Immigration, del 10

Jag åkte till immigration igår, tänkte att jag kanske skulle hämta mitt permit. Tog bilen eftersom jag skulle köpa hela solcellsutrustningen efteråt, och fastnade givetvis i det lugna parkeringskaoset. Eftersom det var en av de fyrhjulsdrivna Forum Syd-bilarna (Nissan Terrano – köp ingen sån, skulle A säga) kunde jag å andra sidan köra upp på en brant slänt utanför kontoret och ställa mig där.

Kom in, skrev in mig i liggaren och gick bort mot han som nu blivit "min" Immigration Officer, Geofrey. Det var en liten kö framför hans skrivbord, tre personer ungefär. Medan jag väntande lutad mot den kalkade väggen slog det mig att alla tjänstemännen hade satt på sig tjänsteskjortorna, vilket ingen hade förra veckan. Tidigare har jag tänkt på att det varit blandat, men nu hade alla vita over-sized kortärmsskjortor med såna där svarta grejer på axlarna med streck på, för gradbeteckning. Runt armbågarna slutade ärmarna på de flesta, eller ungefär i samma höjd som kvinnorna på kontoret har kjolarna. De flesta hade ett streck på vardera axeln, några få två, men det var ingen tvekan om att kvinnan i högklackat som kom in på kontoret hade tre. Hon sa något befallande till en tjänsteman, hälsade och log på en annan och trippade mycket självmedvetet genom lokalen till dörren i andra änden som leder till trappan till den finare våningen, där chefstjänstemännen sitter.

Efter kanske tio minuters väntan blev det tomt i besöksstolen framför Geofrey. Jag slog mig ner och vi utbytte de sedvanliga hälsningsfraserna Good afternoon-Good afternoon How are you?-Fine thanks, how are you?-Fine. Vet inte hur många gånger om dagen jag säger det, men eftersom i princip varenda person man har ögonkontakt med mer än tre sekunder ska hälsas på blir det ett gäng. Det är litet trevligt dock, gör att man faktiskt ser varandra, vilket alltså även gäller kassörskan i supermarketen.

Geofrey mumlade något om att det här borde väl ändå vara klart och gick iväg för att kolla något. Efter ett tag kom jag på att kolla klockan, hon var drygt halvfyra. Ungefär en kvart senare kom Geofrey tillbaka, hänvisade de i kön bakom mig till ett annat skrivbord och började förklara varför det tagit tid. Han beskrev det dock litet konstigt, så när jag påpekade en grej han verkade ha glömt insåg han att ha behövde kolla med ytterligare en kollega. Den här gången var han borta mindre än tio minuter, men det ledde inte till några nya konkreta besked. Han urskuldade sig och bad mig ”bear with him” och undrade om jag kunde komma tillbaka på måndag. Det kunde jag, så nu återstod bara att förlänga min Report Order, alltså pappret med stämplar som visar att jag får vara i landet en begränsat tid ytterligare. Något disträ gick han bort till kollegans skrivbord där stämpeln fanns och tryckte dit en på mitt papper och i ett brittiskt pass. Som jag påpekade inte var mitt när han försökte ge det till mig. Det var litet pinsamt tyckte Geofrey, eller så tolkade jag hans skratt i alla fall. Med rätt pass stämplat klockade jag ut från Immigration strax efter fyra, but I’ll be back. Trust me.