Kuche Kuche och utlandssemester

Bilresan till och från Malawi var en smula ansträngande, framför allt på vägen hem till Lusaka när vi körde de 880 km på en dag. Vårt valda färdmedel var en svajig suv med för liten bensinmotor och likaledes klen luftkonditionering, så de svarta skinnsätena klibbade mysigt. Det är inte precis flerfilig motorväg i de två länderna, snarare smal landsväg med en hel del hål i. Men trafik är det å andra sidan nästan ingen alls, det är nog fler getter än bilar på vägen.

Men det var påskledigt och vännerna A & L från Finland var på besök, så vi hade bokat fyra nätter på Safari Beach Lodge vid Lake Malawi (sjön är hur stor som helst och utgör bl a Malawis gräns mot Mocambique), och en natt på Dean’s Hillview Lodge i Chipata. På vägen hem stannade vi återigen hos Dean, som för övrigt är en engelsman med page och ett stort behov av att prata, för att plocka upp N, danskan som var den som rekommenderade oss stället från början. N hade vi träffat i Lusaka tidigare, hon var i Chipata för att samla material till sin doktorsavhandling om undervisning på modersmål.

Skillnaden mellan Zambia och Malawi kändes minimal, de har delvis samma språk (nyanja), är ungefär lika fattiga och har liknande klimat. Men deras nationalöl med det superba namnet Kuche Kuche är klart överlägsen den blaskiga Mosin i Z. Det verkar även som ghettoölen Chibuku härstammar från M, även om den säljs i stora mängder i Z också. Ungefär samma färg och konsistens som soyayoghurt, runt 6 % och med en tydlig jästsmak i läckande enliters papperstetror.

Längs vägen i M såg vi en massa grejer på tork som vi trodde var majskolvar, men som visade sig vara tobaksblad. Enligt LP (guideboken som inte längre är speciellt bra eller rolig) står tobak för 60 % av Malawis exportinkomster, och vi såg nog med tobaksfält för att kunna hålla med.




Vi stannade i Nyimba för lunch på vägen dit och konstaterade återigen att nationalfödan nshima inte är rolig över huvud taget (lunchstoppet i Petauke på vägen hem gav oss en annan insikt: 10 minuter betyder inte 10 minuter – hur kunde vi nånsin tro det? – utan ganska exakt en timme. Det var vad det tog att tillaga kycklingen vi beställde).

I malawisjön är det varken krokodilerna eller flodhästarna som är farligast, det de små larverna i några bottenlevande snäckor som tar sig in i människors blodomlopp och jävlas som man ska passa sig för – bilharzia alltså. Vi hade googlat litet och var ganska lugna, men cementtrappan från stranden gav vika under min fot och gav mig en hel del skrapsår på smalbenet, som jag badade med – och det känns som det kanske är lättare för krypen att ta sig in via öppna sår än genom huden, så jag kanske ska testa mig.

Vi bodde riktigt schysst vid vattnet, i ett lyxtält med indragen el, riktig dubbelsäng och ett separat badrum med skön open air-känsla. Från vattnet såg det ut så här:


Inte så långt från Lusaka på vägen hem blev det stopp vid en nedfälld bom och en kille med fjärilshåv. Han frågade om vi hade några tsetse-flugor i bilen och gick ett varv och kikande in genom fönstren. L från Finland undrade om det var ett skämt, vilket det ju inte var, men väl rätt komiskt.

Nu är dock semestern slut, L & A åkte till Livingstone imorse för att kolla victoriafallen och göra safari i Botswana, så tills de kommer tillbaka på torsdag blir jobbjobbjobb. Och kanske en Mosi då och då. Till sist ytterligare några bilder från resan: