Snart kommer den här Afrikabloggen att handla om Afrika igen, men ännu finns det några bilder att visa av de två veckorna i Kina.
Som de sensibla resenärer vi är anpassade vi oss strax till den lokala sedan att visa fingrarna när det ska fotograferas. Vilket även brorsbarnet har gjort. Bilderna är från en japansk restaurang där vi frossade i sushi (finns inte i Zambia), annan seafood och varm saké. Svägerskan J som brukar gå hit hade berättat om de japanska männen som brukade ramla ur båsen där man sitter och äter, eftersom det ingår obegränsade mängder saké och öl i priset. Vi såg tyvärr inga fnittrande affärsmän på golvet.
För att inte ha en lång dag i Beijing efter nattåg och sedan gå på planet hem på kvällen, med alldeles för litet duschtillgång, bestämde vi oss för att flyga från Shanghai till Beijing. Vi hittade biljetter med China Eastern, som flyger från den stora internationella flygplatsen, och inte som de andra från inrikesflygplatsen. Vilket innebar att vi fick ta det supersnabba magnetsvävartåget dit. Nästan lika långt som till Arlanda, men det tar 7 minuter! Maglev rules.
Det känns inte som det går att skriva om kinamat i Sverige utan att fastna i klyschor, så jag nöjer mig med att säga att maten i Kina var suverän. Sista chansen var på flygplatsen, och det var ett enkelt val med ångade dumplings, stekt ris och kyckling i chilisås istället för the western food just there.
Visserligen är Lusaka en sömnig utspridd stad, men det vi såg på vägen in från flygplatsen överträffade den vanliga lantligheten. En glad frigående gris på flaket till en pickup. Utan säkerhetsbälte så klart, i 80 knyck på största vägen i landet. Skyskraporna, tunnelbanan, aktiviteten och folktätheten i Kinas två största städer kändes väldigt hastigt väldigt avlägsna.
Snart kommer den här Afrikabloggen att handla om Afrika igen, men ännu finns det några bilder att visa av de två veckorna i Kina. 
Som de sensibla resenärer vi är anpassade vi oss strax till den lokala sedan att visa fingrarna när det ska fotograferas. Vilket även brorsbarnet har gjort. Bilderna är från en japansk restaurang där vi frossade i sushi (finns inte i Zambia), annan seafood och varm saké. Svägerskan J som brukar gå hit hade berättat om de japanska männen som brukade ramla ur båsen där man sitter och äter, eftersom det ingår obegränsade mängder saké och öl i priset. Vi såg tyvärr inga fnittrande affärsmän på golvet.
För att inte ha en lång dag i Beijing efter nattåg och sedan gå på planet hem på kvällen, med alldeles för litet duschtillgång, bestämde vi oss för att flyga från Shanghai till Beijing. Vi hittade biljetter med China Eastern, som flyger från den stora internationella flygplatsen, och inte som de andra från inrikesflygplatsen. Vilket innebar att vi fick ta det supersnabba magnetsvävartåget dit. Nästan lika långt som till Arlanda, men det tar 7 minuter! Maglev rules.
Det känns inte som det går att skriva om kinamat i Sverige utan att fastna i klyschor, så jag nöjer mig med att säga att maten i Kina var suverän. Sista chansen var på flygplatsen, och det var ett enkelt val med ångade dumplings, stekt ris och kyckling i chilisås istället för the western food just there.
Visserligen är Lusaka en sömnig utspridd stad, men det vi såg på vägen in från flygplatsen överträffade den vanliga lantligheten. En glad frigående gris på flaket till en pickup. Utan säkerhetsbälte så klart, i 80 knyck på största vägen i landet. Skyskraporna, tunnelbanan, aktiviteten och folktätheten i Kinas två största städer kändes väldigt hastigt väldigt avlägsna.
2 kommentarer:
Kul med en bild på den inplastade maten på Beijings internationella flygplats (som bara innehåller en restaurang och ett cafe!) jag har också ätit där, och konstaterade att, trots att maten var inplastad, så var den av plast! hyfsat välgjord, men likväl av plast.
Plast is the new black.
Men visst, vi blev också överraskade över småskaligheten, trodde nog att det skulle finnas mer. Och i taxfreebutiken fanns ju inga av de vanliga produkter som vi ville köpa.
Hur var midsommar? /P
Skicka en kommentar