Nattarbete på the Capetonian

Mitt rum med äkta plastträskrivbord. Det är något som är litet konstigt med det här hotellet, och då menar jag inte valet av gardiner. Idag när jag skulle äta gick jag till restaurang nr 2, den med alkoholrättigheter. Helt öde förutom ett äldre par som kom samtidigt som jag och en ensam servitris. Och då har det här hotellet ett par hundra rum, som enligt hisskvinnan är så gott som upptagna allihop.

När jag frågade om "the dinner, bed and breakfast" inkluderade förrätt förstod servitrisen ingenting. Efter en del argumenterande ringde hon receptionen och verkade som hon aldrig hört talas om att middag ingick i rumspriset. Det är nåt med det här stället som får mig att tänka på zombies, eller som att hela hotellet bara är en fasad för något annat. De fyra stjärnorna måste hänga rätt löst, eftersom ingen här riktigt verka ta sitt jobb på allvar, eller veta vad som förväntas av dem.

Om jag kommer tillbaka med tom blick, stel gång, talar gutturalt och luktar förmultnelse vet ni vad som har hänt, och vilket hotell ni inte ska bo på i Kaapstad.

Har någon sett mina armar?

Jag upptäckte nämligen till min fasa att de var utbytta mot ett par tunt viftande musarmar när jag låg på surfingbrädan och försökte paddla utåt. Några meter och jag var tvungen att pausa, för att inte tala om hur svårt det var att få upp farten för att fånga vågorna på vägen in.

De bästa vågorna jag upplevt kunde inte ändra på det faktum att vattnet var knappt 15 grader (perfekt för vithajar), vilket tog bort en del av nöjet. Dessutom var det svårare med balansen när de nakna fötterna hade domnat bort. Skulle någon av hajarna ta en tugga skulle jag antagligen inte ha känt det. NÅgra av de andra surfarna hade våtdräktshuva, och jag förstår varför - varje gång man dök under gjorde det så där intensivt ont i pannan och tinningarna som det bara brukar göra när man cyklar i nollgradigt regn utan mössa i motvind.

Men det var svårt att inte dra på munnen åt de andra litet äldre nybörjarna. Ölmage i våt neopren ser ut som barbapappa, och den bajsnödiga posen när de försöker hålla balansen på brädan fullbordar bilden. Själv tycker jag färgerna gör att det ser ut som jag ingår i svenska surfinglandslaget :-).

Det står dessutom helt klart att löpning är en meningslös träningsform. Jag hade precis börjat bli lite nöjd över mina åttakilometersrundor två gånger i veckan, men inte fan hjälpte de i Indiska oceanen. Jag var ju helt slut efter en kvart i vattnet. Och om de sydafrikanska surfarna inte röker förstår jag varför - man behöver all blodcirkulation man kan få i extremiteterna.

Idag har jag sagt [djiisös] fyra gånger

Idag tog jag ledigt från rapportskrivandet och hyrde en bil. Det passade extra bra eftersom jag checkade ut från backpackerstället vid 10 och var hemlös fram till nästa incheckning vid 14. Så med den fina rullväskan som jag har lånat av A och mina två laptopväskor i bagaget körde jag runt i Kapstaden och kollade Taffelberget (det var dimma, jag såg nästan ingenting från toppen), letade motorcykelaffärer (utan framgång, de var lördagsstängda), besökte ett otal skoaffäer i syfte att köpa ökenkängor (hittade ett par clarkskopior för 120 spänn!), såg bygget av arenan inför fotbolls-vm om två år, köpte blöjor till grannarna i LSK (de hade bett mig eftersom det är billigare här) och käkade ciabattalunch på snyggt eko- och fairtradeställe. Och så hängde jag en halvtimme hos mobiloperatören som hade lovat att deras sim-kort skulle funka med snabb 3G-surfning i min dator - vilket det inte gjorde - eftersom jag annars inte skulle kunna publicera texter som denna lika behändigt.

Jag checkade in och fick ett rum på tionde våningen, bad om sjöutsikt och fick det, lämnade bagaget och åkte på utflykt medan det fortfarande var ljust. Tänkte jag skulle se åtminstone litet grand av "kapen", alltså halvön som några tokstollar trodde var sydligaste spetsen av Afrika för några tusen år sedan. Vacker natur, underbar doft från havet och fruktansvärt svårt att komma ihåg att jag var i Afrika. Mitt afrika, hemma i Lusaka, är väldigt mycket dammigare, varmare och svartare. Passerade några surfare i fotogenisk miljö vid Noordhoek innan jag korsade över halvön till östkusten, där jag till slut vände i Simon's town.

Körde upp till Muizenberg där bukten var svartprickig av väntade surfare i våtdräkter. Det småregnade mest hela tiden, blåste rätt mycket och var drygt 10(!) grader i vattnet enligt Gary, som driver surfshop, -uthyrning och -undervisning i Muizenberg. En lektion vid 11 och en vid 14, jag funderar starkt på att åka till den tidigare imorgon.

Väl tillbaka i Kapstaden hade jag litet shopping att ordna (det finns inga vettiga stekpannor I HELA ZAMBIA) och bestämde mig efter en viss tvekan att åka ut till Canal Walk, nån sorts tillrättalagd shopping- och "upplevelse"anläggning en mil utanför stan. Körde motorväg i tie minuter, parkerade bilen och gick in den största galleria jag nånsin sett. Helt sjukt många affärer, kilometrar att gå och likheter med vilken ny svensk galleria som helst. Omfånget av denna konsumismfrämjare och det sorgliga i alla affärskedjors själlösa uppsyn fick mig visserligen att utbrista i en del tysta utrop för mig själv, men det var inget emot det inferno som utgjorde centrum av den nästan kyrkliknande byggnaden, men sidoskepp och allt: the Food court, för att använda ett nytt trevligt svenskt ord. Och av någon underlig anledning har jag alltså börjat säga jesus när jag egentligen menar helvete asså. Kolla bara siouxen uppe till vänster.

Min kvällsmat ville jag helst inte äta där, så jag åkte tillbaka till mitt hotell där ju middag av någon underlig anledning ingick i priset. Blev visad in i en stor restaurang med 200 indier och en buffé, där hovmästaren kontrade med att säga att det var fullbokat. Märkligt tyckte jag och sa det till honom, fick ett bord och beställde en öl. Nänä, sa servitrisen, strictly halaal är det här. Jahapp, tänkte jag, men gladdes åt att buffén delvis var riktigt god (och delvis väldigt överkokt).

Nu sitter jag med tårna i heltäckningsmattan, room service-öl på bordet och en fungerande 3G-uppkoppling (dumma jag fattade inte att man var tvungen att beställa mms-inställningar till telefonen för att få 3G att funka i datorn) - och jag klagar inte ett endaste dugg.

Bilder på Kapstaden

Om man klickar på dem blir de större

Greken på kurden om palestiniern

Tidigare ikväll åt jag den godaste måltid jag ätit sedan jag kom till Afrika: Haram, en kurdisk välkryddad lammgryta. Men nu byter jag till presens och skriver av lappen som jag antecknade på medan jag åt.

Jag sitter på kuddarna på golvet, lutad mot väggen på den kurdiska restaurangen Mesopotamia, en bit ner på Long Street i Kapstaden. Framför mig en välsmakande aubergineröra i yoghurt, som förrätt. Alldeles nyss kom ett oslagbart sällskap och satte sig vid det låga bordet bredvid mitt. Två kvinnor, mor och dotter förstår jag av sällskapets tal och agerande, den senare blond, smal, runt 30 och tämligen rysk. Eller slavisk iallafall. Morsan större och mörkare, men lika omisskänligt rysk. ELler slaviskt dådå.
Två män, varav en äldre charmör som talade om sitt arabiska och afganska ursprung, men ser mer sydeuropeisk ut. Den yngre mannen, ca 35, kanske ryss, kanske armenier, men helt klart mer eller mindre ihop med den yngre kvinnan.
Utan att uppmanas beställer de drinkar på en gång: En dubbel Jack Daniel's och en enkel, samt en grappa. För i tur och ordning den yngre kvinnan, hennes mor och så då grappan till den äldre mannen. Litet senare kommer en mojito till den yngre mannen. Och det är vad de dricker till maten också, som kommer rätt fort. De blandar friskt engelska, något som påminner om ryska och kanske ett tredje språk sinsemellan.

Jag erbjöd det storrökande sällskapet askfatet från mitt bord, det kanske var det som fick den äldre mannen att litet senare utbrista i en skål, mot mig. Jag besvarar den och strax inleder den äldre mannen ett samtal. Efter att jag berättat att jag vanligtvis arbetar i Lusaka berättar han om några vänner han har där. Palestinier närmare bestämt. Jag berättar att jag är bekant med en palestinier i LSK, nämner hans namn, och se där! Igenkännelse och glada tillrop! M är som en son för mig säger den äldre mannen och berättar om hela familjen som han känner i LSK. I vårt samtal som följer visar det sig att han själv är grek, född i EGypten och uppvuxen i Sydafrika, son till en yrkesmilitär. Han heter Dino. Resten av sällskapet visar sig vara bulgarer, morsan är på besök.

Nu höjs volymen och en magdanserska kommer fram. Bulgarerna jublar, klappar händerna och den yngre kvinnnan reser sig efter en stund och dansar med. Jag här hur Dino ropar "Peter" med engelskt uttal och vänder mig mot honom. Han ler mot sitt bulgariska bordssällskap och pekar på pitabrödet han håller i och säger "This is REAL bread, isn't it?".

Efter att enträget ha nekat till Uncle Dinos erbjudande om att betala min nota blir det omfamning innan jag går. Vi är nu familj, eftersom jag känner M i Lusaka, som är som en son för honom. Och vilken son! Jag har fått höra om hur M för sin första lön efter skolan INTE köpte kläder eller något annat till sig själv utan bjöd sina föräldrar på en resa. Det är en stil som går hem hos Dino, som dock är väl medveten om sin traditionella syn på vissa saker.

På min nota står det förutom de vanliga posterna om mat och dryck "1 Belly dancing, 10 rand".

Extreme living

Eftersom det inte verkar finnas något sätt att bo på mellannivå med mina mått mätt i Kapstaden har jag nu bestämt mig för två ytterligheter. De första fyra nätterna blir här på Long Street, Carnival Court Backpackers närmare bestämt, i den gamla vackra byggnaden med fint slitna trägolv. Det betyder även att toalett och dusch är i korridoren, att det drar kallt på kvällar och nätter och att jag har ca sju kvadratmeter att leva på. Men det kostar bara 160 rand (130 kr) utan frukost, vilket gör att jag får gå till något av de otaliga caféer/barer som ligger på gatan utanför.

På lördag flyttar jag sen till the Capetonian där "All rooms have comfortable desks and writing chairs and offer the hardworking business traveler a quiet oasis to relax in and recharge" och njuter av ett rum med schysst internationell standard (heltäckningsmatta, yes!), egen balkong med havsutsikt och stor hotellfrukost. Eftersom vi är inne i maj och den mesta lågsäsongen har börjat är priserna som lägst, så istället för en knapp tusenlapp natten kostar det nu ca 450 kr - inklusive middag! SOm jag å andra sidan kommer att skippa, med tanke på restaurangutbudet i den här staden.

Men nu ska här jobbas.

Kapstaden, första intryck

Det är ju på holländska allting! Så kändes det när jag satt i minibussen på väg till stan från flygplatsen, medan vägskyltar och fasadreklam gled förbi på afrikaans. När jag gick omkring igår eftermiddag för att kolla hotellalternativ höll jag dessutom på att missa en gata eftersom jag bara såg den afrikaanska gatskylten, och var inte snabbtänkt nog att översätta namnet till det engelska jag letade efter.

Med ett Lusaka-perspektiv är Kapstaden höjden av urban civilisation, med trottoarer, mängder av caféer, affärer, höga byggnader och vanliga bilar (inte monstruösa landcruisers). Visserligen betydligt osäkrare än LSK efter skymning vad jag förstår, men jag klarade mig orånad på vägen till och från restaurangen igår kväll. Och vilken restaurang! Lätthalstrad lax till förrätt och en underbar ricotta- och spenatpasta till huvudrätt, ett glas chardonnay som väl inte var så märkvärdigt, men en shiraz som aldrig satt sin fot på någon restaurang i LSK.

Nu ska jag gå ut från mitt (charmiga) kyffe och äta frukost, samt kolla två andra boendealternativ.

Flyplatsbloggning

Lusaka International Airport är inte speciellt imponerande, men en ganska snygg 60-talsbyggnad. Efter check-in finns två souvenirbutiker och en sömnig Duty Free med stora träsniderier på utsidan. Jag gick in och kollade efter en flaska att ha på hotellrummet, men det närmaste Bourbon som gick att hitta var en fyrkantig flaska med lokalproducerad "Natural Brandy". Nejtack.

Här sitter jag nu och väntar på mitt flyg till Johannesburg, där jag ska byta till flyget till Kapstaden. Nu väntar åtta dagar med god restaurangmat och gatubelysning, förutom en massa jobb då. Genom fönstret ser jag i skrivande stund det lilla jetplanet jag ska åka med landa, ca 20 minuter före planerad avfärd. Så man kan väl lugnt anta att vi blir en smula försenade.

So long Geofrey (Immigration, del 16)

Igår var dagen innan avfärd till Sydafrika och näst sista dagen på min Report order, alltså pappret som ger mig rätt att stanna i landet, 14 eller 30 dagar i taget. Det var alltså hög tid att besöka Immigration för att ställa den vanliga frågan "I am waiting for my permit, is it by any chance ready?" och få en ny stämpel på Report ordern.

Jag kom en dryg halvtimme efter att de öppnat, vilket innebar behagligt få människor och en snabb inskrivningsprocedur. Jag gick förbi de vanliga skrivborden och kollade mot min handläggare Geofreys gamla skrivbord - tomt. Alltså verkar han ha fått en permanent plats i avdelningen för Senior Officers. Jag gick genom dörröppningen märkt Senior Officers och kollade efter G, som inte syntes till. Nåväl, jag är nästan lika bekant med den barskare Mrs. Mungu, så jag gick fram till hennes skrivbord och sa att jag letade efter Geofrey, visste hon möjligen var han kunde vara?
- Your name? svarade Mrs. Mungu lika oleende som vanligt.
- Petter, sa jag, med uttalet av ett amerikanskt "Peter"
- Go to desk one and collect your permit! sa hon uppfordrande, men ändå litet nöjd tror jag över att kunna meddela mig att mitt ärende var klart.

Jag var inte alldeles övertygad om att jag verkligen skulle få ett permit, men gick de få metrarna till skrivbord nummer ett, som ligger precis innanför entrén. Handläggaren där var en ung zambisk kvinna med nonchanlant uppsyn och tuggummi långsamt smackande i munnen. Jag framförde mitt ärende och gav henne kvittot, varvid hon vände sig om mot de höga stålhyllorna proppfulla med mappar i blekt gröna och grå nyanser. Efter ett långt letande, avbrutet av ett samtal med en av hennes kolegor som kom förbi och hängde litet, återvände hon till skrivbordet med en mapp som inte hade mitt namn på sig - däremot stod det Anu Ala-Rantala på den.

Hon öppnade den och jag såg det, en klarröd passliknande liten bok med statsvapnet på. Det var alltså sant, jag hade fått ett tillfälligt uppehållstillstånd, mitt permit!

Visserligen konstrade den zambiska migrationsmyndigheten litet mer och krävde att jag skulle ta en kopia (på närbelägna hotell Intercontinental, de kan så klart inte göra det själva) av de två första sidorna i tillståndet och komma tillbaka med kopian på en gång, så en liten motorcykelutflykt, 1600 kwacha - 3 kr - och två kopior senare var jag tillbaka på Immigration och fick mitt tillstånd instämplat i passet.

Jag gick ut genom den rökfärgade glasdörren, njöt av den soliga morgonen och det faktum att jag inte behöver komma tillbaka till det alltför bekanta kontoret på Haile Selassie Avenue förrän vid nyår, kickade igång hojen och körde leende hemåt.

Livingstone

Tillbaka i LSK efter en långhelg i Livingstone med omnejd. Det blev varken valborgsfirande på svenska skolan eller 1 maj-spektakel med företagssponsrade "demonstrationer" (läs parader) på Independence Avenue, däremot en dagstur till elefanttäta Chobe nationalpark i Botswana, besök vid de dånande victoriafallen som och en fisketur på den mäktiga zambezifloden.

Mellan 20 000 och 40 000 elefanter ska det finnas i Chobe nationalpark. Att se de leka runt i floden från en liten båt i närheten var riktigt häftigt.

Nu strax efter regnsäsongen är det så mycket vatten i Victoriafallen att det hänger ett konstant moln av uppiskat vatten ovanför, synligt från åtskilliga kilometer. Vattnet i luften omsluter också de som vill kolla närmare på fallen, bilden visar bron som går ut till en liten ö i floden, ca 100 meter från fallen.


Den stolte feskaren och hans Tiger fish. Pga den starka strömmen strax ovanför victoriafallen har dessa vältandade rovfiskar utvecklat hiskeliga muskler och kämpar som trippelarbetande underklassamerikaner.