Först var det knytkalasmiddag hos M och G, ett schysst par i vår ålder som vi träffar ute rätt ofta, men som vi inte varit hemma hos, trots att de bor mindre än hundra meter bort, på compounden bredvid vår. Han är från Spanien, jobbar som konsult med något administrativt, hon från Polen, och jobbar med ekonomi för Läkare utan gränser i nån by utanför Lusaka. Förutom att fira M:s födelsedag var det litet hejdå-fest för D, vår svenske vän som ska hem till Skåne imorgon, efter ett par år här.
Jag tror det var för att några väldigt musikaliska typer skulle vara med på middagen som M hade meddelat att det skulle bli mycket musik, egenspelad alltså. När vi hade gått den lilla sträckan och blivit insläppta av deras vakt kom vi fram till ett lika strömlöst hus med M uppklädd i improviserad flamencostil (alltså knutit en röd gördel över den vita skjortan). En fransman (visst låter ordet som en sån där skäggig harleysnubbe med mockafransar på kläderna längs låren och på bröstet?) och en spanjorska spelade gitarr, dock ingen riktig flamenco, medan elpianot var tyst och obrukbart pga strömavbrottet.
Middagen var tänkt att övergå i större fest, men ungefär när mer folk började ramla in var det dags för oss att gå till nästa fest, den på
"the Finnish compound", där det skulle firas fyra födelsedagar. Det var tjock tröja som gällde eftersom festen så klart var utomhus och kvällarna nu går ner klart under 20 grader. Vi hade köpt en tårta på Spar och fått dem att skriva ”Paljon Onnea” (typ grattis) på den, vilket givetvis rönte stor uppskattning tillsammans med en flaska
jaloviina.
Det var en rolig blandning av folk på festen, jag stod och pratade länge med en ung kille som gjorde praktik på en bank i Lusaka. Han var född och delvis uppvuxen här, men skickad till internatskola och senare universitet i Namibia av sina välbeställda föräldrar. Han sa att ville slå sin fars rekord, som vid 29 blev den yngste nånsin på en tung post i Bank of Zambia. Jag frågade hur många år han hade på sig och fick ett skrattande ”5” till svar. Runt klockan ett hade de flesta försvunnit och vi började kolla om någon med bil var sugen på att åka tillbaka till festen hos M & G. Vi hamnade i en bil med en kille från Zimbabwe som bott i Lusaka i drygt två år, och han var inte imponerad. Mitt i en festkväll var det just då inte läge att prata politik och val, men zimbabwiern var i alla fall inte en av de vita jordbrukarna, utan en citykille från Harare.
När vi kom tillbaka till festen på Sugaland Flats, som M & Gs compound heter, var det fullt av folk och dans, men det tog inte många sekunder att förstå att något hade hänt. Flera av våra vänner hade rätt spända ansiktsuttryck och stod och pratade om vad som egentligen hade hänt, och vad som skulle kunna hända. Blodspåren i köket och på några vita skjortor såg mer dramatiska ut än vad skadorna var, men vår palestinsk-zambiske bekant M var inte på direkt gott humör – efter att ha blivit slagen sex gånger i huvudet med en flaska, av en liten idiot i hawaiiskjorta. Nu stod M utanför trädgården med sina vänner, där flera var rätt uppjagade, och snacket handlade ungefär om hur mycket stryk idioten skulle få när han vågade sig ut från trädgården. Den slagne M, eller hans vänner, hade tydligen vänner i den lokala polisen, som nog inte skulle vara så snälla om de fick tag på flaskidioten. Jag var mer inriktad på att inte låta bråket förstöra festen för M & G, men kunde inte låta bli att höra några amerikaner prata om hur de ringt sin ambassad för att be dem plocka upp idioten, innan den lokala ordningsmakten skulle göra det. Svaret från ambassaden hade blivit nej, vilket man väl får anse som rätt vettigt, att vad en enskild amerikan gör får han stå för själv, och kan inte räkna med en ambassadstödd utväg från den lokala (o)rättvisan.
Det blev ingen dramatisk upplösning, den slagne M lämnade stället och idioten tog sig senare iväg med en liten eskort, till polisen enligt vad de flesta sa. Vad som hände sen, eller vad som kommer att hända, lär vi få höra om.
Kom just hem från skotsk-irländske grannen C där vi kollade på Man U slå Barca i semifinalen för nån cup. Och möttes av en myrhög på diskbänken. Som när myrorna skingrade sig en smula visade sig vara en död ödla, men till synes oskadd. Undrar vad den dog av?
Det är inte bara strömavbrotten som gör det mörkt i Lusaka (om alla människor i världen skulle ha samma konsumtionsnivå som en genomsnittlig invånare i Zambia, skulle vi behöva 0,3 jordklot).
Middagen var tänkt att övergå i större fest, men ungefär när mer folk började ramla in var det dags för oss att gå till nästa fest, den på "the Finnish compound", där det skulle firas fyra födelsedagar. Det var tjock tröja som gällde eftersom festen så klart var utomhus och kvällarna nu går ner klart under 20 grader. Vi hade köpt en tårta på Spar och fått dem att skriva ”Paljon Onnea” (typ grattis) på den, vilket givetvis rönte stor uppskattning tillsammans med en flaska jaloviina.
Det första som hände var klistermärket som deklarerade att inget fastnar på ytan inte gick att få bort. Från ytan där inget fastnar. Så småningom, efter att testat diskmedel, fönsterputs och till slut oljesmörjspray lyckades jag gnugga bort limmet under klistermärket, diskade av pannan och började steka chorizos.
På Puffys lunchställe (som inte alls är något café) får man kaffe som jag aldrig fått det. Som en tepåse. Fast kaffe, alltså en kaffepåse. Borde ju rimligen vara bättre än snabbkaffe eftersom det liknar ett filter, men det kändes inte alls så när muggen sattes fram framför mig. Och det smakade tyvärr inte så heller. Puffys ligger för övrigt snett mitt emot UTH, det stora sjukhuset i stan, så runt omkring mig vid borden satt sjuksyrror med traditionella hättor, fast av fascinerande olika modell. Vet inte om det indikerade olika avdelningar eller om det bara var mode.
Efter en hel del åkande på skruttiga grusvägar kom vi fram till stället: Två stora gräsplaner, små läktare och två ordentliga publik/serveringsbyggnader. På parkeringsplatsen var det fullt av stora bilar, alltså bara 4x4s så långt ögat räckte. Att det var vitt behöver jag väl knappast skriva, mer fascinerande i så fall vilken sorts vita det var. Fjärran från de gamla brittiska kolonisatörernas välkammade uppsyn och den aristokratiska stil som vi nog förknippade hästsporten med stod vi istället bland en hög bönder. Solbrända armar, massor av barn överallt, flipflops och sportiga solglasögon med snodd bakom huvudet. De flesta attributen förde tankarna till amerikansk underklass, snarare än till markägande elit i Afrika. Bland de vanliga landcruisrarna och de andra japanska jeeparna stod det till och med någons (säkert väldigt stolt) importade jättetruck från USA.
Polocross utövas av två lag med tre personer i varje, utrustade med en häst och en håv vardera. Vinner gör det lag som gör flest mål, vilket består av att kasta bollen med hjälp av håven (efter en studs i marken) mellan två vita stolpar, litet likt ett rugbymål. Man tar bollen av sina motståndare genom att slå den ur deras håvar, för att sedan själv plocka upp den och galoppera mot målet.
Det var inte alldeles helvitt på hästryggarna, men givetvis var skötarna av den enorma mängd hästar som stod under tygtaken längs planerna lokala zambier.
