Lär dig mer om Afrika

En utomordentlig introduktion till de flesta länderna i Afrika är boken The State of Africa av Martin Meredith. Den har fokus på det som hänt efter självständigheten. Fristående kapitel så att man kan välja att bara läsa om länder eller skeenden man är intresserad av. Det är slående hur många puckade och helt enkelt överjävliga ledare många av länderna har (haft).

Den här boken är helt klart att föredra framför den liknande boken "The Shackled Continent" som dras med en massa tröttsamma uppfattningar av författaren (Robert Guest) från the Economist.

Helljus och fullkorn

Det går inte att sluta bli irriterad/skitarg på de väna medtrafikanterna när man kör bil i mörker i Lusaka. Staden är lika mörk som Robert Mugabes skugga över Zimbabwe, folk går litet hur som helst eftersom det ofta inte finns trottoarer och så är det inte ovanligt med en sammanbruten bil eller lastbil parkerad mitt i vägen efter ett backkrön eller så. Allt detta gör att många använder helljus ofta. Jävligt ofta. Inte minst när man möter dem. Och om de nu har bländat av så brukar de slå på helljuset en sekund för tidigt, när man är som närmast och verkligen blir bländad. De som nu är kloka nog att inte använda helljuset som hälsningssignal har å andra sidan lika ofta en lampa felriktad - uppåt så klart - vilket gör att man blir nästan lika bländad. Det är så vanligt med felriktade lampor att jag undrar om det inte är medvetet. Alltså att det finns en lokal kultur av "permanenthelljus" av någon outgrundlig anledning.

Som ni förstår uppmuntrar detta till en kultur av "bländar du så bländar jag", vilket gör att man allt som oftast ser väldigt litet när man kör hem från krogen. Och delar vägutrymme med alla dem som tror att Don't drink and drive bara handlar om att undvika risken att spilla på sig vid ett oväntat farthinder.

Vi äter såna där fibercornflakes till frukost här. På paketen står det en massa blaj om detox, the 10 day fibre challenge och det dagliga fiberbehovet. Så när jag kollade på min stolta zamloaf blev jag glatt överraskad: 13,75 gram fiber "per serving". Rågfetishisten vid min sida vägrade tro det och viftade med de finlandsimporterade surskorporna som hon bestämt hävdade var bättre. Visserligen verkar en serving vara ungefär en tredjedel av limpan, men mycket av basmaten här är berikad med allt möjligt, eftersom så många av befolkningen inte har tillräckligt att äta. Så jag kanske kan betrakta det ljusa formbrödet med litet blidare ögon framöver.

Who's bad?

Är inte riktigt klar med Kina ännu, läste just en ny sammanställning som innehåller färska siffror på utsläppen av växthusgaser. Rätt ofta lyfts Kina fram i svenska och andra medier som landet med "de stora koldioxidutsläppen", eller som landet som håller på att gå om USA som största utsläppare. Vilket alltid bygger på den absurda avgränsningen "nationella gränser", helt oavsett landets storlek befolkningsmängd. Ett rimligare sätt att redovisa utsläpp från ett land är att sätta dem i relation till hur många människor som bor där, eller möjligen till landets BNP.

I Sverige har det kommit ett par små rapporter om och ett ökande intresse för hur vår konsumtion påverkar växthusgasutsläppen. En KTH-rapport visar att de svenska per capita-utsläppen kan vara dubbelt så höga som de siffror som brukar redovisas (6 ton om året) om man räknar med vad produktionen av de importerade varorna orsakat. Och var produceras dessa varor?
- Tja, till exempel i Kina. Som alltså fortfarande har lägre per capita-utsläpp än samtliga länder i den industrialiserade världen, trots att deras exportproduktion räknas in i landets utsläpp.

Det finns ingen anledning att hylla smutsig kinesisk elproduktion som bygger på koleldning med onödigt gammal och ineffektiv teknik, men det är inte bara tramsigt att peka finger och skuldbelägga, det är snarare en egoistisk attityd som inte erkänner att vår livsstil inte håller för hela världens befolkning.

Liten sammanställning över hur stora växthusgasutsläppen är per person och år för några stora aktörer:

1,8 = Indien
5,1 = Kina
6,0 = Sverige
8,6 = EU
11,8 = Ryssland
19,4 = USA

En annan åsikt som ofta framförs i Sverige är att det är bättre och billigare att utsläppen minskas någon annanstans än i ett utvecklat land som Sverige, till exempel i Kina eller någonstans i Afrika. Det är en likaledes egoistisk uppfattning som ITPS dessutom visade bygga på felaktiga grunder i en helt ny rapport: Konsten att nå både klimatmål och god tillväxt.

Grodor med osynliga klor upptäckta

Våra grodor är tuffare än era.

"Flera afrikanska grodarter har osynliga klor. Klor som inte syns eller märks i vanliga fall men som kan fällas ut för försvar i riktigt kritiska situationer, då de trycks ut genom huden på grodans tår."

Vetenskapsradion har hela historien.

Fluffy white poodles

Det finns få affärer för de med litet mer pengar i Lusaka (de är ju rätt få å andra sidan), och jag har flera gånger tidigare skrivit om de två huvudsakliga köpcentrumen. Eftersom de är ett par av de få ställen som de flesta kommer till - återigen, jag snackar alltså om den lilla bättre gynnade minoriteten, inte huvuddelen av Lusakas befolkning, som ju inte alls handlar mat som vi - finns det stora anslagstavlor där det sitter lappar om bilar till salu och annat smått och gott. Som bilden ovan, liksom den nedan, som är helt naturlig här, men ganska främmande i Sverige.

Jorden, sanden, solen

En av de saker som jag tror har satt sig hårdast som intryck från tiden i Zambia hittills är den röda jorden. Som gör sig påmind som fint damm överallt. Man har det på skorna och byxbenen, det lägger sig på tangentbordet, det täcker solcellerna på taket så att man måste tvätta dem varannan vecka, givetvis blir bilarna och motorcykeln täckta av det, men framför allt ger det allting en sådan varm ton.

Både idag och igår har jag kört ett par timmar med motorcykeln utanför Lusaka, på vägar långt ifrån asfalterade, dammigt röda och fulla av hål och stenar. Den låga "vinter"solen förstärker färgerna, ju närmare kvällen det blir, ju varmare blir färgerna. Färgen på jorden varierar från tydligt röd till ganska gul, men det är den varma gula tonen.

Jag blev tydligt påmind om den röda jorden och lantligheten i Lusaka när jag joggade i Kapstaden för någon månad sedan. I den medelhavslika asfalterade staden sprang jag fram i skor som var långt ifrån sitt ursprungs vita färg, istället jämnimpregnerade med Lusakas röda vägkantsdamm.

Midsommarissimo

Vi missade den officiella mottagningen hos ambassadören den 6 juni, så för att få litet sill gick vi till midsommarfirandet på svenska skolan i Lusaka. Knappt 30 svenskar, några finlandssvenskar, ett par danskar, en norska - och några zambiska nannies.

Stången majades i god ordning, även om ett mindre svenskt inslag dök upp: En kamelont som klev runt på kvistarna vi just hade täckt stången med. De är tydligen ganska vanliga här, även om jag har bara sett en enda tidigare.

Sen var det dags för dans. Jag tror inte jag har dansat runt en midsommarstång sedan jag var hälften så lång som jag är nu. Nån sa "Vi äro musikanter!" och jag tänkte att jag inte har en aning om texten. Men den satt där, benhårt inpräntad i nån minnesbank från lågstadiet. Jag trodde att de flesta av småbarnsföräldrarna med liv och lust skulle stämma upp och hoppa runt, men alla verkade ungefär lika generade över vår nationella tradition. Intressant upplevelse.

Kvällen fortsatte med grillning hos finländarna, sen en spelning med lokala rapparen CRI$I$ på Blue Bridge. Uselt PA, entusiastisk publik, väldigt usa-influerat och tyvärr, playback. Uppvärmaren Slap Dee rappade live, men hypotesen är att stjärnan själv inte ville riskera att låta sämre än sin UK-producerade platta.

Vi återvände till finländarna som hade gjort en brasa i ett hörn av jätteträdgården, så dagen efter luktade kläderna som efter en strandfest i tylösand 1990.

Priviligierade problem

Utan att komplicera frågan genom att referera till den svenska debatten om skatteavdrag för den som köper städning kan jag konstatera att det inte är enkelt att ha hemhjälp.

Vår hemhjälp (inte Melody som vi anställde, utan hennes "syster" som är den som gör jobbet i praktiken) är rätt tyst av sig, och jag har nog inte uppmuntrat till speciellt mycket konverserande. Så litet pratar vi att det tog rätt många veckor innan jag ens frågade vad hon hette. Och fick till svar "Mercy", fast uttalat på ett så afrikanskt vis att jag trodde hon hette Macy. Några gånger har jag frågat Mercy om något, eller bett henne göra något, vilket inte helt sällan blivit en smula förvirrat. Dels beroende på Mercys knappa engelskakunskaper och ett uttal som jag inte är van vid, dels beroende på krocken som sker när jag inte vet hur saker brukar göras, kombinerat med en hemhjälp som inte precis tänker utanför lådan.

Jag blir dessutom fascinerad över hur provocerad jag blir varje gång när något jag säger om miljövänlighet i hushållsarbetet möts av ett leende oförstående. Till exempel hade jag frågat om man kunde lämna glasflaskor, metall- och plastburkar och papper någonstans, fått svaret nej, och någon tid därefter fått reda på att mina filmjölksflaskor i plast (tänk engelsk mjölk) visst samlades in genom ett privat initiativ (man får en hemgjord kvast som "pant"). För att återanvändas som ölflaskor. Jag sa till Mercy att hon skulle låta flaskorna stå i skåpet där jag samlar dem, så att jag då och då kan lämna dem till återvinning, och möttes av en oförstående blick. Jag försökte förklara något om resursslöseri och varför återvinning-/användning är bättre än att elda upp eller deponera sopor, och fick bara ett leende tillbaka, som åtminstone jag tolkade som ett "han är ju helt knäpp den där muzungun". På samma sätt har jag helt gett upp (utan att ens ha försökt) att få Mercy att använda litet mindre kemikalier i städarbetet, där varje uppgift eller del av huset har sin egen flaska eller spray. Våra bord blir sprayade med något som liknar klarlack, eller lättflytande bilvax, vilket jag kanske inte gillar helt och hållet. Eller att något slags pulver med blekmedel används på diskbänken och i vasken av någon anledning som jag inte förstår.

Vad jag är ute efter är att beskriva den känsla av hopplös okunskap om Mercys värld som jag befinner mig i. Utan att veta något om vilka värderingar och uppfattningar som finns i hennes omgivning, om vilken missledande information hon vuxit upp med eller om vilken sorts smuts hon är van att handskas med tappar jag helt modet att försöka förklara min svenska syn på hur städningen bör gå till.

Men det är vår hemhjälp som sannolikt ger mig den mest närgående inblick jag får i vanligt zambiskt liv. Det sker genom att jag ser henne i vardagsarbete utan att själv bli uppmärksammad. Vilket ju känns rätt begränsat, och instängt.

Begeistrad över elmätning

I mitt jobb i Sverige har jag under flera år varit delaktig i att ge bidrag till individuell mätning av el, värme eller vatten i hyreshus. Tanken med det är att det är lättare att sänka sin förbrukning om man faktiskt ser hur stor den är. Nu har vi fått en ny elmätare i vårt hus, en modern sak med display och knappsats. Eftersom elbolaget här har en så dåligt fungerande administration har de tagit det radikala steget att ta bort den. Det vill säga avsluta alla elabonnemang och ersätta dem med "pre-payment". Nu får vi alltså själva gå och köpa fler kilowattimmar på ett elbolagskontor, ta med kvittot med en kod på och knappa in koden i elmätaren, som då fylls på och släpper på strömmen igen, om man nu inte hunnit köpa nya innan de gamla tog slut.

När installatören först kom och berättade vad han skulle göra tänkte jag först inte släppa in honom, eftersom det verkar vara ett riktigt skitsystem ur kundens synvinkel. Om man tittar närmare på det är det dock inte så dumt, eftersom man slipper bråka med elbolagets ekonomiavdelning om felaktiga fakturor och konstiga avläsningar, och eftersom det går att fylla på mätaren med ungefär en årsförbrukning i stöten om man vill.

OCH – här kommer poängen – den nya elmätaren visar på ett så mycket mer pedagogiskt vis hur ens elförbrukning ser ut att man genast får lust att köpa lågenergilampor till precis hela huset. Och stänga av varmvattenberedaren. Och använda solcellerna ännu mer.

Siffrorna som visas på displayen i vanliga fall är den mängd el vi har kvar att förbruka, innan det är dags att köpa fler. Man kan också trycka fram hur stor effekt man för tillfället använder, vilket i vårt hus verkar variera mellan 120 watt och 5800 watt. Det är alltså samma slags watt som det står på glödlamporna (60) eller på vattenkokaren (2000). Vår varmvattenberedare är med bred marginal husets storförbrukare och ligger på ca 3100 watt, men den stänger ju å andra sidan av sig när vattnet är varmt, så det är inte hela tiden den belastar vår mätare med så mycket.

För att göra förbrukningen ännu tydligare blinkar dessutom en liten röd lysdiod snabbare ju mer el man använder, och så finns det en grafisk mätare på den aktuella effekten. Nu sitter vår elmätare i tvättstugan, vilket kanske är rätt skönt, så man blir inte hela tiden påmind om sin elförbrukning...

430 km/h i Kina och grisar i Zambia

Snart kommer den här Afrikabloggen att handla om Afrika igen, men ännu finns det några bilder att visa av de två veckorna i Kina. Som de sensibla resenärer vi är anpassade vi oss strax till den lokala sedan att visa fingrarna när det ska fotograferas. Vilket även brorsbarnet har gjort. Bilderna är från en japansk restaurang där vi frossade i sushi (finns inte i Zambia), annan seafood och varm saké. Svägerskan J som brukar gå hit hade berättat om de japanska männen som brukade ramla ur båsen där man sitter och äter, eftersom det ingår obegränsade mängder saké och öl i priset. Vi såg tyvärr inga fnittrande affärsmän på golvet.

För att inte ha en lång dag i Beijing efter nattåg och sedan gå på planet hem på kvällen, med alldeles för litet duschtillgång, bestämde vi oss för att flyga från Shanghai till Beijing. Vi hittade biljetter med China Eastern, som flyger från den stora internationella flygplatsen, och inte som de andra från inrikesflygplatsen. Vilket innebar att vi fick ta det supersnabba magnetsvävartåget dit. Nästan lika långt som till Arlanda, men det tar 7 minuter! Maglev rules.

Det känns inte som det går att skriva om kinamat i Sverige utan att fastna i klyschor, så jag nöjer mig med att säga att maten i Kina var suverän. Sista chansen var på flygplatsen, och det var ett enkelt val med ångade dumplings, stekt ris och kyckling i chilisås istället för the western food just there.

Visserligen är Lusaka en sömnig utspridd stad, men det vi såg på vägen in från flygplatsen överträffade den vanliga lantligheten. En glad frigående gris på flaket till en pickup. Utan säkerhetsbälte så klart, i 80 knyck på största vägen i landet. Skyskraporna, tunnelbanan, aktiviteten och folktätheten i Kinas två största städer kändes väldigt hastigt väldigt avlägsna.