Helljus och fullkorn

Det går inte att sluta bli irriterad/skitarg på de väna medtrafikanterna när man kör bil i mörker i Lusaka. Staden är lika mörk som Robert Mugabes skugga över Zimbabwe, folk går litet hur som helst eftersom det ofta inte finns trottoarer och så är det inte ovanligt med en sammanbruten bil eller lastbil parkerad mitt i vägen efter ett backkrön eller så. Allt detta gör att många använder helljus ofta. Jävligt ofta. Inte minst när man möter dem. Och om de nu har bländat av så brukar de slå på helljuset en sekund för tidigt, när man är som närmast och verkligen blir bländad. De som nu är kloka nog att inte använda helljuset som hälsningssignal har å andra sidan lika ofta en lampa felriktad - uppåt så klart - vilket gör att man blir nästan lika bländad. Det är så vanligt med felriktade lampor att jag undrar om det inte är medvetet. Alltså att det finns en lokal kultur av "permanenthelljus" av någon outgrundlig anledning.

Som ni förstår uppmuntrar detta till en kultur av "bländar du så bländar jag", vilket gör att man allt som oftast ser väldigt litet när man kör hem från krogen. Och delar vägutrymme med alla dem som tror att Don't drink and drive bara handlar om att undvika risken att spilla på sig vid ett oväntat farthinder.

Vi äter såna där fibercornflakes till frukost här. På paketen står det en massa blaj om detox, the 10 day fibre challenge och det dagliga fiberbehovet. Så när jag kollade på min stolta zamloaf blev jag glatt överraskad: 13,75 gram fiber "per serving". Rågfetishisten vid min sida vägrade tro det och viftade med de finlandsimporterade surskorporna som hon bestämt hävdade var bättre. Visserligen verkar en serving vara ungefär en tredjedel av limpan, men mycket av basmaten här är berikad med allt möjligt, eftersom så många av befolkningen inte har tillräckligt att äta. Så jag kanske kan betrakta det ljusa formbrödet med litet blidare ögon framöver.