Priviligierade problem

Utan att komplicera frågan genom att referera till den svenska debatten om skatteavdrag för den som köper städning kan jag konstatera att det inte är enkelt att ha hemhjälp.

Vår hemhjälp (inte Melody som vi anställde, utan hennes "syster" som är den som gör jobbet i praktiken) är rätt tyst av sig, och jag har nog inte uppmuntrat till speciellt mycket konverserande. Så litet pratar vi att det tog rätt många veckor innan jag ens frågade vad hon hette. Och fick till svar "Mercy", fast uttalat på ett så afrikanskt vis att jag trodde hon hette Macy. Några gånger har jag frågat Mercy om något, eller bett henne göra något, vilket inte helt sällan blivit en smula förvirrat. Dels beroende på Mercys knappa engelskakunskaper och ett uttal som jag inte är van vid, dels beroende på krocken som sker när jag inte vet hur saker brukar göras, kombinerat med en hemhjälp som inte precis tänker utanför lådan.

Jag blir dessutom fascinerad över hur provocerad jag blir varje gång när något jag säger om miljövänlighet i hushållsarbetet möts av ett leende oförstående. Till exempel hade jag frågat om man kunde lämna glasflaskor, metall- och plastburkar och papper någonstans, fått svaret nej, och någon tid därefter fått reda på att mina filmjölksflaskor i plast (tänk engelsk mjölk) visst samlades in genom ett privat initiativ (man får en hemgjord kvast som "pant"). För att återanvändas som ölflaskor. Jag sa till Mercy att hon skulle låta flaskorna stå i skåpet där jag samlar dem, så att jag då och då kan lämna dem till återvinning, och möttes av en oförstående blick. Jag försökte förklara något om resursslöseri och varför återvinning-/användning är bättre än att elda upp eller deponera sopor, och fick bara ett leende tillbaka, som åtminstone jag tolkade som ett "han är ju helt knäpp den där muzungun". På samma sätt har jag helt gett upp (utan att ens ha försökt) att få Mercy att använda litet mindre kemikalier i städarbetet, där varje uppgift eller del av huset har sin egen flaska eller spray. Våra bord blir sprayade med något som liknar klarlack, eller lättflytande bilvax, vilket jag kanske inte gillar helt och hållet. Eller att något slags pulver med blekmedel används på diskbänken och i vasken av någon anledning som jag inte förstår.

Vad jag är ute efter är att beskriva den känsla av hopplös okunskap om Mercys värld som jag befinner mig i. Utan att veta något om vilka värderingar och uppfattningar som finns i hennes omgivning, om vilken missledande information hon vuxit upp med eller om vilken sorts smuts hon är van att handskas med tappar jag helt modet att försöka förklara min svenska syn på hur städningen bör gå till.

Men det är vår hemhjälp som sannolikt ger mig den mest närgående inblick jag får i vanligt zambiskt liv. Det sker genom att jag ser henne i vardagsarbete utan att själv bli uppmärksammad. Vilket ju känns rätt begränsat, och instängt.

Begeistrad över elmätning

I mitt jobb i Sverige har jag under flera år varit delaktig i att ge bidrag till individuell mätning av el, värme eller vatten i hyreshus. Tanken med det är att det är lättare att sänka sin förbrukning om man faktiskt ser hur stor den är. Nu har vi fått en ny elmätare i vårt hus, en modern sak med display och knappsats. Eftersom elbolaget här har en så dåligt fungerande administration har de tagit det radikala steget att ta bort den. Det vill säga avsluta alla elabonnemang och ersätta dem med "pre-payment". Nu får vi alltså själva gå och köpa fler kilowattimmar på ett elbolagskontor, ta med kvittot med en kod på och knappa in koden i elmätaren, som då fylls på och släpper på strömmen igen, om man nu inte hunnit köpa nya innan de gamla tog slut.

När installatören först kom och berättade vad han skulle göra tänkte jag först inte släppa in honom, eftersom det verkar vara ett riktigt skitsystem ur kundens synvinkel. Om man tittar närmare på det är det dock inte så dumt, eftersom man slipper bråka med elbolagets ekonomiavdelning om felaktiga fakturor och konstiga avläsningar, och eftersom det går att fylla på mätaren med ungefär en årsförbrukning i stöten om man vill.

OCH – här kommer poängen – den nya elmätaren visar på ett så mycket mer pedagogiskt vis hur ens elförbrukning ser ut att man genast får lust att köpa lågenergilampor till precis hela huset. Och stänga av varmvattenberedaren. Och använda solcellerna ännu mer.

Siffrorna som visas på displayen i vanliga fall är den mängd el vi har kvar att förbruka, innan det är dags att köpa fler. Man kan också trycka fram hur stor effekt man för tillfället använder, vilket i vårt hus verkar variera mellan 120 watt och 5800 watt. Det är alltså samma slags watt som det står på glödlamporna (60) eller på vattenkokaren (2000). Vår varmvattenberedare är med bred marginal husets storförbrukare och ligger på ca 3100 watt, men den stänger ju å andra sidan av sig när vattnet är varmt, så det är inte hela tiden den belastar vår mätare med så mycket.

För att göra förbrukningen ännu tydligare blinkar dessutom en liten röd lysdiod snabbare ju mer el man använder, och så finns det en grafisk mätare på den aktuella effekten. Nu sitter vår elmätare i tvättstugan, vilket kanske är rätt skönt, så man blir inte hela tiden påmind om sin elförbrukning...

430 km/h i Kina och grisar i Zambia

Snart kommer den här Afrikabloggen att handla om Afrika igen, men ännu finns det några bilder att visa av de två veckorna i Kina. Som de sensibla resenärer vi är anpassade vi oss strax till den lokala sedan att visa fingrarna när det ska fotograferas. Vilket även brorsbarnet har gjort. Bilderna är från en japansk restaurang där vi frossade i sushi (finns inte i Zambia), annan seafood och varm saké. Svägerskan J som brukar gå hit hade berättat om de japanska männen som brukade ramla ur båsen där man sitter och äter, eftersom det ingår obegränsade mängder saké och öl i priset. Vi såg tyvärr inga fnittrande affärsmän på golvet.

För att inte ha en lång dag i Beijing efter nattåg och sedan gå på planet hem på kvällen, med alldeles för litet duschtillgång, bestämde vi oss för att flyga från Shanghai till Beijing. Vi hittade biljetter med China Eastern, som flyger från den stora internationella flygplatsen, och inte som de andra från inrikesflygplatsen. Vilket innebar att vi fick ta det supersnabba magnetsvävartåget dit. Nästan lika långt som till Arlanda, men det tar 7 minuter! Maglev rules.

Det känns inte som det går att skriva om kinamat i Sverige utan att fastna i klyschor, så jag nöjer mig med att säga att maten i Kina var suverän. Sista chansen var på flygplatsen, och det var ett enkelt val med ångade dumplings, stekt ris och kyckling i chilisås istället för the western food just there.

Visserligen är Lusaka en sömnig utspridd stad, men det vi såg på vägen in från flygplatsen överträffade den vanliga lantligheten. En glad frigående gris på flaket till en pickup. Utan säkerhetsbälte så klart, i 80 knyck på största vägen i landet. Skyskraporna, tunnelbanan, aktiviteten och folktätheten i Kinas två största städer kändes väldigt hastigt väldigt avlägsna.

Höga hus och choklad

Vi var i Shanghai i en dryg vecka, och givetvis hann vi med att handla mat. Vi åkte till Metro, en gigantisk affär som har i princip allt. Både inhemskt och kinesiskt. Hyfsade priser på lokalt producerade saker, rätt dyrt med importerade - som vin. Ballast var nog fiskavdelningen, med massor av färsk död fisk på is - inklusive en liten hammarhaj - och runt 10 tankar med levande fisk, kräftor, sköldpaddor och FETA grodor. Det stora köttkylrummet hade förutom vanliga förpackade kroppsdelar även hela djur hängande på klassiskt vis i krokar. Mest grisar tror jag. Och så hade de blå lånejackor för de frusna!

Samma dag som vi kom hade yngsta brorsbarnet T fotbollsträning. En småfet irländare i 30-årsåldern som är mycket engagerad i ungdomsfotboll i Shanghai höll i träningen. Inte ett helt lätt jobb dock, så fokuserade som på bilden var sexåringarna inte så många sekunder i taget.

E som är äldsta brorsbarnet hade ridlektion och vi följde med. I bilen som kördes av chaufför. Svågern är enligt sitt kontrakt förbjuden att köra bil i Shanghai, av säkerhetskäl antar jag, så istället betalar företaget taxi, tunnelbana och bil med chaufför när det behövs. 45 minuter i hög fart på betalmotorväg från eller runt stan, det var litet svårt att avgöra, och sen var det nästan som landet.

På söndagar har flera av de stora lyxhotellen överdådiga brunchbufféer, och vi hade speciellt fastnat för detaljen att det i några ingick champagne. Riktig fransk alltså, hur mycket man vill. För ca 500 spänn. Så vi slog följe med två av våra värdars finska kompisar som skulle prova en ny, på Westin. Ett helt enormt utbud av mat mötte oss i restaurangen efter en lobby som i kubikmeter var lika stor som ett mindre svenskt hotell. Vi spanade litet efter dryckerna och fram kom en servitris med en meny. Viss besvikelse infann sig, men eftersom buffépriset var hälften av de andra hotellens kändes det ändå okej - särskilt som vi beställde en flaska själva. A var minst sagt glad över godis- och dessertavdelningen, här testar hon den varma chokladfontänen, som även jag tyckte var riktigt schysst.

Det regnade en del under tiden vi var i Kina. De som cyklade och körde moppe hade samtliga en cool typ av poncho som även täckte styret och en eventuell cykelkorg. Smart och civiliserat.

Ett halvår i Afrika hade skapat ett visst shoppingbehov, och förutom det väldigt mycket större utbudet har man ju hört ett och annat om de låga prisnivåerna i mittens rike. Så vi ägnade en hel del tid åt att kolla olika marknader, affärer och shoppingcenter. På bilden har vi precis kommit upp ur tunnelbanan vid Nanjing Road, den mesta shoppinggatan i stan. En av de få gamla byggnaderna finns just där, men mer fascinerande var nog enlitersevianflaskorna i glas med namnet Christian LaCroix på, som de sålde i mataffären på väg upp från tunnelbanan. För en knapp hundring. Målgruppsanpassningen syntes för övrigt tydligt även i duty free-affären på Beijings flygplats, där specialutgåvor av extragammal whiskey fanns att köpa för flera 10000-tals kronor, men inte så hemskt mycket annat av sånt vi ville ha. På tal om shopping jag för övrigt väldigt glad att jag inte köpte nån iPhone i Kina, vilket jag höll på att göra flera gånger - antingen för dyrt, eller en för dålig kopia - eftersom jag såg nyheten när vi kom hem att apple släpper en ny, bättre och billigare variant om tre veckort.

Det näst högsta huset i Beijing heter Jinmao, och upp i det åkte vi, till 88e våningen. Utsikten på bilden är över de centrala delarna, "fina" affärssidan Pudong i förgrunden, gamla charmigare sidan Puxi på andra sidan floden. Vi gick längs med de gamla art deco-byggnaderna en kväll och insöp kaosförsäljarna vid vattnet, och tog sedan hissen upp till den rika internationella shanghaieliten på Bar Rouges takterrass. Där vi mest insöp drinkar.

Sköldpaddor, v-tecken och elcyklar

Digitalkamerornas förbannelse är ju mängden bilder, som blir ohanterligt stor efter varje resa någonstans. Hård gallring har ändå lämnat oss med ca 400 bilder, så självklart blir det ett väldigt litet urval här. De följande tjugo bilderna är några av de ögonblick jag vill visa från våra två veckor i Beijing och Shanghai. Som jag tidigare skrivit var vi en heldag vid den kinesiska muren. Efter vår vandring uppe på muren, upp och ner för de böljnade kullarna knappt fyra timmar från Beijing, tog vi på oss selar och åkte linbana ner till floden som ringlade i en dal. Där muren blev vi skjutsade i en båt av denna välklädda man. Där och då såg han väldigt kinesisk ut, på ett snyggt och litet gammaldags sätt.

Efter tips valde vi att käka på balla restaurangen LAN en kväll. Stället är galet stort, har en fascinerande inredning och en meny med priser från klart humana till löjligt höga (framför allt på importerad exklusiv seafood och gammal champagne). Köket kan kanske beskrivas som traditionellt kinesiskt moderniserat med franskt och ett typiskt västerländskt upplägg. Kändes nytt och roligt iallafall, men sköldpaddan var litet läskig. Vi gick över till loungebaren efter maten och passerade cigarrbaren på vägen. När vi skulle betala våra drinkar meddelade bartendern att mannen på andra sidan den eliptiska baren hade tagit vår nota. En medelålders kines med ung tjej bredvid sig, glatt leende. Vi log tillbaka, visade att han absolut inte behövde, men accepterade gladeligen hans gest med okänd avsikt.

Den himmelska fridens torg ska tydligen vara världens största, men tyvärr kändes det inte så imponernade som man kan tro. Jag kan istället berätta om den kvinnliga tunnelbanevakten med barsk uppsyn som inte kunde hejda ett fnittrande när hon såg min t-shirt, köpt i en av de små arty affärerna i 798. Tyvärr fick jag inte hela förklaringen till tecknen under bilderna av de kvinnliga rollfigurerna, men de ska iallafall betyda "kvinnor kan vara hjältar", säkert med någon nyans som ändrar betydelsen av de gamla propagandaporträtten. Nån som kan hjälpa med en översättning/förklaring?

I den förbjudna staden pågick en hel del renoveringsarbete, så flera byggnader var skymda av byggplank. Området är otroligt stort och utgör den fyrkantiga kärnan av Beijing, som är byggt i kantiga ringar kring kejsarens lya. Vi såg återigen hur kineser som ska bli fotograferade nästan jämt poserar med en eller bägge händerna som v-tecken.

Överöverallt denna amerikanska kedja, fast oftast inte lika integrerad som här vid houhai-sjön. Vi satte oss på en uteservering vid samma sjö och åt dumplings, bönor med chili och stekta nudlar till lunch. I menyn fanns även en bild på en helstekt liten sköldpadda, med namnet "Tender Baby Turtle", som såg en smula makaber ut. Bredvid oss radade personalen upp sig för någon sorts genomgång inför kvällen, alla blev uppropade med namn av chefen och svarade med ett karskt Nihao! Sedan delades uppenbarligen någon sorts instruktioner ut, eller kanske namnet på kvällens specialrätt, för alla antacknade väldigt noggrant.

Det cyklas fortfarande mycket i Beijing, även om det inte ser ut som på gamla svartvita bilder med jättegrupper av cyklister på klassiska svarta hojar. En rätt stor del av cyklisterna har dock slutat trampa, och rullar ljudlöst fram på cykelbanorna. Störtsköna elcyklar/mopeder finns i en mängd varianter, i bägge ändar av skalan moped-cykel, om ni fattar vad jag menar.

Den på bilden kan nog sägas vara mittemellan, alltså fortfarande möjlig att trampa sig fram på, men mest gjord för att köras på elmotorn. I Shanghai har de för övrigt en massa moppar som går på LPG (motorgas) också.

Efter fyra nätter under huvudstadens jämngråvita smoghimmel tog vi nattåget söderut. Den sortens umbäranden på kinesiska tåg som beresta kamrater vittnat om såg vi inte skymten av, det här var modern bra standard och egen varmvattenstermos i kupén. Trötthet gjorde att vi skippade den fina restaurangvagnen, istället blev det två avsnitt av vita huset på laptopen, medan vårt kinesiska kupésällskap la sig för att sova. På morgonen kom kaffeförsäljaren förbi och vi tittade på den grå inresan till Shanghai, med mycket kanaler och husbyggen.

Utanför tågstationen i Shanghai, en tidig junimorgon 2008.

Vi blev hämtade av min svåger J, som jobbar för finska pappersindustrin i Kina. Papperstillverkningen växer i Kina, och flera utländska bolag bygger ny farbiker. De ligger naturligtvis inte mitt i en trevlig stad som Shanghai, så minst halva tiden är J på resa inne i Kina, i stora industristäder eller ute på landet. Tillsammans med min svägerska J och deras två barn bor de i ett stort bostadsområde i västra Shanghai, på bilden står de framför porten.

Fortsättning om Shanghai följer.

Bilder från Kina

På flickr tills jag hinner skriva om dem och ladda upp dem här.

Konsumera, konsumera, konsumera

Det finns så mycket att göra i Kina, så litet tid att skriva här. På återhörande i Lusaka.

Fortfarande så jävla rolig

George: Condi! Nice to see you. What's happening?

Condi: Sir, I have the report here about the new leader of China.

George: Great. Lay it on me.

Condi: Hu is the new leader of China.

George: That's what I want to know.

Condi: That's what I'm telling you.

George: That's what I'm asking you. Who is the new leader of China?

Condi: Yes.

George: I mean the fellow's name.

Condi: Hu.

George: The guy in China.

Condi: Hu.

George: The new leader of China.

Condi: Hu.

George: The Chinaman!

Condi: Hu is leading China.

George: Now whaddya' asking me for?

Condi: I'm telling you Hu is leading China.

George: Well, I'm asking you. Who is leading China?

Condi: That's the man's name.

George: That's who's name?

Condi: Yes.

George: Will you or will you not tell me the name of the new leader of China?

Condi: Yes, sir.

George: Yassir? Yassir Arafat is in China? I thought he was in the Middle East.

Condi: That's correct.

George: Then who is in China?

Condi: Yes, sir.

George: Yassir is in China?

Condi: No, sir.

George: Then who is?

Condi: Yes, sir.

George: Yassir?

Condi: No, sir.

George: Look, Condi. I need to know the name of the new leader of China. Get me the Secretary General of the U.N. on the phone.

Condi: Kofi?

George: No, thanks.

Condi: You want Kofi?

George: No.

Condi: You don't want Kofi.

George: No. But now that you mention it, I could use a glass of milk. And then get me the U.N.

Condi: Yes, sir.

George: Not Yassir! The guy at the U.N.

Condi: Kofi?

George: Milk! Will you please make the call?

Condi: And call who?

George: Who is the guy at the U.N?

Condi: Hu is the guy in China.

George: Will you stay out of China?!

Condi: Yes, sir.

George: And stay out of the Middle East! Just get me the guy at the U.N.

Condi: Kofi.

George: All right! With cream and two sugars. Now get on the phone.

798 Art zone

På min afrikablogg skriver jag alltså inte om afrika just nu. Eftersom jag är i Kina, på två veckors semester med min käresta, vars bror bor i Shanghai. Och dit ska vi ta tåget ikväll, från Beijing.

För A är det låren, för mig är det vaderna som intensivt påminner om de 10 km vi gick upp och ner på muren igår. Vackert så klart, och väldigt imponerande, och rätt jobbigt alltså.

Efter fyra dagar finns det hundra saker att berätta, men hotellets checkut-tid och opackade väskor gör att det bara blir en: 798 Art zone. På ordentligt kinakommunistiskt vis har stadsdelen ett siffernamn, 798, som tidigare stod för en tung industri i klassiska tegelbyggnader. Nu har de flesta fabrikerna tömts på maskiner och arbetare och ersatts av studior, gallerier, små affärer och caféer. Det är ju väldigt tacksamt att flytta in konst i ett gammalt industrilandskap, kontrasterna är omedelbara och lätta att gilla, men det var de låga hyresnivåerna som startade inflyttningen.

Tydligen har redan en del gallerier (men det finns väldigt många!) fått stänga och en del konstnärer fått flytta, eftersom renoveringen tagit fart och företag med mer pengar vill flytta in. Vi känner igen förloppet.

Vi gick runt en halv dag och stortrivdes och fascinerades över hur det en galleriet dök upp efter det andra, på uppgrävda gator och små gränder. Få bilar, en avslappnad atmosfär och en inblick i ett Kina som vi inte sett på andra ställen i Beijing.

The Great Wall of China

Vi har varit ett dygn i Kina och det känns mycket bra. Från lantligheten i Lusaka blir det litet som att komma hem, med allt stadsliv och modernitet. Och mitt i Beijing är skillnaderna mot Sverige-Europa mycket mindre än vad jag hade förväntat mig. Gatubilden är inte så fasligt annorlunda, människorna har varit minst normaltrevliga än så länge och på vårt hotell verkar hela personalen prata engelska.

Flygresan var väl sisådär, med först byte i Addis Abbeba och sen mellanlandning utan avstigning i Delhi. Men ett hotell med några av de skönaste heltäckningsmattor jag har satt mina fötter på var ett behagligt förstaintryck.

Idag har vi mest promenerat, hamnade i ett lågbebyggt bostadsområde och sen på en gata med små trendiga klädaffärer. Tog en taxi till Dragonfly, massagestället som M rekommenderat och fick huvud, axlar och fötter masserade - samtidigt. M är killen jag känner från gymnasiet, han bor och jobbar här med flickvän, vi åt på schysst italienare och drack drink på takterrass tidigare ikväll.

Det byggs så klart enormt mycket, genom taxifönstret såg vi fler riktigt snygga byggnader och den här var en av dem.

Visserligen ska vi iväg och kolla muren på onsdag, men titeln syftar inte på det utan på censuren i Kina. The Great Wall of China är vad blockeringen av webbsidor populärt kallas, och på listan över blockerade webbplatser finns den här bloggen. Och framför allt alla andra bloggar. Det tog ungfär en minuts googling och två minuters fix i datorn för att komma runt den spärren. Så att jag kan skriva det här inlägget tackar jag väldigt varmt Ryan för, som skriver på den här sidan: www.lostlaowai.com