har jag en hel hög med bilder att gå igenom och några berättelser att skriva ned. Men nu ska vi och de finska vännerna äta indiskt efter en vecka med fisk (yes!) och pommes frites (nja) vid Lake Malawi. Strax tillbaka.

Hemmasafari

Djurlivet är förvånansvärt rikt i vårt hus och trädgård. En utdragen uppladdningsprocess ger er denna kavalkad av djur och natur, sen tar jag påskledigt.

Största ödlan i trädgården

Fulaste grodan som blåste upp sig, mitt på gräsmattan

När det regnade som mest hade vi sniglar överallt

Vanligaste trädgårdsödlorna



Trädgårdstomtar

Husspindlarna som lyckligtvis är ganska platta

I tvättstugan, kramas de eller slåss de?

Dummaste ödlan som fastnade i ventilen på toa

Tråkgroda i trädgården

Två gånger har vi haft invasion av svärmande grejer, nu har jag tejpat igen de flesta hålen

Minsta ödlan, det är alltså en vanlig matkniv i förgrunden

Töt

Bakom huset

Me and my AK

Tisdagen den 10 mars, kl 17:16, köpcentrumet Manda Hill.

Hangaren, finländarna och cha cha cha

Vet ni vad stötdämpare heter på finska? Det visste inte A heller när jag bad henne om hjälp med att beställa en via epost från Finland. I övermorgon väntar vi nämligen besök ändå från Norden, då kommer L & A hit för sina första två veckor utanför europa. Och med sig hade jag hoppats att de skulle ha en iskunvaimentaja. Nu verkar dock inte den efterlängtade stötdämparen (min motorcykel är i stort behov av en ny) ha nått butiken i Esbo, från lagret i Tyskland, så finländarna får resa lätt och jag får fortsätta undvika gupp och hålor. Om vännerna från Finland kommer jag garanterat att skriva mer, vi ska ju åka till grannlandet Malawi tillsammans på söndag.

Jag hade läst att "Sichuan" skulle vara den bästa kinesen i stan och i lördags stack vi dit. Den skulle ligga långt inne på Showgrounds, detta konstiga jättemässområde mitt i stan som är tämligen öde. Vi hittade ett par skyltar och kom fram till en litet förvånande entré: En bilbred öppen port i en hangarliknande byggnad. Vi körde in (bilburna som alltid i denna stad) och jag blev ögonblickligen förtjust. Det kändes ungefär som man kommit i sitt privatjet och parkerat litet nonchalant inför lördagsmiddagen. Megahallen var tom sånär som på några bilar längskanten, och på ena sidan fanns entrén till restaurangen som låg bakom en vägg en trappa upp.

Kanske har jag skrivit det förut, men små saker kan ta lång tid här. Vinkeljärn känns ju inte som världens konstigaste grej, och i vårt hus är behovet av ett gäng sådana rätt stort. Samtliga matbordsstolar håller på att disintegrera, trots snickar-Ericks liminsats för några veckor sedan, och gästsängen pallar inte mycket med nuvarande snedben. Så jag har letat efter vinkeljärn. I ungefär två veckor på ett lågintensivt zambiskt vis. Utan resultat.
Fram till igår vill säga, för då blev jag informerad om existensen av Cha Cha Cha Road. Parallell till huvudgatan Cairo Rd är den full med butiker med färgglada handmålade skyltar som avbildar de typer av Hardware som de alla säljer. Alltså verktyg, toalettstolar, glödlampor - och vinkeljärn. Eller rättare sagt, av typ trettio liknande butiker, med ungefär samma utbud, var det EN som sålde vinkeljärn. Men de hade å andra sidan flera stycken, i olika storlekar och allt. Och hade det obegripliga namnet "City Television Hire Ltd" som hade mycket litet att göra med verksamheten, åtminstonde de delar jag såg.

Avslutningsvis en fin bild från förra helgen när vi var ute i en botanisk trädgård:

Vad talar de för språk i Afrika?

Map showing the distribution of African language families (according to Joseph H. Greenberg's classification) and some major African languages. Källa: Wonderful Wikipedia

Vi bor där det står "Chewa", som är ett annat namn på Nyanja. Som vi får undervisning i en timme varje tisdag.

Braai, svett och körkort

Idag har vi braaiat t-bone, kyckling och några korvar. Alltså grillat. Klimatet, trädgårdarna och de sydafrikanska influenserna på den vita befolkningen gör att alla har en grill modell större hemma. Man kan köpa dem längs några av gatorna i Lusaka, hemsvetsade tingestar som enkelt kan föda ett mindre fotbollslag. Man gör av med en säck kol varje gång man grillar, men eftersom 80-90 procent av hushållen i Lusaka använder kol som värmekälla för matlagning säljs enorma säckar billigt i de fattiga delarna av stan. Om man nu inte är lat och köper en vanlig pappåse på Spar. Vi hade bjudit in grannarna som kom med döttrarna, ett fyndvin och biltong - det torkade köttet som är som i norrland.

Spanjoren Marc som bor på vår gata hade nämnt den sociala söndagssquashen, där ett antal bekanta möts och spelar på anrika Lusaka Club. Så i morse textade jag honom och kollade om det gick att hänga på, vilket det absolut gjorde. Det visade sig visserligen att det bara blev Marc och jag, rätt mycket beroende på den irländska festen ("balen") igår. Ordnat av irländska ambassaden, tror jag, samlades ca 400 pers på feta hotellet intercontinental och käkade köttpaj och firade st patricks dag litet för tidigt. Det inkluderade rätt många av dem vi känner, tillika squashspelare. Så medan de andra låg bakfulla hemma rusade vi runt och missade bollar, vilket ändå framkallade den mesta svettning jag någonsin varit med om. Jag överdriver inte när jag säger att jag vred ur en halv deciliteter ur min t-shirt när jag kom hem.

Ett nytt projekt att roa sig med (tjohoo!) är att skaffa zambiskt körkort. Det behövs tydligen, iallafall om man är inblandad i en olycka. Så antingen gör jag det enkelt för mig och ringer Evan (som fixade mitt motorcykelägarbyte väldigt snabbt mot en viss betalning), eller så lägger jag alldeles för många timmar av mitt liv på att tjata med tjänstemännen på Road and traffic safety agency. Jag skulle tro att jag kommer att skriva mer om detta.

En bild jag skulle vilja lägga upp är den på hangaren till den kinesiska restaurangen Sichuan, men eftersom den hittills bara finns i dansken Ts kamera får det vänta.

Immigration, del 11

Visserligen sa Geofrey vid mitt förra besök att jag skulle komma tillbaka på måndagen eller tisdagen, men jag tänkte att det nog inte var någon brådska. Så i torsdags öppnade jag dörren till kontoret och möttes av en människovägg. Ett par meter innanför dörren finns en disk med en stor liggare på, som brukar vara uppslagen, och bakom disken normalt sett en tjänsteman. Så icke nu, tomt bakom disken och liggaren ihopslagen, dvs ingen kunde skriva in sig och därmed kunde ingen komma vidare. Alltså stod det femton pers på en väldigt liten yta och väntade på att någon skulle komma och öppna liggaren så att det kunde skriva sina namn, nationalitet och adress och sedan gå vidare in i lokalen till lämplig tjänsteman.

Listig som jag är tänkte jag att min nära relation till Geofrey och tätheten mellan mina besök kunde bespara mig väntan på entrévärden, så jag gick förbi högen av tillståndssökare och rakt fram till Gs skrivbord. Jag hann inte mer än hälsa hjärtligt och lägga fram mina papper förrän en annan tjänsteman mumlande något till G som försynt frågade om jag hade skrivit in mig. Så det vara bara att gå tillbaka och ställa sig sist i högen.

I vanlig ordning gick G iväg efter att sökt i datorn i några minuter, och i vanlig ordning var han borta i ungefär tre dygn. Under vilka grannen P dök upp, även han på jakt efter ett tillfälligt uppehållstillstånd, eftersom hans gamla skulle gå ut. När G kom tillbaka var det med samma besked som förra veckan: Mitt ärende låg fortfarande hos chefen och väntade på en underskrift, som chefen alltså inte hunnit rita dit. Men sen följde även förklaringen till varför chefen varit borta så mycket de senaste veckorna, och varför hon inte var på plats nu: Hennes far hade gått bort. Om det var helt sant och ganska öppenhjärtigt berättat av G, eller om det bara var ett påhitt för ytterligare fördröja mitt tillstånd, kanske i syfte att försöka locka fram en ”gåva” från mig, har jag ingen aning om.
- I guess I’ll see you next week, sa Geofrey.
- Absolutely, sa jag.

Minisafari

Med fröken Vatanen bakom ratten i Forum Syd-suven gick det rätt fort på den skumpiga och leriga grusvägen ut mot Kasisi. I baksätet satt T och K, som till vardags är på zambiska handelskammaren respektive praktik på danska ambassaden. Vi kom fram till fin-lodgen Chaminuka strax före tio och tog en kaffe på den ståtliga terrassen med utsikt över poolen och det stora naturområdet.

Lodge kan dels betyda hotell i största allmänhet här, men oftast innebär det ett ställe utanför stan med större eller mindre ägor med natur och djur på. Och till sådana åker man för att äta gott och mycket (buffé är standard på helgerna) och komma bort från stan.

Så eftersom det var nationell helgdag i onsdags, Youth Day, befann vi oss en dryg timme från Lusaka och hade förbokat en hästsafari. Tyvärr var de flesta av hästarna inte tillgängliga pga vaccinering, så det var bara A och jag som skulle rida. När vi kom ut och fick syn på dem infann sig en viss besvikelse, iallafall angående den ena pållen: Edward. Han var liten, minst sagt, dessutom med en konstig sydafrikansk sadel utan de där grejerna på sidorna som döljer remmarna till stigbyglarna. Det skulle varit plågeri att sätta den välnärde bloggskribenten på minihästen, så det var A som fick dras med honom och den konstiga sadeln. Jag fick istället grensla Midnight Star, som var i litet mer normal storlek.

Väl solkrämade i ansikte och på armar skrittade vi iväg mot de vilda djuren. Under de dryga två timmar som följde växlade vi mellan skritt och galopp, men inte mycket trav eftersom Edwards steglängd var i stil med en tusenfotings. I två hjulspår i det manhöga gräset var galoppen en suverän upplevelse, och att kunna vika av från spåren in i skogen när vi såg något var skitläckert. Jämfört med att sitta i en dieselbrummande bil, som ju är det vanliga sättet att spana efter djur i södra Afrika. Roligast att få syn på var nog girafferna, tre stycken som stod en bit in bland träden och käkade, men vår guides häst var inte riktigt inriden och blev rädd (den hade aldrig sett giraffer förut), så den skrämde iväg dem när vi närmade oss.

Efter lunchen som bland annat erbjöd grillad antilop (svingod) parkerade vi våra mätta magar på bänkarna på flaket på en landcruiser och tuffade ut i parken med guiden Justin. Första stoppet var ett av de häftigaste: Hyenorna. Har aldrig sett nån i verkligheten förut, och jävlars var elaka de ser ut. Som orcher ungefär. Sen följde elefant, kudu-antilop, impala-antilop, puku-antilop, gnu, waterbuck (vad det nu heter på svenska), fler antiloper, struts, giraff, apa, några antiloper till och ett par vårtsvin.

Maskträ eller tarragon? Dracunculus!

Som jag skrev för några timmar sedan är det svårt att få tag på dragon i det här landet. Och inte blir det lättare när man är osäker på vad det heter på engelska, så nu har jag slagit upp och googlat. Läs och lär (särksilt kamraterna i öster):

"The English word "tarragon" originates from the French word estragon or "little dragon," which is derived from the Arabic tarkhun. Some believe the herb was given this name because of its supposed ability to cure the bites of venomous reptiles, while others believe the plant was so named because of its coiled, serpent-like roots. Although alluded to briefly in the 13th century as a seasoning for vegetables, a sleep-inducing drug, and a breath sweetener, tarragon did not become well known until the 16th century."

"Tarragon is used to flavor a popular carbonated soft drink in the country of Armenia, Georgia and, by extension, Russia. The drink—named Tarkhun (IPA: [tar'xu:n], թարխուն, Тархун), which is the Armenian and Russian word for tarragon—is made out of sugary tarragon concentrate and colored bright green."

För de som vill läsa mer om bärnäsingrediensen tittade jag på wikipedia och hos nåt kryddföretag. Fan vet vad jag ska göra med fläskfilén nu.

Youth Day på Chaminuka

Imorgon är det helgdag i Zambia. Det är Youth Day som firas, vet dock inte riktigt hur zambierna firar den. A och jag ska iallafall plocka upp de unga danskarna på morgonen, sen tar vi bilen österut och siktar på Chaminuka, en lodge med rätt mycket natur med djur i. Men självklart finns de andra obligatoriska lodgedelarna där: Mycket mat, bar och swimmingpool. Klockan 10 väntar hästarna på oss, sen ska vi alltså rida ut och titta på djur, och sitta på djur.

Jag ska inte tjata alltför mycket om våra förträffliga solceller, men jag blev alldeles uppspelt när jag för första gången testade att använda dem litet mer på riktigt. I två timmar kom det musik ur stereon, två laptops var på och internet&router likaså - och mätaren på laddningsregulatorn visade fortfarande full kraft! Så det verkar nästan som om att solen tillförde lika mycket energi som jag gjorde av med, och riktigt så självförsörjande trodde jag inte det skulle vara. Det är i alla fall goda nyheter inför den dag (som garanterat kommer) när strömmen är borta litet längre.

Dagens lunch, nyss intagen, kvalificerar nästan som nationalrätt, för de bättre bemedlade alltså: Chicken & chips. Precis lika flottigt och onyttigt som man kan tänka sig, men billigt är det. Och säljs överallt.

Nu ska jag fortsätta min jakt på dragon, som verkar vara veckans bristvara i Lusaka.

Kom igen då, försvinn strömmen!

Jag är mäkta stolt över att det sitter en solcellspanel på vårt tak. Jag kan däremot inte påstå att jag egentligen använt den ännu. Så länge det finns "vanlig" ström i vägguttagen ser solcellerna bara till att våra två aptunga batterier i garderoben är fulladdade. Vår granne P som var här i förmiddags och hjälpte till att få upp den rätt tunga prylen på taket undrade var displayen fanns. Alltså den som visar hur mycket el solcellerna producerar för stunden, som man är van vid från miljömärkta byggnadsprojekt i Sverige.

Och det är ju en rätt bra idé, för nån sån display fanns absolut inte med när vi köpte grejerna. Eftersom ett av syftena med våra solceller är att praktiskt visa för andra i Lusaka att man inte behöver köpa ett dieselhelvete till generator för att få backupström hemma.

Eftersom digitalkameran blev kvar på Finnish Compound igår kväll finns det än så länge bara analoga (oframkallade) bilder på takjobbet i förmiddags, men så här såg iallafall solcellerna ut när de låg på marken i trädgården.
Och så här ser det ut i garderoben i vardagsrummet. Dock inte helt klart, det ska till fler sladdar som ska dras ut i huset till våra prioriterade elförbrukande prylar.

Var står solen som högst?

Och då menar jag inte "i Falkenberg" utan snarare i vilket väderstreck står solen när den står som högst? Svaret på södra halvklotet är norr, men jag får inte riktigt in det i mitt huvud. Jag kan liksom inte se solen och jorden framför mig, snurrandes runt varandra och sina axlar, och frammana bilden av hur solstrålarna träffar den lilla planeten. Och jag tror ändå att jag fick höga poäng på de där intelligenstesterna när man skulle förstå hur en platt teckning av en utslagen "pappfigur" såg ut i tre dimensioner. För femton år sen då.

Anledningen till väderstrecksfunderingarna har att göra med vårt tak, på vilket jag ska klättre upp imorgon och skruva fast ställningen till solcellspanelen som nu är inköpt. Det känns riktigt roligt att bli producent av förnybar energi, och att ha en strömbackup när elen går ska också bli skönt. Nu verkar Zesco (elbolaget som här är synonymt med "el", som i frågan "Your house doesn't have zesco?") faktiskt följa schemat med elavstängningar stadsdelsvis som de skickade ut för mars, och det brukar innebär avbrott i vår stadsdel vid lunch och nån timme den tidigare delen av kvällen.

Så förutom takmanövern ska det dras kabel från taket in i huset fram till laddningsregulatorn som jag ska skruva fast på väggen. Under den ska de två stora batterierna stå - ni kanske inte visste det, men bly är verkligen tungt. Jävlars vad jobbiga de är att bära. Sen ska ytterligare en pryl kopplas ihop med batterierna, och det är invertern. Som jag redan vet att jag vill ta med mig hem. En halvliten aluminiumgrej med hightechutseende som gör om bilbatteriström till ett vanligt 230-voltsuttag. Asschysst att ha med i bilen när man vill använda en hårtork vid sidan av E4:an.

Sen ska jag spika fast fler sladdar i huset, det blir liksom ett parallellt elnät, som vi använder när strömmen är avstängd. Prylarna som vi har köpt är dimensionerade för att kunna driva en laptop, internetmodemet, routern, stereon och några lampor i ett par timmar. Alltså ungefär så länge som strömavbrotten brukar vara. Kyl och frys klarar sig själva, och spisen har vi kompletterat med gascampingkök.

Men nu är det fredagkväll, jag ska duscha, vänta in Anu och sedan ska vi hämta T, den trevlige dansken, och käka på den italienska restaurangen Portico, som ligger vid sidan av polofältet.

Immigration, del 10

Jag åkte till immigration igår, tänkte att jag kanske skulle hämta mitt permit. Tog bilen eftersom jag skulle köpa hela solcellsutrustningen efteråt, och fastnade givetvis i det lugna parkeringskaoset. Eftersom det var en av de fyrhjulsdrivna Forum Syd-bilarna (Nissan Terrano – köp ingen sån, skulle A säga) kunde jag å andra sidan köra upp på en brant slänt utanför kontoret och ställa mig där.

Kom in, skrev in mig i liggaren och gick bort mot han som nu blivit "min" Immigration Officer, Geofrey. Det var en liten kö framför hans skrivbord, tre personer ungefär. Medan jag väntande lutad mot den kalkade väggen slog det mig att alla tjänstemännen hade satt på sig tjänsteskjortorna, vilket ingen hade förra veckan. Tidigare har jag tänkt på att det varit blandat, men nu hade alla vita over-sized kortärmsskjortor med såna där svarta grejer på axlarna med streck på, för gradbeteckning. Runt armbågarna slutade ärmarna på de flesta, eller ungefär i samma höjd som kvinnorna på kontoret har kjolarna. De flesta hade ett streck på vardera axeln, några få två, men det var ingen tvekan om att kvinnan i högklackat som kom in på kontoret hade tre. Hon sa något befallande till en tjänsteman, hälsade och log på en annan och trippade mycket självmedvetet genom lokalen till dörren i andra änden som leder till trappan till den finare våningen, där chefstjänstemännen sitter.

Efter kanske tio minuters väntan blev det tomt i besöksstolen framför Geofrey. Jag slog mig ner och vi utbytte de sedvanliga hälsningsfraserna Good afternoon-Good afternoon How are you?-Fine thanks, how are you?-Fine. Vet inte hur många gånger om dagen jag säger det, men eftersom i princip varenda person man har ögonkontakt med mer än tre sekunder ska hälsas på blir det ett gäng. Det är litet trevligt dock, gör att man faktiskt ser varandra, vilket alltså även gäller kassörskan i supermarketen.

Geofrey mumlade något om att det här borde väl ändå vara klart och gick iväg för att kolla något. Efter ett tag kom jag på att kolla klockan, hon var drygt halvfyra. Ungefär en kvart senare kom Geofrey tillbaka, hänvisade de i kön bakom mig till ett annat skrivbord och började förklara varför det tagit tid. Han beskrev det dock litet konstigt, så när jag påpekade en grej han verkade ha glömt insåg han att ha behövde kolla med ytterligare en kollega. Den här gången var han borta mindre än tio minuter, men det ledde inte till några nya konkreta besked. Han urskuldade sig och bad mig ”bear with him” och undrade om jag kunde komma tillbaka på måndag. Det kunde jag, så nu återstod bara att förlänga min Report Order, alltså pappret med stämplar som visar att jag får vara i landet en begränsat tid ytterligare. Något disträ gick han bort till kollegans skrivbord där stämpeln fanns och tryckte dit en på mitt papper och i ett brittiskt pass. Som jag påpekade inte var mitt när han försökte ge det till mig. Det var litet pinsamt tyckte Geofrey, eller så tolkade jag hans skratt i alla fall. Med rätt pass stämplat klockade jag ut från Immigration strax efter fyra, but I’ll be back. Trust me.

Svart är vitt

Undersökte idag om nån i den svenska bekantskapskretsen betalade hemhjälpen vitt, och hur det i så fall går till. Tycker ju att det är det minsta man kan göra för att ge det här landet en chans att få ordning på saker och ting. EN person, A, kunde stoltsera med denna kunskap, och eftersom Anu och jag i sammanhanget har väldigt litet hemhjälp, alltså få timmar, kommer vi inte upp till fribeloppet på 600000 kwacha/mån (ca 1000 kr) och ska därför inte dra skatt på lönen till vår hemhjälp.

Kan för övrigt meddela att de förvarnade 5 minuter som internet skulle ligga nere idag blev ca 2 timmar. Men det förvånar väl å andra sidan ingen i hela Zambia.

Astronomin förstör vårt internet

Dear Sir/Madam,

This email serves to inform you of some expected outages in March 2008 on our Internet backbone link at our Lusaka PoP.

Microlink is connected to the Internet backbone through a satellite system. This system is prone to brief periods of solar interference in March when the sun lines up with the satellite for a few minutes each day. During that short period the satellite link will go down, and you will therefore not be able to access any services on the Internet. We have included below the approximate times of these outages.

Date Start End Duration (minutes)
----- ----- ---- ------------------
03 March 2008 16:22 16:24 2
04 March 2008 16:20 16:25 5
05 March 2008 16:20 16:25 5
06 March 2008 16:21 16:24 3
19 March 2008 17:07 17:15 8
20 March 2008 17:05 17:17 12
21 March 2008 17:04 17:18 14
22 March 2008 17:03 17:18 15
23 March 2008 17:02 17:18 16
24 March 2008 17:02 17:17 15
25 March 2008 17:02 17:17 15
26 March 2008 17:03 17:15 12
27 March 2008 17:04 17:14 10
28 March 2008 17:07 17:10 3

We apologize for the inconvenience caused.

Regards,

Customer Care

Indier med radiostyrning och kameler i en "öken"

Vi åkte till Mundawanga igår. Man tar bara Kafue Road söderut (det är den enda vägen som går söderut från Lusaka), kör förbi motocrossbanan, Sandy's och Lilayi och fortsätter några kilometer tills man kommer till Chilanga. Samhället med den enorma cementfabriken. Där ligger denna botaniska trädgård/djurpark, precis bredvid stora vägen.

Som kanske synes har jag en kamera med FILM, och den ska ju som bekant framkallas innan man kan titta på bilderna. Så actionbilderna på lejonet som åt upp skötaren kan jag tyvärr inte lägga ut, eftersom rullen fortfarande sitter i kameran. Men vi har ju som tur är den modernare sorten också, och det var med den jag fångade den stora familjen som på vägen hit hade köpt en radiostyrd helikopter (det är den lilla gula pricken nere till höger). Eftersom jag har en historia som tekniknörd tog jag litet illa vid mig av den helt respektlösa inställningen de hade till en lilla tekniska manicken (som jag hade blivit grön av avund på för tjugo år sen), de verkade ju bara vilj ha roligt, och brydde sig inte alls om att försöka förstå hur alla detaljerna fungerade.

Det roliga kom när farsan i familjen fick den att lyfta och det visade sig vara något mindre fel på den. Förutom att det säkert inte är så lätt att flyga en sån grej utan övning envisades den med att snurra runt sig egen axel, rätt fort dessutom, och for omkring sådär lagom okontrollerat, till resten av familjens skräckblandade förtjusning (den är nog inte så kul att få den där rotorn i örat).

I övrigt var det en rätt skön botanisk trädgård med stora picknickytor, grillar att använda och några enstaka skyltar som förklarade vad det var för växter.

Klockan 14.00 var det samling för en guidad tur genom djurdelen av anläggningen, matning utlovades också. Tio minuter innan gick det en snubbe genom den botaniska trädgården och meddelade just detta. I en megafon som lät precis så där dåligt som megafoner brukar göra.

Det var en rätt blandad skara som gick genom parken: Vanliga zambier, indiska eller pakistanska familjer, några kineser och ett par vitingar. Nivån på guidens förklaringar var väl inte superhög, och roligast blev det när vi kom till de stackars kamelerna som presidenten dumpade här för några veckor sedan (han fick dem av Gaddafi): "Som ni kan se har vi försökt efterlikna deras naturliga miljö och därför har de fått en öken här".
Eeeh, öken? Ni har hällt ut några skottkärror med grus på gräset...

Avslutningsvis en bild på nån sorts vildsvin som såg rätt puckad ut. Men det kan ju inte han hjälpa.

Immigration, del 9

Jag åkte till Immigration igår. Det var nionde gången sedan jag kom hit, och alla dessa besök har skett i samma ärende: Tillfälligt uppehållstillstånd.

Kontoret ligger på Haile Selassie Avenue, strax bakom kolossbyggnaden Hotel Intercontinental. Sedan jag skaffade bågen behöver jag iallafall inte bekymra mig om parkeringsplats, som brukar vara riktigt jobbigt att hitta. De har helt okej öppettider, köerna är inte gigantiska och de anställda är ganska trevliga (vi är ju i Zambia). Men att lämna in en ansökan (tog mig fem besök) och vänta ett tag (hittills ca 7 veckor) för att sedan behöva komma in en eller två gånger i veckan (det var det fjärde igår) tar en hel del tid.

Efter att ha passerat disken vid entrén där man skriver in sig i en stor liggare går jag numera vant fram till desk 8, där Geofrey Mukwasa sitter. Han är kanske i min ålder, propert klädd i slafsig kostym och sitter bakom ett modernt skrivbord som är märkt med klistermärket "Property of US Aid". Likadana klistermärken sitter på samtliga skrivbord, datorer och till och med ac:n i taket. Okej om det hade stått "Donated by...", men nu får jag en stark känsla av att oönskat beteende från valfri zambisk person/organisation/regering raskt kan leda till att tjänstemännen på Immigration får sitta på govlet, om US Aid får för sig att ompröva sitt beslut om möbler till det här kontoret.

Geofrey letar ungefär lika mycket i datorn som i skrivna anteckningsböcker som i resten av lokalen. ANtingen är det själva mappen med ärendet som ska hittas i nån hög på golvet bredvid grannskrivbordet, eller så är det någon annan funktion på kontoret som ska ha okejat något, genom en anteckning nånstans. Hittills slutar det iallafall alltid med att jag ska komma tillbaka nästa vecka. Förra veckan fick jag visserligen Geofreys e-postaderss (@yahoo.com som de flesta andra statstjänstemän), men det hjälpte inte så mycket eftersom han inte svarade på min fråga om mitt tillstånd var klart.

När man kommer till Zambia får man normalt en stämpel i passet som berättigar till en månads vistelse. Den månaden har ju gått ut för min del för länge sedan, alltså har jag istället en "Report Order", som är ett vanligt A4 men ett par stämplar och en signatur där det står att jag ska infinna mig hos Imigration ett visst datum. Jag har fått min report order förnyad tre gånger eftersom tjänstemännen på Immigration sällan vill ge mer än två veckor (tror jag fick en månad en gång). Så vill det sig illa får jag väl fortsätta att förnya min report order resten av min vistelse här, för så länge man har ett pågående ärende ska det inte vara något problem.

Och ja, jag räknar kallt med att kunna skriva fler inlägg än "Immigration, del 10".

Till era barn kan ni säga att det är sån här man blir om man äter för många chokladcroissanter.