Minisafari

Med fröken Vatanen bakom ratten i Forum Syd-suven gick det rätt fort på den skumpiga och leriga grusvägen ut mot Kasisi. I baksätet satt T och K, som till vardags är på zambiska handelskammaren respektive praktik på danska ambassaden. Vi kom fram till fin-lodgen Chaminuka strax före tio och tog en kaffe på den ståtliga terrassen med utsikt över poolen och det stora naturområdet.

Lodge kan dels betyda hotell i största allmänhet här, men oftast innebär det ett ställe utanför stan med större eller mindre ägor med natur och djur på. Och till sådana åker man för att äta gott och mycket (buffé är standard på helgerna) och komma bort från stan.

Så eftersom det var nationell helgdag i onsdags, Youth Day, befann vi oss en dryg timme från Lusaka och hade förbokat en hästsafari. Tyvärr var de flesta av hästarna inte tillgängliga pga vaccinering, så det var bara A och jag som skulle rida. När vi kom ut och fick syn på dem infann sig en viss besvikelse, iallafall angående den ena pållen: Edward. Han var liten, minst sagt, dessutom med en konstig sydafrikansk sadel utan de där grejerna på sidorna som döljer remmarna till stigbyglarna. Det skulle varit plågeri att sätta den välnärde bloggskribenten på minihästen, så det var A som fick dras med honom och den konstiga sadeln. Jag fick istället grensla Midnight Star, som var i litet mer normal storlek.

Väl solkrämade i ansikte och på armar skrittade vi iväg mot de vilda djuren. Under de dryga två timmar som följde växlade vi mellan skritt och galopp, men inte mycket trav eftersom Edwards steglängd var i stil med en tusenfotings. I två hjulspår i det manhöga gräset var galoppen en suverän upplevelse, och att kunna vika av från spåren in i skogen när vi såg något var skitläckert. Jämfört med att sitta i en dieselbrummande bil, som ju är det vanliga sättet att spana efter djur i södra Afrika. Roligast att få syn på var nog girafferna, tre stycken som stod en bit in bland träden och käkade, men vår guides häst var inte riktigt inriden och blev rädd (den hade aldrig sett giraffer förut), så den skrämde iväg dem när vi närmade oss.

Efter lunchen som bland annat erbjöd grillad antilop (svingod) parkerade vi våra mätta magar på bänkarna på flaket på en landcruiser och tuffade ut i parken med guiden Justin. Första stoppet var ett av de häftigaste: Hyenorna. Har aldrig sett nån i verkligheten förut, och jävlars var elaka de ser ut. Som orcher ungefär. Sen följde elefant, kudu-antilop, impala-antilop, puku-antilop, gnu, waterbuck (vad det nu heter på svenska), fler antiloper, struts, giraff, apa, några antiloper till och ett par vårtsvin.

Maskträ eller tarragon? Dracunculus!

Som jag skrev för några timmar sedan är det svårt att få tag på dragon i det här landet. Och inte blir det lättare när man är osäker på vad det heter på engelska, så nu har jag slagit upp och googlat. Läs och lär (särksilt kamraterna i öster):

"The English word "tarragon" originates from the French word estragon or "little dragon," which is derived from the Arabic tarkhun. Some believe the herb was given this name because of its supposed ability to cure the bites of venomous reptiles, while others believe the plant was so named because of its coiled, serpent-like roots. Although alluded to briefly in the 13th century as a seasoning for vegetables, a sleep-inducing drug, and a breath sweetener, tarragon did not become well known until the 16th century."

"Tarragon is used to flavor a popular carbonated soft drink in the country of Armenia, Georgia and, by extension, Russia. The drink—named Tarkhun (IPA: [tar'xu:n], թարխուն, Тархун), which is the Armenian and Russian word for tarragon—is made out of sugary tarragon concentrate and colored bright green."

För de som vill läsa mer om bärnäsingrediensen tittade jag på wikipedia och hos nåt kryddföretag. Fan vet vad jag ska göra med fläskfilén nu.

Youth Day på Chaminuka

Imorgon är det helgdag i Zambia. Det är Youth Day som firas, vet dock inte riktigt hur zambierna firar den. A och jag ska iallafall plocka upp de unga danskarna på morgonen, sen tar vi bilen österut och siktar på Chaminuka, en lodge med rätt mycket natur med djur i. Men självklart finns de andra obligatoriska lodgedelarna där: Mycket mat, bar och swimmingpool. Klockan 10 väntar hästarna på oss, sen ska vi alltså rida ut och titta på djur, och sitta på djur.

Jag ska inte tjata alltför mycket om våra förträffliga solceller, men jag blev alldeles uppspelt när jag för första gången testade att använda dem litet mer på riktigt. I två timmar kom det musik ur stereon, två laptops var på och internet&router likaså - och mätaren på laddningsregulatorn visade fortfarande full kraft! Så det verkar nästan som om att solen tillförde lika mycket energi som jag gjorde av med, och riktigt så självförsörjande trodde jag inte det skulle vara. Det är i alla fall goda nyheter inför den dag (som garanterat kommer) när strömmen är borta litet längre.

Dagens lunch, nyss intagen, kvalificerar nästan som nationalrätt, för de bättre bemedlade alltså: Chicken & chips. Precis lika flottigt och onyttigt som man kan tänka sig, men billigt är det. Och säljs överallt.

Nu ska jag fortsätta min jakt på dragon, som verkar vara veckans bristvara i Lusaka.

Kom igen då, försvinn strömmen!

Jag är mäkta stolt över att det sitter en solcellspanel på vårt tak. Jag kan däremot inte påstå att jag egentligen använt den ännu. Så länge det finns "vanlig" ström i vägguttagen ser solcellerna bara till att våra två aptunga batterier i garderoben är fulladdade. Vår granne P som var här i förmiddags och hjälpte till att få upp den rätt tunga prylen på taket undrade var displayen fanns. Alltså den som visar hur mycket el solcellerna producerar för stunden, som man är van vid från miljömärkta byggnadsprojekt i Sverige.

Och det är ju en rätt bra idé, för nån sån display fanns absolut inte med när vi köpte grejerna. Eftersom ett av syftena med våra solceller är att praktiskt visa för andra i Lusaka att man inte behöver köpa ett dieselhelvete till generator för att få backupström hemma.

Eftersom digitalkameran blev kvar på Finnish Compound igår kväll finns det än så länge bara analoga (oframkallade) bilder på takjobbet i förmiddags, men så här såg iallafall solcellerna ut när de låg på marken i trädgården.
Och så här ser det ut i garderoben i vardagsrummet. Dock inte helt klart, det ska till fler sladdar som ska dras ut i huset till våra prioriterade elförbrukande prylar.

Var står solen som högst?

Och då menar jag inte "i Falkenberg" utan snarare i vilket väderstreck står solen när den står som högst? Svaret på södra halvklotet är norr, men jag får inte riktigt in det i mitt huvud. Jag kan liksom inte se solen och jorden framför mig, snurrandes runt varandra och sina axlar, och frammana bilden av hur solstrålarna träffar den lilla planeten. Och jag tror ändå att jag fick höga poäng på de där intelligenstesterna när man skulle förstå hur en platt teckning av en utslagen "pappfigur" såg ut i tre dimensioner. För femton år sen då.

Anledningen till väderstrecksfunderingarna har att göra med vårt tak, på vilket jag ska klättre upp imorgon och skruva fast ställningen till solcellspanelen som nu är inköpt. Det känns riktigt roligt att bli producent av förnybar energi, och att ha en strömbackup när elen går ska också bli skönt. Nu verkar Zesco (elbolaget som här är synonymt med "el", som i frågan "Your house doesn't have zesco?") faktiskt följa schemat med elavstängningar stadsdelsvis som de skickade ut för mars, och det brukar innebär avbrott i vår stadsdel vid lunch och nån timme den tidigare delen av kvällen.

Så förutom takmanövern ska det dras kabel från taket in i huset fram till laddningsregulatorn som jag ska skruva fast på väggen. Under den ska de två stora batterierna stå - ni kanske inte visste det, men bly är verkligen tungt. Jävlars vad jobbiga de är att bära. Sen ska ytterligare en pryl kopplas ihop med batterierna, och det är invertern. Som jag redan vet att jag vill ta med mig hem. En halvliten aluminiumgrej med hightechutseende som gör om bilbatteriström till ett vanligt 230-voltsuttag. Asschysst att ha med i bilen när man vill använda en hårtork vid sidan av E4:an.

Sen ska jag spika fast fler sladdar i huset, det blir liksom ett parallellt elnät, som vi använder när strömmen är avstängd. Prylarna som vi har köpt är dimensionerade för att kunna driva en laptop, internetmodemet, routern, stereon och några lampor i ett par timmar. Alltså ungefär så länge som strömavbrotten brukar vara. Kyl och frys klarar sig själva, och spisen har vi kompletterat med gascampingkök.

Men nu är det fredagkväll, jag ska duscha, vänta in Anu och sedan ska vi hämta T, den trevlige dansken, och käka på den italienska restaurangen Portico, som ligger vid sidan av polofältet.

Immigration, del 10

Jag åkte till immigration igår, tänkte att jag kanske skulle hämta mitt permit. Tog bilen eftersom jag skulle köpa hela solcellsutrustningen efteråt, och fastnade givetvis i det lugna parkeringskaoset. Eftersom det var en av de fyrhjulsdrivna Forum Syd-bilarna (Nissan Terrano – köp ingen sån, skulle A säga) kunde jag å andra sidan köra upp på en brant slänt utanför kontoret och ställa mig där.

Kom in, skrev in mig i liggaren och gick bort mot han som nu blivit "min" Immigration Officer, Geofrey. Det var en liten kö framför hans skrivbord, tre personer ungefär. Medan jag väntande lutad mot den kalkade väggen slog det mig att alla tjänstemännen hade satt på sig tjänsteskjortorna, vilket ingen hade förra veckan. Tidigare har jag tänkt på att det varit blandat, men nu hade alla vita over-sized kortärmsskjortor med såna där svarta grejer på axlarna med streck på, för gradbeteckning. Runt armbågarna slutade ärmarna på de flesta, eller ungefär i samma höjd som kvinnorna på kontoret har kjolarna. De flesta hade ett streck på vardera axeln, några få två, men det var ingen tvekan om att kvinnan i högklackat som kom in på kontoret hade tre. Hon sa något befallande till en tjänsteman, hälsade och log på en annan och trippade mycket självmedvetet genom lokalen till dörren i andra änden som leder till trappan till den finare våningen, där chefstjänstemännen sitter.

Efter kanske tio minuters väntan blev det tomt i besöksstolen framför Geofrey. Jag slog mig ner och vi utbytte de sedvanliga hälsningsfraserna Good afternoon-Good afternoon How are you?-Fine thanks, how are you?-Fine. Vet inte hur många gånger om dagen jag säger det, men eftersom i princip varenda person man har ögonkontakt med mer än tre sekunder ska hälsas på blir det ett gäng. Det är litet trevligt dock, gör att man faktiskt ser varandra, vilket alltså även gäller kassörskan i supermarketen.

Geofrey mumlade något om att det här borde väl ändå vara klart och gick iväg för att kolla något. Efter ett tag kom jag på att kolla klockan, hon var drygt halvfyra. Ungefär en kvart senare kom Geofrey tillbaka, hänvisade de i kön bakom mig till ett annat skrivbord och började förklara varför det tagit tid. Han beskrev det dock litet konstigt, så när jag påpekade en grej han verkade ha glömt insåg han att ha behövde kolla med ytterligare en kollega. Den här gången var han borta mindre än tio minuter, men det ledde inte till några nya konkreta besked. Han urskuldade sig och bad mig ”bear with him” och undrade om jag kunde komma tillbaka på måndag. Det kunde jag, så nu återstod bara att förlänga min Report Order, alltså pappret med stämplar som visar att jag får vara i landet en begränsat tid ytterligare. Något disträ gick han bort till kollegans skrivbord där stämpeln fanns och tryckte dit en på mitt papper och i ett brittiskt pass. Som jag påpekade inte var mitt när han försökte ge det till mig. Det var litet pinsamt tyckte Geofrey, eller så tolkade jag hans skratt i alla fall. Med rätt pass stämplat klockade jag ut från Immigration strax efter fyra, but I’ll be back. Trust me.

Svart är vitt

Undersökte idag om nån i den svenska bekantskapskretsen betalade hemhjälpen vitt, och hur det i så fall går till. Tycker ju att det är det minsta man kan göra för att ge det här landet en chans att få ordning på saker och ting. EN person, A, kunde stoltsera med denna kunskap, och eftersom Anu och jag i sammanhanget har väldigt litet hemhjälp, alltså få timmar, kommer vi inte upp till fribeloppet på 600000 kwacha/mån (ca 1000 kr) och ska därför inte dra skatt på lönen till vår hemhjälp.

Kan för övrigt meddela att de förvarnade 5 minuter som internet skulle ligga nere idag blev ca 2 timmar. Men det förvånar väl å andra sidan ingen i hela Zambia.

Astronomin förstör vårt internet

Dear Sir/Madam,

This email serves to inform you of some expected outages in March 2008 on our Internet backbone link at our Lusaka PoP.

Microlink is connected to the Internet backbone through a satellite system. This system is prone to brief periods of solar interference in March when the sun lines up with the satellite for a few minutes each day. During that short period the satellite link will go down, and you will therefore not be able to access any services on the Internet. We have included below the approximate times of these outages.

Date Start End Duration (minutes)
----- ----- ---- ------------------
03 March 2008 16:22 16:24 2
04 March 2008 16:20 16:25 5
05 March 2008 16:20 16:25 5
06 March 2008 16:21 16:24 3
19 March 2008 17:07 17:15 8
20 March 2008 17:05 17:17 12
21 March 2008 17:04 17:18 14
22 March 2008 17:03 17:18 15
23 March 2008 17:02 17:18 16
24 March 2008 17:02 17:17 15
25 March 2008 17:02 17:17 15
26 March 2008 17:03 17:15 12
27 March 2008 17:04 17:14 10
28 March 2008 17:07 17:10 3

We apologize for the inconvenience caused.

Regards,

Customer Care

Indier med radiostyrning och kameler i en "öken"

Vi åkte till Mundawanga igår. Man tar bara Kafue Road söderut (det är den enda vägen som går söderut från Lusaka), kör förbi motocrossbanan, Sandy's och Lilayi och fortsätter några kilometer tills man kommer till Chilanga. Samhället med den enorma cementfabriken. Där ligger denna botaniska trädgård/djurpark, precis bredvid stora vägen.

Som kanske synes har jag en kamera med FILM, och den ska ju som bekant framkallas innan man kan titta på bilderna. Så actionbilderna på lejonet som åt upp skötaren kan jag tyvärr inte lägga ut, eftersom rullen fortfarande sitter i kameran. Men vi har ju som tur är den modernare sorten också, och det var med den jag fångade den stora familjen som på vägen hit hade köpt en radiostyrd helikopter (det är den lilla gula pricken nere till höger). Eftersom jag har en historia som tekniknörd tog jag litet illa vid mig av den helt respektlösa inställningen de hade till en lilla tekniska manicken (som jag hade blivit grön av avund på för tjugo år sen), de verkade ju bara vilj ha roligt, och brydde sig inte alls om att försöka förstå hur alla detaljerna fungerade.

Det roliga kom när farsan i familjen fick den att lyfta och det visade sig vara något mindre fel på den. Förutom att det säkert inte är så lätt att flyga en sån grej utan övning envisades den med att snurra runt sig egen axel, rätt fort dessutom, och for omkring sådär lagom okontrollerat, till resten av familjens skräckblandade förtjusning (den är nog inte så kul att få den där rotorn i örat).

I övrigt var det en rätt skön botanisk trädgård med stora picknickytor, grillar att använda och några enstaka skyltar som förklarade vad det var för växter.

Klockan 14.00 var det samling för en guidad tur genom djurdelen av anläggningen, matning utlovades också. Tio minuter innan gick det en snubbe genom den botaniska trädgården och meddelade just detta. I en megafon som lät precis så där dåligt som megafoner brukar göra.

Det var en rätt blandad skara som gick genom parken: Vanliga zambier, indiska eller pakistanska familjer, några kineser och ett par vitingar. Nivån på guidens förklaringar var väl inte superhög, och roligast blev det när vi kom till de stackars kamelerna som presidenten dumpade här för några veckor sedan (han fick dem av Gaddafi): "Som ni kan se har vi försökt efterlikna deras naturliga miljö och därför har de fått en öken här".
Eeeh, öken? Ni har hällt ut några skottkärror med grus på gräset...

Avslutningsvis en bild på nån sorts vildsvin som såg rätt puckad ut. Men det kan ju inte han hjälpa.

Immigration, del 9

Jag åkte till Immigration igår. Det var nionde gången sedan jag kom hit, och alla dessa besök har skett i samma ärende: Tillfälligt uppehållstillstånd.

Kontoret ligger på Haile Selassie Avenue, strax bakom kolossbyggnaden Hotel Intercontinental. Sedan jag skaffade bågen behöver jag iallafall inte bekymra mig om parkeringsplats, som brukar vara riktigt jobbigt att hitta. De har helt okej öppettider, köerna är inte gigantiska och de anställda är ganska trevliga (vi är ju i Zambia). Men att lämna in en ansökan (tog mig fem besök) och vänta ett tag (hittills ca 7 veckor) för att sedan behöva komma in en eller två gånger i veckan (det var det fjärde igår) tar en hel del tid.

Efter att ha passerat disken vid entrén där man skriver in sig i en stor liggare går jag numera vant fram till desk 8, där Geofrey Mukwasa sitter. Han är kanske i min ålder, propert klädd i slafsig kostym och sitter bakom ett modernt skrivbord som är märkt med klistermärket "Property of US Aid". Likadana klistermärken sitter på samtliga skrivbord, datorer och till och med ac:n i taket. Okej om det hade stått "Donated by...", men nu får jag en stark känsla av att oönskat beteende från valfri zambisk person/organisation/regering raskt kan leda till att tjänstemännen på Immigration får sitta på govlet, om US Aid får för sig att ompröva sitt beslut om möbler till det här kontoret.

Geofrey letar ungefär lika mycket i datorn som i skrivna anteckningsböcker som i resten av lokalen. ANtingen är det själva mappen med ärendet som ska hittas i nån hög på golvet bredvid grannskrivbordet, eller så är det någon annan funktion på kontoret som ska ha okejat något, genom en anteckning nånstans. Hittills slutar det iallafall alltid med att jag ska komma tillbaka nästa vecka. Förra veckan fick jag visserligen Geofreys e-postaderss (@yahoo.com som de flesta andra statstjänstemän), men det hjälpte inte så mycket eftersom han inte svarade på min fråga om mitt tillstånd var klart.

När man kommer till Zambia får man normalt en stämpel i passet som berättigar till en månads vistelse. Den månaden har ju gått ut för min del för länge sedan, alltså har jag istället en "Report Order", som är ett vanligt A4 men ett par stämplar och en signatur där det står att jag ska infinna mig hos Imigration ett visst datum. Jag har fått min report order förnyad tre gånger eftersom tjänstemännen på Immigration sällan vill ge mer än två veckor (tror jag fick en månad en gång). Så vill det sig illa får jag väl fortsätta att förnya min report order resten av min vistelse här, för så länge man har ett pågående ärende ska det inte vara något problem.

Och ja, jag räknar kallt med att kunna skriva fler inlägg än "Immigration, del 10".

Till era barn kan ni säga att det är sån här man blir om man äter för många chokladcroissanter.