Regn, klimat och bokstavsbilder

Vi har förbrukat 99,9 procent av vårt internet den här månaden. Och eftersom det är skottår måste vi vänta ytterligare en dag innan det nollas, så istället för att ladda upp ett gäng bilder som skildrar en del av det jag upplevt får jag väl försöka beskriva dem i ord istället. För dem kan jag skriva offline, och sen krävs det inte många kilobyte för att få ut dem på webben. Men tid tar det, och egentligen är det läggdags.

Till exempel skulle jag velat visa det ösregn som ramlade ner på Lusakas gator igår, och som faktiskt föregicks av litet hagel. Det kändes genom den tunna skjorta jag hade på mig när jag körde motorcykeln på väg hem från mataffären. Ungefär vid Longacres valde jag att köra in till kanten och parkera under ett träd, för att vänta ut skuren. Jag hann stanna innan jag blev speciellt blöt, men även om många träd här har ett väldigt snyggt grenverk(?) och ett tätt bladtak regnade det igenom en hel del. Tjugo meter bort fanns en vaktkur med ett utskjutande tak dit jag tog mig med hojen, och där visade det sig att jag fick stanna i 45 minuter. Inte precis tanken, med väskan full av mat och ett klimatseminarium inbokat litet senare, som jag skulle byta kläder inför.

När det väl slutat regna och vattenmängden på gatan utanför inte var mer än en centimeter eller två försökte jag starta hojen. Men en startmotor som inte fick tag på vad det nu är den ska få tag på i motorn. Så jag fick testa kicken, som på gammalt knasigt BMW-manér sitter vänd på sidan, så att man måste stå bredvid hojen. På fel sida dessutom. Tid att åka hem hade jag inte längre, så det blev direkt mot Holiday Inn i halvblöta kläder och med 2 liter filmjölk i väskan.

Seminariet, eller workshopen, som Niras Scanagri hade ordnat blev en rolig och upplyftande upplevelse för mig. Att se och höra 20-30 människor från regering, privata gruvbolag, statliga energibolag, jordbruks-NGOs, danska ambassaden och nån mer som jag tala om effekter av klimatförändringar och vad man kan göra med dem (typ odla fisk i översvämmade områden) var glädjande för att skillnaden mellan den klimatvärld jag kommer ifrån och den här var minimal. Vi talade samma språk, refererade samma rapporter och dessutom hade flera personer en helt rätt offensiv inställning till vem som ska göra vad globalt sett (vi i nord mer än de i syd). Och det hade inte behövt vara så, tror jag med min begränsade kunskap om Zambia, som nog hade befarat att kunskapsnivån skulle vara lägre.

Dessutom var det bra att träffa J från danska ambassaden, som nämnde att de kan behöva ta in en klimatkonsult senare i år, så nu har han mitt cv. Det, liksom en lös UNDP-kontakt och eventuellt ett mindre uppdrag från Sverige är jobbmöjligheter jag hoppas på framöver. Men än så länge jobbar jag fortfarande för NV hemma, på distans och per timme. Det skänker onekligen en viss frihet.

***

Andra bilder jag skulle velat ladda upp är den på den konstiga byggnaden som tar form ungefär vid det stora universitetssjukhuset. Ser litet ut som en gammal pyramid från Sydamerika, och är väldigt stor. Inte så långt därifrån finns bilden som jag inte kunde med att ta, av rädsla för att stöta mig med localsen. Precis när man passerat byggnaden som det står ”Mortuary” på sitter det en handmålad skylt som hämtad ur ett Lucky Luke-album fastspikat i ett träd: ”Cheap coffins” och så ett telefonnummer. Det är också bilden på Anu och mig i sponsorns gula kepsar från söndagens inbreed-event. Och den på den hemgjorda fotbollen, som landat på gräsmattan på fel sida muren, från skolan bredvid kontoret som Niras har på Kudu Road. En plastpåse full med hopknölade plastpåsar, förvånansvärt bollik faktisk. Men även bilden på D och K från frukosten på Café Kilimanjaro (jag tog en chokladcroissant – de är alltid värmda här,en mexikansk omelett med toast, filterkaffe och en juice).

***

Idag betalade vi hemhjälpen Melody hennes lön. 225 000 kwacha kontant i handen. Det är ca 380 kr för två halvdagar i veckan, i en månad. Steget till att försöka göra det vitt är väldigt långt. Vi har inte en aning om hur det skulle gå till, jag tror inte det finns så många att fråga heller tyvärr, och det i ett land som skulle ha nytta av alla skatteinkomster som kan tänkas. Med normal arbetsgivarlogik skulle ju dessutom den anställda få lägre lön, netto, och det tvivlar jag på att Melody skulle vara så sugen på. Men man vet ju inte, så vi får väl se hur det blir nästa månad.

Röda nackar på Showgrounds

En vän till oss (J) dokumenterade vad vi gjorde i söndags, på det stora konstiga mässområdet Showgrounds. Det handlade om att lära sig hur man kör bil i Afrika, om t ex vägen skulle försvinna. Jag låter filmen tala för sig själv, och det gör den rätt länge (ca 7 minuter, men J har å andra sidan valt njutbar musik till).

(Man kunde snabbt konstatera att de vita zambierna med ölflaska i hand och khakikläder på kroppen var litet bättre på att köra än oss, och hade litet dugligare fordon. Vi är å andra sidan vansinnigt mycket mer upplysta och vidsynta, för att inte tala om vilken stor genbank vi är resultatet av.)

Supamjölk

Och när jag ändå håller på att ladda upp mindre viktiga kommer här några till:

Det är roligt med andra perspektiv.


En av de stora mataffärerna i stan (Shoprite) håller på att renovera/bygga ut. Väldigt handgripligt.

Marknadsavdelningen som har hand om den sötsliskiga whiskeylikören Southern Comfort måste jubla när de ser den helt omotiverade positionen i drinkmenyn på chit-chat där vi åt lunch idag.

Blixtar och hemhjälp

Det var nog inte blixtarna eller åskan som väckte mig utan regnet. Det var nu i natt som det rullade in ett jätteskyfall, efter flera dagar av mestadels sol. När det regnar mycket här regnar det mycket mer än i Sverige. Dropparna faller väl knappast fortare här, är kanske inte större heller, men det är väldigt mycket tätare mellan dem. Så såna där små ruscher som funkar i norden, från dörren till bilen t ex, resulterar i ett förvånat mycket blötare tillstånd här.

Glipan i vår gardin på ett par decimeter räckte för att hela sovrummet skulle lysas upp av blixtarna som kom nån gång i minuten, under en rätt lång tid. Jag vet inte hur länge vi var vakna i natt, men den godhjärtade makan i sängen bredvid mig sa ”tänk hur de har de i compounden nu, utan ström i det här skyfallet”. Man kan tänka sig att rätt många hus i de fattiga områdena inte är helt täta, och framför allt blir det så väldigt mycket vatten på marken som översvämmar allt möjligt.

Nu är det dock morgon med uppehåll och måttliga 19 grader. Eftersom det är torsdag har diskhögen vuxit i köket, det är nämligen den ena av de två halvdagar som vår hemhjälp kommer. Hon heter egentligen Melody och jobbade för M som bodde här innan oss. Att jag skriver egentligen är för att det har visat sig att i praktiken är det inte Melody som är vår hemhjälp, det vara bara de första gångerna som hon kom hit. Nu är det istället hennes ”syster” som kommer och sopar golven, städar toaletterna och stryker samtliga tvättade textilier (så att inte de små äckliga äggen ska överleva och ge oss larver under huden). Ett tydligt exempel på hur det går till här: Den som får en inkomst eller arbetsmöjlighet delar med sig av den till familjen.

Vårt hus har som många andra varken uppvärmning eller kylning, däremot en massa ventilationshål i väggarna med myggnät för. Det och det afrikanska röda dammet gör att det krävs en hel del fejande för att hålla rent. Och så har de dille på att gnida in ”Cobra Wax” på de vackra golven av mörkt trä. Det är uppenbarligen inte bara hos oss, hyllan med golvvax är gigantisk i affärerna, och burkarna finns i XXXL. Jag tror det är som skokräm, att det ska poleras efter ingnidningen, men det gör de inte här. Så golven är ganska snorhala, ger en bruna fotsulor/strumpor och så gnisslar det litet när man går på dem. Sulorna på mina tofflor är blanka och säkert de mest välimpregnerade på norra halvklotet (här är ju alla andras likadana).

Solceller på riktigt eller på zambiskt vis?

I lördags såg jag i en av affärerna i Kamwala en hög med elektroniska lådor med strömuttag på – inverters. Alltså en mojäng som gör om strömmen från ett kopplat bilbatteri till ett vanligt 230-voltsuttag. Bilbatteriet kan till exempel laddas med solceller, som de sålde i meterstora paneler. Jag blev riktigt sugen, både för att ha en backup till nån lampa, internetmottagaren och kanske laptopen när strömmen går, men också för att få prova i praktiken det jag jobbat med i ett antal år: förnyelsebar energi.

Enligt snubben i affären skulle det räcka med en liten inverter (150 kr), en halvstor solcellspanel på 25 watt (300 kr) och ett bilbatteri (vet inte vad de kostar här, antagligen mer än vad de kostar i Sverige i alla fall). Och det är ju inte så himla mycket pengar, så jag var rätt nära att slå till där och då. Jag besinnade mig dock och igår åkte jag till Suntech som en holländare tipsat om (han stod framför mig i bankomatkön för ett par veckor sedan, men en ryggsäck på sig som fick mig att börja prata med honom – den hade nämligen inbyggda solceller, för att ladda mobilen, ipoden eller gps:en visade det sig).
På Suntech visade det sig att det krävdes litet andra prylar än vad de glada köpmännen i kamwala hade sagt, med litet andra prislappar dessutom. Förutom att deras inverter kostade flera gånger så mycket, deras rekommenderade solcellspanel var dubbelt så stor och kostade väldigt mycket mer, så behövdes dessutom en laddningsregulator och litet annat krafs. Och så hade de ett batteri för drygt ettåfem. Nu tror jag väl visserligen att det här är grejer som faktiskt fungerar, över en längre tid också, men det blir inte riktigt lika enkelt att spontanskaffa.

Fortsättning lär följa.

Very nice Italian home

Vår nya brödrost. Från Afrika. Vansinnigt vacker.

Adress i exilen

Om nu någon händelsevis skulle få för sig att skicka något till Afrika är det kontorsadressen som gäller, vår bostad är tydligen inte riktigt med i postgången:

Forum Syd Southern Africa
Attn. Anu Ala-Rantala
P.O. Box 320435
Lusaka, Zambia

Telefon har vi varsin av den mobila varianten, men ingen fast (däremot skype):

+260966485270 (Anu)
+260966485271 (Petter)

Phil och Hans (eller är det Adam?) och dåliga vägar

Imorse var det sedvanlig frukost på cafét Kilimanjaro för de sugna motorcykelburna, det var min första gång med egen hoj. Gott kaffe är ovanligt i Lusaka, men på Kilimanjaro funkar det, liksom en macka med skinka och ägg. För de andra nämnde jag att jag gärna skulle öva litet på sämre vägar, för att bli kompis med min nya båge, och då föreslog Hans (han kanske heter Adam, kommer inte ihåg) att vi skulle ta en sväng runt stan.

Tillsammans med Phil(lipe), en vit zambier eller sydafrikan (det är helt omöjligt att se/höra skillnad, de brukar ha khakikläder, konstiga frisyrer, ofta mustasch och den där dialekten som påminner om australiensiska), körde vi genom Kalingalinga och Kabulonga ut på Leopards Hill. Hans-Adam på en stor och modern BMW-äventyrshoj och Phil på en mjäkig Honda-halvoffroad, jag på min gamla Gelände-Sport.

Efter 5-10 minuter på ganska fin asfaltslandsväg svängde vi av åt vänster. Efter kanske en kilometer på den dammiga grusvägen som följde stod det en lastbil tvärs över vägen som hade fastnat i leran som vägen omotiverat hade förbytts i på en 10-meterssträcka. Adam-Hans körde först och körde fast. Med hjälp av några locals drog och slirade han sig igenom, faktiskt ganska torrskodd. Phil och jag valde ett annat spår och klarade oss med några nätta fotnedsättningar.

Nästa lastbil hade dock råkat sämre ut, med vänster framhjul hängande utanför bron öven en liten flod. En ganska brant och stenig nerförsbacke ledde ner till bron, han hade sannolikt kommit fort och bromsat sig utanför, kanske studsat på stenarna. En meter till och lastbilen hade legat upp och ner i floden. Nu var de istället upptagna med att lasta av kolet till en annan lastbil, vi körde förbi på sidan. Några kilometer senare var vi framme vid Great East Road och körde tillbaka till civilisationen.

Bills reminder och den finska poolen

Det säger något om annonskostnaden, betalningsmoralen och hur dåligt distributionen av räkningar fungerar. Det är alltså det statliga telefonbolaget som i en dagstidning vänligt påminner sina kunder om att räkningarna för januari nu finns utskrivna. Eftersom det knappast finns något motsvarande postgiro för att betala räkningar får man ju för varje räkning besöka företaget och betala kontant eller med check på plats. Och det där med förfallodatum verkar ingen riktigt bry sig om.

Inte så långt från oss ligger the Finnish compound, som består av fyra hus, en bastu med tillhörande pool och en stor trädgård. De som bor där är företädesvis finska statsanställda eller FN-tjänstemän som har nån skum deal om att inte betala hyra mot att ta hand om allt underhåll av husen och tomten.

Vi hjälpte R som bor där att köpa en spis igår, nere i kaos-kamwala, och efter det hängde vi vid deras pool. Bastun sparar vi dock till ett svalare tillfälle, det var en solig 30-gradersdag igår. R delar ett av husen med K som gör praktik på danska ambassaden, och hon hade stött ihop med T som just anlänt från Köpenhamn för att jobba för den zambiska handelskammaren i fyra månader. Han brände sig rätt duktigt igår.

Fest i residenset

En vanlig svart kostym, vit skjorta som hängt med ett tag med översta knappen uppknäppt och en smal slips som inte kan beskyllas för att vara elegant - och jag var klart överklädd på 50-årsfesten som frun till en viss ambassadör hade bjudit in oss till. Att det var en privat fest hade visserligen framgått, men jag hade aldrig trott att den stora majoriteten av festens män skulle ha jenas eller udda byxor, en pikétröja eller skjorta, kanske löst hängande. Men så är man ju nybörjare i dessa kretsar.

En imponerande introduktion av födelsedagsbarnet gick igenom vilka festens samtliga gäster var med någon liten personlig kommentar om varje, jag tror det var fler än 50 gäster. God mat, gott vin (det röda påpekade både ambassadören från ett rödvitt land och en nordamerikan var en riktig höjdare från Sydafrika, som t ex alltid bjuds på den tyska ambassaden) och ett avslappnat konverserande gjorde middagen till en njutbar upplevelse.

Ingen hoppade i poolen, och det som man skulle kunna skriva om kan jag inte göra på den här webbplatsen, så istället får ni se en bild från förra helgen, från Kalimba Reptile Park:


Däremot var norrmannen A som håller ihop fotbollslaget jag tränar med också på festen och undrade om jag ville spela "på riktigt" nästa säsong, dvs matcher, och det ville jag så klart, så nu är det klart!

På bilden (tagen i vårt kök efter förra måndagens träning) ett stort svettigt huvud och min nya fotbollströja, stolt införskaffat när finalen spelades i African Cup of Nations (som dock inte Zambia var med i...).