Priviligierade problem

Utan att komplicera frågan genom att referera till den svenska debatten om skatteavdrag för den som köper städning kan jag konstatera att det inte är enkelt att ha hemhjälp.

Vår hemhjälp (inte Melody som vi anställde, utan hennes "syster" som är den som gör jobbet i praktiken) är rätt tyst av sig, och jag har nog inte uppmuntrat till speciellt mycket konverserande. Så litet pratar vi att det tog rätt många veckor innan jag ens frågade vad hon hette. Och fick till svar "Mercy", fast uttalat på ett så afrikanskt vis att jag trodde hon hette Macy. Några gånger har jag frågat Mercy om något, eller bett henne göra något, vilket inte helt sällan blivit en smula förvirrat. Dels beroende på Mercys knappa engelskakunskaper och ett uttal som jag inte är van vid, dels beroende på krocken som sker när jag inte vet hur saker brukar göras, kombinerat med en hemhjälp som inte precis tänker utanför lådan.

Jag blir dessutom fascinerad över hur provocerad jag blir varje gång när något jag säger om miljövänlighet i hushållsarbetet möts av ett leende oförstående. Till exempel hade jag frågat om man kunde lämna glasflaskor, metall- och plastburkar och papper någonstans, fått svaret nej, och någon tid därefter fått reda på att mina filmjölksflaskor i plast (tänk engelsk mjölk) visst samlades in genom ett privat initiativ (man får en hemgjord kvast som "pant"). För att återanvändas som ölflaskor. Jag sa till Mercy att hon skulle låta flaskorna stå i skåpet där jag samlar dem, så att jag då och då kan lämna dem till återvinning, och möttes av en oförstående blick. Jag försökte förklara något om resursslöseri och varför återvinning-/användning är bättre än att elda upp eller deponera sopor, och fick bara ett leende tillbaka, som åtminstone jag tolkade som ett "han är ju helt knäpp den där muzungun". På samma sätt har jag helt gett upp (utan att ens ha försökt) att få Mercy att använda litet mindre kemikalier i städarbetet, där varje uppgift eller del av huset har sin egen flaska eller spray. Våra bord blir sprayade med något som liknar klarlack, eller lättflytande bilvax, vilket jag kanske inte gillar helt och hållet. Eller att något slags pulver med blekmedel används på diskbänken och i vasken av någon anledning som jag inte förstår.

Vad jag är ute efter är att beskriva den känsla av hopplös okunskap om Mercys värld som jag befinner mig i. Utan att veta något om vilka värderingar och uppfattningar som finns i hennes omgivning, om vilken missledande information hon vuxit upp med eller om vilken sorts smuts hon är van att handskas med tappar jag helt modet att försöka förklara min svenska syn på hur städningen bör gå till.

Men det är vår hemhjälp som sannolikt ger mig den mest närgående inblick jag får i vanligt zambiskt liv. Det sker genom att jag ser henne i vardagsarbete utan att själv bli uppmärksammad. Vilket ju känns rätt begränsat, och instängt.