Immigration, del 11

Visserligen sa Geofrey vid mitt förra besök att jag skulle komma tillbaka på måndagen eller tisdagen, men jag tänkte att det nog inte var någon brådska. Så i torsdags öppnade jag dörren till kontoret och möttes av en människovägg. Ett par meter innanför dörren finns en disk med en stor liggare på, som brukar vara uppslagen, och bakom disken normalt sett en tjänsteman. Så icke nu, tomt bakom disken och liggaren ihopslagen, dvs ingen kunde skriva in sig och därmed kunde ingen komma vidare. Alltså stod det femton pers på en väldigt liten yta och väntade på att någon skulle komma och öppna liggaren så att det kunde skriva sina namn, nationalitet och adress och sedan gå vidare in i lokalen till lämplig tjänsteman.

Listig som jag är tänkte jag att min nära relation till Geofrey och tätheten mellan mina besök kunde bespara mig väntan på entrévärden, så jag gick förbi högen av tillståndssökare och rakt fram till Gs skrivbord. Jag hann inte mer än hälsa hjärtligt och lägga fram mina papper förrän en annan tjänsteman mumlande något till G som försynt frågade om jag hade skrivit in mig. Så det vara bara att gå tillbaka och ställa sig sist i högen.

I vanlig ordning gick G iväg efter att sökt i datorn i några minuter, och i vanlig ordning var han borta i ungefär tre dygn. Under vilka grannen P dök upp, även han på jakt efter ett tillfälligt uppehållstillstånd, eftersom hans gamla skulle gå ut. När G kom tillbaka var det med samma besked som förra veckan: Mitt ärende låg fortfarande hos chefen och väntade på en underskrift, som chefen alltså inte hunnit rita dit. Men sen följde även förklaringen till varför chefen varit borta så mycket de senaste veckorna, och varför hon inte var på plats nu: Hennes far hade gått bort. Om det var helt sant och ganska öppenhjärtigt berättat av G, eller om det bara var ett påhitt för ytterligare fördröja mitt tillstånd, kanske i syfte att försöka locka fram en ”gåva” från mig, har jag ingen aning om.
- I guess I’ll see you next week, sa Geofrey.
- Absolutely, sa jag.