Rap, "rap" och sjukdom

Mannen bakom tangenterna a.k.a. P.£.T.T.£.R bringar er en sen illustration till spelningen vi gick på vid midsommar. Även om det är tveksamt att kalla de här två klippen för video. Men, vad är väl jag om blott en slav under (den undermåliga) tekniken? Mailbomba teknikerna på sonyericsson och youtube om ni vill ha nåt bättre.

Uppvärmaren Slap Dee.

Huvudnumret CRI$I$ gjorde i våra ögon bort sig genom att köra total playback, men den lokala publiken verkade inte bry sig.

***

Efter att ha konstaterat 38,5 grader i min högra armhåla före lunch igår var det inte så mycket tvekan om vad som skulle hända härnäst: Malariatest.

I områden med såpass hög malariaprevalens (typ "utbredning" eller "konstaterade fall", det är ett förfärligt ord men det används konstant i den här biståndsvärlden) som Lusaka är rekommendationen att genast testa sig för den livsfarliga sjukdomen Malaria så fort man har feber, som är det vanligaste symptomet. Det råkade vara så att vi hade tänkt göra bilharziatester den här veckan, så det var liksom ingen uppoffring att åka till kliniken. Febern kändes visserligen mest som en reaktion på de magsmärtor jag hade, men man ju inte.

Sedan förra besöket på Care for Business hade vi lärt oss att man kan skippa läkarkonsultationen som kostar 600 kr och be att få gå direkt till labbet och bara betala för testet. Nu visade det sig så klart att det inte var riktigt så enkelt. Några vändor mellan receptionen och kassaluckan resulterade i beskedet att vi skulle vänta på en läkare som skulle ge oss själva testblanketten. Vi försäkrade oss om att detta inte var någon smygkonsultation och satte oss i väntrummet. Den indiskättade läkare som ropade upp "Mister Petter" berättade att bilharziatester bara gjordes varannan vecka, vi suckade, och han kom på att vi nog kunde lämna blod nu ändå, och så kunde de lagra de tills nästa testtillfälle. Malariatestet skulle däremot ge resultat direkt, så efter ca 20 minuters väntan kom beskedet: Negativt.

Så nu är jag bara hemma med en vanlig magsjuka, febern är nästan borta och idag drack jag till och med svagt kaffe (strömmen gick mitt i bryggningen).

En annan elefant

In the bush, lyxvarianten

När minneskortet i kameran var fullt efter tre dagars nationalparksliv bytte jag ut det mot ett tomt. Och det var det sista jag såg av det minneskortet. Så alla fina bilder finns nu endast inuti en liten blå plastbit som är spårlöst försvunnen. Som tur var hade jag med den gamla stora kameran, så en rulle analoga bilder har precis kommit ur framkallningen. Bilden nedan är från vår camping i Mukombo.

Efter vår campingnatt i utkanten av Kafue nationalpark fortsatte vi med bilen på den stora asfalterade vägen som skär tvärs igenom parken, från öst till väst, mot staden Mungo och den angolanska gränsen. Efter bara en liten stund korsade fem antiloper vägen en bra bit framför oss, strax därefter två vårtsvin och litet senare ett lejon. A körde och hade ögonen riktade framåt, jag spanade åt sidan och hann därför bara se den mäktiga katten en sekund innan den försvann i det höga gräset vid sidan av vägen.

Vi lämnade den stora vägen efter ett par mil och körde 60 km norrut på en liten skruttig väg med fint damm som växlade mellan nästan vitt till gult till rött. Många antiloper längs vägen, några vårtsvin, men inga elefanter eller fler kattdjur.

Lufupa som var vårt mål visade sig vara en stor anläggning med en campingdel (där vi visste att ett sällskap av bekanta från Lusaka hade slagit läger), en restaurangdel, några "stugor", en massa serviceområden för fordon, guider och allt annat som krävs för att hålla en rörelse igång mitt i skogen. Och så då de "safaritält" som vi hade bokat ett av. Nu var det inte alls några safaritält utan apläckra "byggnader" i form av en sorts ram som var klädd med en duk upp till knähöjd och sedan endast myggnät upp till taket, som också var en mörkgrön duk. Formen var en lång rektangel som innehöll en stor dubbelsäng med tjocka duntäcken, ett skrivbord och bakom den avdelande stora garderoben en badrumsdel med dusch, designhandfat och toalett. Svårt att förklara, men ett riktigt läckert sätt att bo på. Vi hade bokat två nätter och var glada för det.

Vi blev litet försenade till fisketuren eftersom en elefant hade gått in på området och blockerade gångvägen. Inte ett djur man försöka smita förbi precis. Så efter en stunds resultatlös väntan gick vi tillbaka till vårt ställe, hämtade bilen och körde den litet längre bilvägen till huvudbyggnaden. På bilden syns även solfångar- och solcellsgrejerna som varje stuga/tält hade. Den slätare delen till vänster är solcellerna som laddar ett bilbatteri, som i sin tur ger ström för all belysning man behöver. Den högra delen värmer upp vattnet som samlas i tanken på toppen, som en vanlig varmvattenberedare.

Mästerfiskaren på bilden (notera även de snygga trädgårdsstolarna) drog upp den största gädda vår guide hade sett, men eftersom vi som sagt saknar ett minneskort är bildbeviset borta...

Impala, den vanligaste sortens antilop i Zambia.

På vägen hem stannade vi i lilla staden Mumbwa för lunch. Bilden visar stället vi åt vår flottiga måltid på, och är en väldigt typisk restaurang i Zambia.

Fredag

Äh va fan, det är fredag och alla kontorsarbetarna har förtjänat litet internethumor, så jag postar en länk till ett gammalt inlägg på en bekants blogg, helt utan koppling till Lusaka eller resten av Afrika: http://prankmonkey.blogg.se/2007/november/dodad-grillad-och-bortgjord.html

Lusaka Club

Anrika Lusaka Club har två saker värda att uppmärksamma: Köttrestaurangen Marlin och squashbanor. I övrigt känns den gamla brittiskmodellerade klubben rätt ointressant. Men ibland dyker det upp saker som det här tidningsklippet.

In the bush, budgetvarianten

Vi överlevde vår första campingupplevelse i Zambia, blev till och med litet bitna och tänker göra det igen tror jag. Efter fyra dagar utanför mobiltäckning i nationalparken Kafue är vi tillbaka i Lusaka, de enda spåren är ett par bett av tse tse-flugor och dammiga kläder.

Efter tre timmar på den välasfalterade Great West Road är man inne i nationalparken (dubbelt så stor som Skåne). Vi svängde av på en liten grusväg när vi såg skylten "Mukombo campsite" och körde några kilometer. På vägen såg vi ett par sorters antiloper, vårtsvin och en hel del elefantbajs. Vi kom fram till Mukombo vid tretiden på eftermiddagen och blev mötta av en manager i en väldigt trasig t-shirt.

Det visade sig att vi var de enda gästerna, även om ett sällskap på åtta hade bott där natten före. Managern försökte först få oss till en av de små "stugorna" man kunde hyra, men vi insisterade på att campa. Campingen låg ett antal hundra meter från huvudbyggnaden, mitt i naturen precis vid flodbanken, och förutom en röjd yta med några eldplatser fanns där en ganska fin byggnad med duschar och toaletter.

Som nordeuropé har man en lite annorlunda erfarenhet av camping än modellen i södra Afrika, där man alltid är bilburen och därmed inte har någon direkt begränsning av vikt och mängden prylar. Även om inte vi har köpt upp oss på eldrivna mobila kylar, stolar och allt annat man kan ha med sig hade vi slängt in två solbäddar i pickupen och surrat en bäddmadrass på flaket. Så i det lånade jättekupoltältet hade vi nästan en riktig dubbelsäng.

Tydligen förstår inte lejon att de skulle kunna riva upp ett tält på en sekund, så inne i det är man säker. Jag vet inte hur det är med elefanter, men eftersom flodhästarna i floden 50 meter från tältet brukar gå upp på land och beta under nätterna är det ingen riktigt god idé att gå speciellt långt bort om man skulle behöva gå ut och nattkissa. Vi stannade dock i tältet från halvelva tills solen hunnit värma upp litet på morgonen. Några gånger vaknade vi under natten av det högljudda råmandet/grymtandet av flodhästarna, men den första campingnatten var en skön upplevelse.

Död eller levande?

Jag sitter mitt i den intressanta situationen att inte veta om presidenten i landet jag bor i är död eller inte. Igår strax efter 12 fick vår hemhjälp Mercy ett samtal, så fort hon avslutat det kom hon fram till mig och sa "Our president has died!". Det var hennes man, som är polis, som hade ringt och berättat. Några minuter senare fick jag ett chatmeddelande från K på danska ambassaden med samma nyhet. Hon refererade även en kollega som sagt att det nu blir vicepresidenten Rupiah Banda som tar över.

Liten bakgrund: För några dagar sen fick Levy Mwanawasa (Zambias president) en stroke i Egypten där han var för ett möte med Afrikanska unionen. Han lades in på sjukhus där och verkade återhämta sig. Men i förrgår flögs han till ett militärsjukhus i Frankrike för vidare vård.

Givetvis började jag kolla nyhetssajter på nätet, BBC hade ingenting, ingen av de svenska heller, så jag tänkte att det väl var superfärskt. Jag brydde mig inte ens om att kolla de zambiska, som förutom halvhyfsade lusakatimes.com bara utgörs av de största tidningarnas webbplatser, där den enda som är någotsånär fristående från regeringen tar betalt för allt innehåll utöver rubrikerna. A kom hem för lunch och kunde berätta att Reuters hade en kort artikel om Mwanawasas död på sin webb, som tydligen citerade en sydafrikansk radiostation som i sin tur hört nyheten från en tjänsteman på the Zambian High Commission i Sydafrika.

Hmm, tänkte vi, är han död eller?

Regeringen här har ingen webbplats, det finns liksom inget naturligt ställe att leta efter sådana här nyheter på i Zambia. Vi försökte hitta en radiokanal med nyheter, men det var bara musik överallt. Till slut kom det ett inslag på Radio Phoenix, som jag tror är den statliga poppiga musikkanalen, där presidentens fru citerades om att presidenten visst det levde. Vi resonerade litet om varför man skulle vilja att den ena eller andra nyheten spreds, och landade inte i något tydligt. Att de vid makten idag skulle vilja fördröja ett besked om presidentens död är dock helt klart, eftersom det skulle ge dem mer tid att ordna upp situationen till sin fördel.

Senare på kvällen träffade jag några bekanta, varav flera ambassadanställda med bättre kontakter och mer kunskap. T från brittiska ambassaden berättade att han fått reda på nyheten under morgonen, och att de flesta ministrarna blivit informerade om presidentens död under morgonen. A från irländska ambassaden (dock född och uppvuxen i Zambia) kunde konstitutionen bättre än oss andra och kunde berätta att sedan 1996 träder vicepresidenten in vid presidentens död, på obestämd tid, dvs fram till nästa ordinarie val. Vilket är en lång tid, två år.

Det var ingen som trodde sig veta hur det låg till, även om de flesta lutade åt att presidenten sannolikt var död, eller åtminstone döende, t ex hjärndöd men kvar i livet med hjälp av maskiner.

Idag har inte så mycket nytt framkommit, förutom att informationsministern sagt att presidenten är helt okej och ska genomgå en undersökning under dagen. Och på de flesta radiostationer läser de upp inskickade sms som alla önskar presidenten ett hastigt tillfrisknande. Jag köpte en tidning (den mest oberoende), men den hade bara en artikel där presidenten fru Maureen är citerad. Föga trovärdig.

Fortsättning lär följa.

Crocodile kills girl six

Jag vet, det är dumt att spä på bilden av Afrika som den skrämmande kontinenten med vilda djur i varenda buske, men jag kunde bara inte låta bli att lägga upp den här artiklen från LusakaTimes.com - det känns rätt konstigt att läsa sånt här om stället man bor på:

Crocodile kills girl six

Posted on June 3rd, 2008

A six year old girl has been killed by a crocodile on Lake kariba at Sinalulongwe Fishing Village in Sinazongwe district.

Sinazongwe District Vice Chairperson Fisher Zimana named the deceased as Suzen kazunga who was caught by the crocodile while she was drawing water.

Mr. Zimana said the girl went to draw water with her mother and other family members.

He said when they reached at the Lake some children started swimming in lake while the mother to the deceased was washing plates.

The Vice Chairperson explained that as the girl decided to draw water in a five litre container the crocodile swallowed her.

“The mother tried to rescue the daughter but she failed and went to go and tell the husband, and the following day they only found a leg and a hand floating,” Mr. Zimana said.

He noted that the girl was allegedly caught by the crocodile because of the lack of a borehole at the fishing camp.

The Vice Chairperson expressed worry at the high incidents of crocodiles which were killing people in the district.

He warned parents against sending their children to draw water on Lake Kariba.

Mr. Zimana has made a passionate appeale to Zambia World Life Authority (ZAWA) to crop the reptiles that have become a danger to the people living along Lake Kariba in the district.

In March a family of three people including a pregnant woman was killed by a crocodile in Chiyabi area.

Mr. Zimana said a crocodile jumped into the canoe where the family was in at Jongolo stream, grabbed the woman’s arm, killing one in the process two people died at Maamba Hospital.

[ZANIS]

Categories: Rural News

UNZA - universitet i betong

Massor av folk gick omkring, stod och hängde eller snackade. Bilarna var hänvisade till några få vägar in och ut ur området, så vi rörde oss på gångar för fotgängare, mellan trevåningsbyggnader i smutsig betong. Stora gräsmattor omgärdade byggnaderna och gav universitetsområdet en härlig rymd. Studenterna såg aningen äldre ut än vad jag förväntat mig, men det kanske blir så när det är svårt att få ihop pengarna till studietiden. Klädstilen var klart proprare än vad man vanligtvis ser på unga människor i Lusaka dagtid, och hela stället kändes litet som ett reservat, skilt från den mer kaotiska och vardagen i resten av Lusaka. Bredvid parkeringen där vi lämnade bilen låg studentbostäderna, så de som bor där kan helt slippa det vanliga Lusaka om de vill. Vi gick förbi bank- och postkontor, såg restauranger och affärer, det mesta verkade finnas på campus.

UNZA är universitetet med stort U i Zambia. Symptomatiskt nog döptes det inte till "University of Lusaka" utan till "University of Zambia", som om man redan vid grundandet visste att det inte skulle öppna något mer offentligt universitet inom en överskådlig framtid.

Det grundades 1966, direkt efter självständigheten, och är byggt i den socialist-afrikanska betongstil som är så vanlig på stora byggnader från 60- och 70-talen, inte bara i Zambia. Inte helt oävet alltså, men gammal betong kan se riktigt trött ut där vatten runnit och alger vuxit.

Jag var där med K, praktikanten på danska ambassaden, som skulle ta några bilder av en liten utställning om växthuseffekten som danska utrikesministeriet hade gjort, och som nu skulle finnas på UNZA. Vi hade ingen aning om var på det stora universitetsområdet den fanns, men hittade ett public relations-kontor som vi steg in i. Vi blev visade in till managern som vänligt bad oss sitta och lyssnade på vårt miniärende. Han hade inte hört talas om utställningen och ropade till sig en kollega, som inte heller kunde hjälpa. De var litet förvånade över att det skulle finnas en sådan utställning på området utan deras vetskap, men föreslog att vi skulle kolla i biblioteket, så vi gick dit.

I entrén till den pampiga byggnaden stod den mycket riktigt, men den var inte mycket att ha. Några skärmar med några frågor på ("Denmark asks:.."), några bilder från Danmark och pyttelitet fakta. Men K fick sina bilder och vi fick ett studiebesök på universitet i Lusaka.

Eurocentrisk fundering

Det är sommar i Sverige och resten av Europa. Det är årets varmaste period och dagarna är som längst. Motsatsen stavas vinter och är kall och mörk, iallafall norrut. Långt ner på södra halvklotet är det just nu vinter, antar jag. Men litet högre upp, fortfarande en bra bit från ekvatorn dock, vad är det där? I Zambia alltså.

Det rent astronomiska, att dagarna är som kortast den här årstiden och att de är som längst runt jul, är det ingen tvekan om. Men det är inte vinter här för det. Till skillnad från den varma perioden i augusti-oktober och regnperioden i november-april är detta den kalla perioden. Men jag har aldrig funnit att det funkar att säga det till någon från Europa. Som endast tänker i banor av sommar och vinter, med lite vår och höst emellan, precis som jag själv gör. Man behöver liksom förklara hela årets olika perioder och sedan precisera var vi är just nu.

Det är givetvis inget stort problem, men jag skriver om det för det gör mig uppmärksam på hur fast jag är i synsätt jag vuxit upp med, och hur benägna vi från Europa är att försöka inordna resten av världen i vår modell, oavsett om den passar eller inte. Jag har inte stenkoll på världsbefolkningens spridning över breddgraderna, men det skulle inte förvåna mig om majoriteten bor på ställen där det inte finns vår-sommar-höst-vinter. Det som gäller där vore ju då den mer normala utgångspunkten för hur vi beskriver årstider, vilket rimligen skulle innebära många olika varianter, beroende på kuster, inland, bergskedjor, öknar och altituder. Och så då breddgrader förstås.