"Diplomatic" Observer

Imorgon är det presidentval här i Zambia. Klockan 5.30 ska jag och min franske teamkamrat Kim vara vid en röstlokal och observera hur det går till när den öppnar. Sen följer en dag av tittande, tittande och lite rapportskrivande. Som valobservatörer får vi ju inte på något sätt blanda oss i eller påverka det som sker, så det gäller att hålla mun.

Rutinerna kring själva röstandet är bra i Zambia och väldigt transparanta, så vi räknar inte med att observera något omfattande valfusk. Däremot kan det ju ske rätt mycket påtryckningar utanför vallokalerna som vi inte ser.

Det är jämnt mellan de två huvudkandidaterna, utgången är alltså oviss. Och betydelsefull, det är stor skillnad på Rupiah Banda och Michael Sata. Och för den delen på den tredje kandidaten Hakainde Hichilema också. Men det kommer sannolikt att dröja innan resultaten tillkännages, så jag hinner nog skriva mer om observerandet innan dess.

Hårt arbete

Den senaste månaden har jag flyttat min muspekare 11680 meter. Det, och att jag har gjort drygt 65000 musklick samt tryckt på mina tangenter 200000 gånger berättar det rätt meningslösa programmet Whatpulse för mig.

Lördagsuppdatering

De första regnen har fallit. Med dem kom också en kvavare värme som ersatt den supertorra hetta vi haft under oktober. Ännu bör det vara några veckor kvar av den torra perioden, så förhoppningsvis har inte det globala klimatkaoset förskjutit hela regnperioden till denna tidiga start. Ett litet regn då och då är ju helt okej, det rensar luften och sköljer dammet av våra solceller på taket, men dagar i streck av skyfall, takläckor, översvämmade vägar och fukt överallt är inte lika angenämt.

Det ser i alla fall ut som vi får se slutet på den här regnperioden i Zambia. A har precis skrivit på för fem månaders förlängning, så nu slipper jag komma till Sverige mitt i polarperioden utan jobb.

Det har också blivit dags för nytt besök från Sverige. Om en timme landar ett par föräldrar (till mig alltså) som jag så småningom ska åka till Tanzania och Zanzibar med.

Nu är det allvar

Och då talar jag inte om det stundande presidentvalet i Zambia eller den där finanskrisen - på söndag startar The Parmalat Futsal League. Laget jag tränat med - Lusaka Locomotives - spelar i division ett (av två, den över heter "Super Division"...) och placerade sig i mitten av serien. Ungefär halva laget är som jag, dvs utlänning och inte yngst och snabbast, den andra halvan består av zambier med väldigt mycket bättre bollkänsla.

Vi spelar på en konstgräsplan som har större läktare än någon plan jag nånsin spelat på och för vissa av lagen är det tydligen mer allvar än skoj. Vi får väl se hur nervös jag kommer att vara inför avspark. Dessutom har jag fått axla lagledarrollen eftersom vår vanlige sammanhållande norrman är bortrest.

/Nummer 10

Modern och effektiv id-hantering

Allting i zambisk myndighetshantering är inte superomständligt, tidskrävande och kräver tredubbla papperskopior. När jag gick över till Valkommissionen igår (den ligger snett mittemot svenska ambassaden, dit jag först kört för att få ambassadörens underskrift på min observatörsansökan) var det med resten av eftermiddagen obokad, eftersom man aldrig vet vad som kan hända eller vilka ytterligare handlingar som kan krävas vid ett zambiskt myndighetsbesök.

Några minuter tog det hos tjänstemannen som kollade mina papper, sen gick han iväg med mig till det stora rummet på bottenvåningen där fyra personer satt vid varsitt skrivbord. På skrivborden hade de varsin ny och likadan laptop, en webbkamera och en stor utskriftsmojäng. Lite pillande, ett tyst klick från webbkameran och sen rasslade det till i utskriftsmojängen. Ut kom ett färdiglaminerat id-kort med mitt foto och övriga uppgifter som syns på bilden ovan.

Den biståndsgivare som finansierat just de här prylarna har all anledning att känna sig nöjd. För man kan utgå från att det är en specifik "donor" som gjort det möjligt. Lika nöjd bör inte den biståndsgivare vara som såg till att valkommissionen för ett antal år sen fick ett system med optiskt datalästa blanketter för att rapportera in valresultaten från provinserna snabbt och säkert. Det har fungerat så dåligt så att det nu finns ett helt parallellt papperssystem, och alltså mycket mer jobb...

Håhåjaja

Förra veckan var det fortfarande början av oktober. Det hindrade inte vårt stora varuhus Game att plocka fram julpyntet. En masse kan man dessutom säga, halva lokalen var full av rödguldigt glittrande plastsaker.

Valobservation med andra ord

Idag kom ett mail med den preliminära indelningen av samtliga valobservatörer i EUs regi. Vi har blivit ihopparade två och två, där de har försökt blanda nationalitet och kön, vilket lyckades till hälften i mitt fall. Min observationskompis heter Kim, är fransman och av manligt kön. Jag känner inte honom sen tidigare, han jobbar på ett internationellt flyttföretag i Zambia vad jag kan se.

Enligt brittiske kompisen M som jobbar för EU-kommissionen här har det pratats fram och tillbaka om vad vi ska kallas, alltså vi frivillig-anmälda valobservatörer. Begreppet "observer" är tydligen reserverat för de helofficiella utsända observatörerna i EUs regi, som i det här hastigt påkomna zambiska valet inte riktigt hunnit formera sig och skickats hit. Istället för normala 60 personer är det istället 5 här. Därav öppningen för oss blandade utlänningar att hoppa in som något mindre officiella observatörer (som verkar kallas "monitors").

På måndag är det utbildning, ska bli intressant att höra vad det är man egentligen ska observera och hur man ska agera. Valfusk kommer det säkert att bli en del av, men sannolikt inte i avgörande mängd. Jag kan tänka mig att det är mer andra sorters oegentligheter, t ex formella brister i lokalernas utformning och bemanning, inflytelserika personer som uppmanar andra att rösta på ett visst sätt etc.

Själva valet sker om mindre än två veckor, just nu verkar den osympatiske populisten Michael Sata ligga bra till, vilket jag för det här landets skulle hoppas att han inte gör den 30 oktober. Om man nu som neutral valobservatör får ha och skriva sådana här åsikter...

Små traktorer från Japan

På den breda och välbesökta nyhetssajten lusakatimes.com låg idag en vad jag skulle kalla ganska riktad annons.

Lite mer Harare: En dag på galoppbanan

Borrowdale Park är en imponerande stor anläggning. Från stan tar man Chancellor Avenue, som är avstängd kl 18-06 eftersom MongoMugabe bor där, och fortsätter ut mot de flotta villaförorterna. På höger sida ser man sen de gigantiska läktarna, större än vad jag någonsin har sett på någon annan "smalsport"anläggning, och bortom/bredvid dem den stora öppna gräsytan. Byggnaderna med kontor, vadslagningsluckor och barer kröns dessutom av stora parabolantenner för vad jag tror är direktsändning av tävlingarna till sydafrikansk tv.

Om funktionerna är bortsparade eller om det bara är så att publiken är insatt och återkommande vet jag inte, men inga skyltar eller människor syntes till som kunde förklara vart man skulle gå i den nästan helt tomma arenan. Jag letade mig upp till en av läktarna och satte mig på betongbänken. Ovanför mig fanns en våning för klubbmedlemmar, innanför läktaren en bar där några svarta män satt framför tv-skärmar med galoppresultat på.

När speakern annonserade det kommande loppet strömmade plötsligt folk ut på gräsmattan bredvid banan. De tävlande hästarna och deras jockeyer kom ut och red förbi, bort mot startänden av banan. Lika snabbt som människorna dök upp försvann de igen, in till olika barer vad jag kunde se. Samma sak igen när starten sen gick, precis i tid för att se målgången på nära håll komma alla ut på gräset, stannade ett par minuter och försvann igen.

Den vinnande hästen och jockeyn visades väldigt mycket mindre uppmärksamhet än ägarduon, som gratulerades och tv-intervjuades. Hela grejen kändes mycket intern, vit och tämligen ointressant. I anslutning till "backstage"området lekte för övrigt de små vita barnen passade av sina svarta barnflickor, i mycket proprare klädsel än dem man ser i Zambia.

The People Vs Petter

Dagen efter att jag avslutat 1000 km körande till Harare och tillbaka utan problem körde jag 10 km i Lusaka - och fick erkänna mig skyldig till att ha kört 73 km/h på 65-väg. Det kostade mig 180000 kwacha.