Riot? - Non political only.

Nu kan jag köra till Paris utan problem! Eller för den delen bara puttra runt i Lusaka med omnejd, helt obekymrad av köer och tillgången på tjänstebilarna. Att fira sin 34e födelsedag med att få en motorcykel levererad till huset man bor i i Lusaka - det är bra. Kombinerat med sång och paketfrukost, lyxräkor till lunch och berömd biffrestaurang ikväll blir det en alldeles utomordentlig dag. Solig och lagom 26-gradigt varm desutom. Och den där oron om ägarskap som skymtade i ett tidigare inlägg här är bortblåst. Av det tvåcylindriga tuffandet som kommer från det makalöst fula avgasröret på en i övrigt svincool hoj. Som jag tveklöst äger.
Premiärturen gick runt kvarteret till Forum Syd-kontoret där A, E, D, E och E exklamerade att det banne mig var den snyggaste motorcykel de sett. Därefter till ett försäkringbolag i andra änden av stan, som gav mig ett försäkringsbrev där rutan för "Riot" har ett handskrivet "Non political only" - så nu vet jag vilka upplopp jag ska passa mig för att hamna i med min hoj.

Köpt en verkstadshandbok eller en motorcykel?

Så här mycket pengar betalade jag Andy idag. Förhoppningsvis för en motorcykel, som med litet tur dyker upp på ett pickupflak hos mig under tisdagen. Eller så dyker den inte upp alls och jag står där som en blåögd idiot. Det är några olika småsaker som gör att jag har en liten obehaglig känsla av att något skulle kunna hända. Till exempel datumet på registreringsbeviset här under. Det är inte dagens, vilket jag tycker det borde vara. Dessutom är hela beviset "reprinted", vilket leder mig till misstanken om att det finns ytterligare ett registreringsbevis i mitt namn nånstans där ute. Som kan användas för till exempel ett ägarbyte…

Men också att jag har betalat utan att faktiskt ha fått en motorcykel. Eller att vi inte skrev något kvitto. Och då framstår ändå den brittiskfödde säljaren med zambiskt ID sedan -65 som en väldigt reko snubbe med alldeles för mycket att förlora på att försöka blåsa mig på drygt 3000 dollars.

En svensk i umgängeskretsen berättade att han ägnade ungefär en arbetsvecka åt att genomföra ägarbytet när han köpte bil här för någon månad sen. Och då tror jag ändå att han fick eller köpte hjälp av nån zambier med kunskap om processen. Så jag var litet undrande om hur mycket tid jag skulle behöva lägga. När jag kom till the Road Transport and Safety Agency i förmiddags framgick det rätt snabbt att det behövdes fler papper än den bunt jag hade fått av säljaren Andy. Först blev det en promenad till ett närbeläget ställe för att ta kopia på mitt pass, men väl tillbaka saknades det dels någon form av skatteintyg, baserat på ett brev från säljaren, dels nåt intyg från polisen. Tyckte tjänstemannen på RTSA. Så jag ringde Andy och berättade om brevet som behövde skrivas. Vilket ledde till att Andy föreslog att jag skulle använda ett ombud som han kände till. Ett ombud som skulle ordna allting, snabbt, för motsvarande 500 kr.

Ombudet Evan dök upp i en rätt stor bil en timme senare när jag kommit hem. Jag hoppade in på passagerarsidan och vi snackade litet om upplägget. Som verkade väldigt enkelt: Jag betalar, han fixar. Under dagen. Och visst, ett antal timmar senare tutade det. Ett stycke registeringsbevis levererades av Evan, jag betalade andra halvan av de överenskomna 500 kronorna, och det som alltså hade tagit en annan person 40 timmar hade tagit mig 10 minuter.

MEN jag är å andra sidan inte säker på hur rätt det gick till. Att Evan säkert mutar en del av tjänstemännen är inte det jag syftar på, utan snarare då om jag verkligen är ägare till en BMW R80GS. Eller för hur länge jag kommer att vara det. Jag kommer sannolikt att märka det, ni kommer ännu mer sannolikt att få läsa om det här. Om det nu skulle vara så att jag har köpt världens dyraste verkstadshandbok.

Powaforce

De stavar så schysst afrikanskt-fonetiskt här.

da hood

Det bor två miljoner människor i Lusaka. Det känns som om det bor 400 000 här. Det kan visserligen inte vara lätt att göra en folkräkning här, med tanke på hur ”oorganiserat” majoriteten av invånarna bor, men äldre uppgifter jag sett ligger runt 1,5 miljoner. Den högre siffran kommer från stationsrapporten som svenska UD skrivit om Lusaka, och vad de baserar den på vet jag inte (men den innehåller en del märkliga upplysningar riktade till nyanställda vid ambassaden).

Vi bor i en fin del av stan, Kabulonga, i ett hus (ovan) som ligger bakom en mur tillsammans med fem likadana hus. En bekant berättade att Kabulonga för ett antal år sedan (20?) kallades ”trädgårdsstaden” pga sina lummiga gator och gröna trädgårdar runt och mellan husen. Nu är varenda hus och grön trädgård dold bakom en ful mur, ofta av billiga lättbetongblock. Murarna kröns av krossat glas, taggtråd, elstängsel eller en kombination av dessa. Om man kollar på vårt hus från andra sidan, dvs vår trädgård, ser det ut så här:

Och ibland när man kommer hem är det någon i trädgården, som iförrgår, då vårt lilla områdes trädgårdsmästare höll på att klippa våra vildvuxna buskar. I bakgrunden vår mur med glasbitarna högst upp.



När man traskar genom testodlingsträdgården mellan vårt hus och Forum Syd-kontoret passerar man under ett stort bananträd, som härom dagen avslöjade en helt ny bananstock. Hade ingen aning om att bananer växer på en gigantisk lila blomma. (Ni vet att man får större bilder på den här bloggen genom att klicka på dem?)

En helt vanlig dag på gatan utanför vårt hus. Glasskillen är däremot inte en lika vanlig syn i våra kvarter. Nu är det regnsäsong och grönt överallt, framåt september lär det vara gulbränt istället. På andra sidan kvarteret går Kabulonga Road, här visad med en representativ mix av zambier till fots, stora bilar på vägen och en cyklist.

Me and my Merc

Bilden tagen från snabbmatsstället bredvid Total-macken i Kabulonga, vår stadsdel i Lusaka.

Trädgårdskontrast

Vilken båge?

Det är onsdag och jag går och velar litet. Å ena sidan en hoj som jag vet en del om (skick och pris t ex), har provkört och gillar rätt mycket. Och som har en säljare som vill/kan sälja NU. Det är en sån här:

Och just den BMW R80GS som jag funderar på ser ut så här:

Å andra sidan en hoj som är litet modernare, roligare att köra och som känns ännu bättre lämpad för de afrikanska vägarnas hål. Och den KAN vara klart billigare, bland annat beroende på att den är i halvrisigt skick: glapp i samtliga blinkers, trögt att få i växlarna, dör på höga varv och en frambroms som kräver omedelbar renovering. Det kan dessutom vara så att hojen är oregistrerad, och det är inget jag vill ägna mig åt att fixa i den zambiska byråkratin. Men säljaren jobbar på nån lodge (turistställe) ute i skogen och har inte sett mitt mail med frågor, så jag vet inte när jag kan få svar om pris och registrering. Det är en sån här:

Och just den Yamaha XT600 som jag funderar på ser ut så här:


Vad säger ni? Ska jag vänta och se om jag kan göra ett kap med den fult 80-talsfärglagda yamahan eller ska jag göra det säkrare valet och ringa BMW-ägaren på en gång?

Afrikansk dyslexi

Med morgonkaffet i handen sitter jag och läser om centerpartiets högersväng i Dagens Arena, och undrar litet vad "leoparden blir slopad ras" är för konstig metafor för ny centerpolitik innan jag läser om meningen "Eller så fortsätter Maud Olofsson som en ivrig bäver att liera sig med extremistiska nyliberaler i storstan, där ledorden blir slopad las, platt skatt och hårda avregleringar."

Här på savannen springer ledorden fritt, och mitt huvud har uppenbarligen satt nya ord längst fram.

Söndag med motorsport, lyxbuffé och hemvideo

Klart vi inte kunde motstå ett evenemang som beskrevs så här i expat-tidningen the Lowdown: "Enduro Cross. A new format, a bit like Motox on a short circuit but with enduro obstacles, logs, rocks etc in the way. Spectator friendly."

Litet trötta efter en kväll som slutade på nattklubben Hollywood City i downtown Lusaka var vi färdiga med frukosten vid 12.30 och satte oss i bilen. Ungefär en mil söder om stan såg vi banan från stora vägen, vackert integrerad i naturen. Fullt med locals utan biljettpengar (20000 kwacha, drygt 30 kr) längs med staketet, med lika bra utsikt som de betalande på insidan. Småskaligt, vänligt och väldigt vitt.






Och så de helt obegripliga fyrhjulingarna som verkar fantastiskt opraktiska.

Efter vår klimatinsats åkte vi några hundra meter till Sandy's som vi trodde var ett avslappnat utomhusställe för fika/mat. Det visade sig vara stort, vitdukat och fullt med finätande familjer. Men vi är ju inga fegisar, så vi högg in på buffén vi också. Och nu är det kväll och dags att gå över till grannarna och kolla film. En romantisk komedi som jag faktiskt är löjligt förtjust i.

Utan sammanhang och inget vidare genomtänkt heller

Det är lördag, solen skiner och vi åt ganska nyligen en helt pervers portion cannelloni. Zambierna verkar gilla att få maten dränkt i mjölredda såser, och en fin köttbit begravd under ett täcke tråksås är ganska vanlig finmat. Vi hade hunnit med ett besök på Game på Manda Hill för att köpa assietter och litet annat praktiskt, nu var det Arcades och matinköp på Spar som gällde. Men först lunch på la Gondola, och det var där Anu beställde något hon fick ångra.

Det var helt omöjligt att urskilja några cannellonis under den släta ytan av bechamelsås, toppad med gratinerad ost. Efter ha grävt och puttat undan geggan låg där dock två helt normala köttfärsfyllda cannellonis, men mjöl- och mjölkgeggan hotade hela tiden att begrava dem igen, likt två sovande syditalienare i Pompeji.

***

Ikväll ska vi till Lounge, en hyfsat snygg bar i Northmead, som runt hörnet rymmer de svettigare ställen alpha och xenon, där vi sannolikt kommer att hamna senare. E och P kommer hit på några drinkar vid åtta, då får vi väl dra lott om vem som ska köra. För bilen kommer man fan inte undan. Till krogen kan man för all del åka taxi, men senare på natten går de inte att få tag på – och om man hittar nån finns risken att chauffören är fullare än en själv.

***

Jag planerar för övrigt ett blogginlägg om djurlivet här hemma, rikt illustrerat. Det kom jag att tänka på eftersom något håller på att väsnas i stupröret här på altanen, ingen aning om vad det är. Men det låter som klor mot metallen, så nån slags ödla eller en fågel kan man kanske tänka sig.

***

Igår när jag var ute och sprang valde jag att bege mig in i det compound som ligger närmast oss. I Lusaka kallas de fattigas bostadsområden för compounds, ofta rätt stora områden med tätt mellan husen, få bilvägar, sällan el och hur det är med avlopp vet jag faktiskt inte. Det är inte slum, men inte helt olikt heller. Som joggande viting får man rätt mycket uppmärksamhet, men i princip bara positiv. Det är inte områden som rör sig i hur som helst efter solnedgången, men i dagsljus känns det hellugnt. Jag blev litet sugen på att återvända till några av de barer jag sprang förbi, får se om jag vågar nån gång.

***

Gårdagskvällen bjöd annars på middag med D och K och deras inneboende J, på tyskhaket med den goda choklad-chili-såsen. Efter det åkte vi till Portico där jag träffade en schysst ”palestinier” (född och uppvuxen i Zambia).

***

Nästa vecka blir det motorcykelköp. Antingen bmw:n som jag provkörde idag (lugn och fin och slitstark som få) eller en Honda XL600 som jag blev uppringd om igår. Ska bli riktigt roligt att ha egna hjul och kunna kolla runt i stan utan att fasta i köerna. På tal om hjul skulle J som var med igår kväll upp klockan sex i morse för att cykla landsväg. Tokigt värre.