Danskproducerad etnopop

- Please give a big hand for my Zimbabwian son: Freedom! sa Maureen och vi klappade. Bakom oss satt den svenska ambassadören L och hans fru M, snett framför oss en av italienarna som driver restaurangen Portico, men majoriteten av publiken på Lusaka Playhouse var locals. Vi hade sett en annons för konserten med ”Mama Zambia” som hon kallas, en artist ingen av oss kände till förut, men som lät litet lockande i ett annars livemusikfritt Lusaka.

Freedom kunde mycket väl vara född runt 1980, då Zimbabwe fick sin frihet från kolonialmakten Storbritannien, och han var rätt bra på trummor. Mindre bra var däremot kampen mellan de två gitarristerna, eller snarare det spetsiga ljudet av den alltför högljudda unga gitarristen som rätt ofta blev åthutad av den äldre och mer framträdande killen med en naturellt träfärgad strata. Men basisten var stentuff, helt orörlig i propra kläder samtidigt som han spelade väldigt svängigt.

Stället vi var på påminde ordentligt mycket om en svensk förortsteater, typ Gubbängen, eller nåt litet Folkets hus i norrland, med sliten träinredning och röd ridå. Den anslutande baren försökte däremot se betydligt snajdigare ut: väggarna, baren och en hel del annat var täckta med en låtsaslyxig fanérpanel (precis som thaibufféstället nedanför Drottninggatan i sthlm), matchat av de väggfasta soffornas väldigt plastigt bruna skinnimitation.

Musiken var rätt bra bitvis, när den var som minst r’n’b-aktig och som mest zambisk. Tjejerna i publiken påminde om en gospelpublik när de suckade, ropade och förstärkte mellansnacket och låtpresentationerna med allehanda utrop, och danstävlingen Maureen fick till mellan sig själv och några tjejer ur publiken (vi tror en var hennes dotter) var rätt underhållande.

CDn som nu ligger på soffbordet hemma visade sig vara inspelad i Danmark med stöd av biståndspengar. Känns som sådana pengar finns i det mesta som inte är ytterligt lokalt eller enkelt.