Sydafrikaskildring ur Mail & Guardian

On a vast rubbish-strewn field in a mining area east of Johannesburg, hundreds of destitute Africans who have fled their makeshift homes in nearby slums shiver in the morning cold.

The land, covered in white tents donated by aid groups, resembles the all-too-familiar refugee camps seen across this violence-hit continent as children fill bottles from a water truck and camp fires smoulder.

"These clothes I'm wearing are all I've got left," says 33-year-old Lucas Sitoe, his eyes heavy from another night spent sleeping rough in the near-freezing temperatures of South Africa's approaching winter.

"They burnt everything else," he adds.

Sitoe is one of an estimated 35 000 people who have been displaced in a wave of anti-immigrant violence that has wracked the country for the last two weeks, leaving 56 dead and hundreds injured.

The area of Primrose has been one of the worst affected areas. Gangs of armed thugs have conducted door-to-door searches in local informal settlements, looking for the foreigners they blame for high crime and unemployment.

With nowhere else to go, the persecuted fled to the Primrose police station for protection and the field next door has now become home.

"These South Africans told us to leave. It's not fair!" complains Egnes Ncube (31), who sleeps on a bed of cardboard boxes but still finds the energy to wash a few items of clothing in cold water.

"My husband, a Mozambican, was running his own business selling pieces of chicken. He took the job of nobody," says the Zimbabwean, who arrived in South Africa shortly after the end of apartheid in 1994.

"They took all his stuff. His money. Everything."

'We can't keep on like this'
The scene of misery in Primrose is repeated all around Johannesburg and the capital, Pretoria, the hot spot of recent violence where the Red Cross says it is caring for about 25 000 people in more than 20 centres.

Aid groups in the Cape Tow are also struggling to feed and care for another 10 000 who have left their homes in fear of looting, beatings and rape.

"We can't keep on like this," says Jannie Potgieter from the Red Cross at the Primrose camp as she distributes blankets and food.

"People are coming here from all over, from all over Johannesburg's townships and we are giving three meals a day to 3 000 people."

Amid mounting criticism nationwide of the official response to what has become a national crisis, she says she hasn't seen anyone from the ruling African National Party and "not even the mayor".

The local authority has sent about thirty portable toilets, all filthy and of an unbearable smell, which are cleaned from time to time by workers wearing masks.

The latest addition is a water lorry where children gather to fill water bottles from its tap while a furniture maker hands out offcuts for use as a fire wood.

In queues, with women one side and men the other, South Africa's new army of homeless wait for their breakfast: a cup of tea, a bowl of porridge and four slices of bread.

Potgieter worries that illness and disease is just round the corner.

"We have a very sick man lying under a tent. We are waiting for the doctor. But with this cold we have, more and more people are coughing or have diarrhoea," she says.

'Under control'
Meanwhile, the xenophobic violence against foreign nationals has been brought under control, Safety and Security Minister Charles Nqakula said on Monday.

"I do believe the situation is under control ... the violence has subsided," he said at a briefing at the Union Buildings in Pretoria following an inter-governmental task team meeting with President Thabo Mbeki.

The team was established shortly after the attacks erupted in Johannesburg's Alexandra township.

Nqakula said the briefing with Mbeki was to discuss the progress made following the attacks as well as to deal with welfare issues and national security resulting from the attacks.

"To date, 1 384 suspects have been arrested. Many of them were involved in violence and robbery," he said.

He added that 342 shops belonging to foreign nationals across the country had been looted, while 213 had been burnt down. The death toll following the attacks stood at 56.

The minister said health issues had also surfaced as those seeking asylum (which included children and pregnant women) had to be housed at various city halls and police stations.

On whether the government had responded timeously following the attacks, Nqakula said government had done so.

"Nobody can say we didn't respond. At local level the leadership responded. There has been response from security services, provincial legislation; there has not been a void," he said.

Rain expected to clear
A forecaster for the South African Weather Service told the Mail & Guardian Online on Tuesday that the rain is expected to clear by the evening.

"This type of weather is expected for this time of the year. Winter traditionally starts on June 1, which is in a week's time," said Jan Vermeulen.

Vermeulen said there was a lot of moist air in circulation, which had caused the rain.

He said he expected Gauteng to be partly cloudy on Wednesday, but warned that a cold front was approaching the Western Cape. - Sapa, AFP

http://www.mg.co.za/articlePage.aspx?articleid=340252&area=/breaking_news/breaking_news__national/

Ny zambisk film

I söndags var det African Freedom Day, en helgdag som gav måndagen ledigt. En finsk bekant E är assisterande regissör för en ny zambisk film som håller på att spelas in just nu, och hon hade frågat om vi ville hänga vid poolen och vara statister. Så vid 11 igår parkerade vid framför Lilayi Lodge en halvtimme utanför stan, efter att ha kört igenom deras rätt stora ägor där det finns några zebror och sex giraffer.

Filmen handlar om en ung kvinna som blir rörelsehindrad och hennes liv i Zambia, men igår var det bara muntra scener vid poolen som skulle spelas in. Det behövdes några vitingar i bakgrunden, det var alltså vår roll.

Eftersom vi inte har tv hemma och jag inte känner till något annat ställe där man kan ta del av lokalt producerade rörliga bilder har jag inte sett nånting zambiskt ännu. Antagligen produceras det väl inte så väldigt mycket heller, men det ska bli roligt att se den här filmen när den blir klar. Nigeria är ju annars det stora filmproducerande landet i Afrika, som exporterar sina obegripliga budgetproduktioner till de andra länderna här.

Att inte ha tv och bara då och då köpa en dagstidning på gatan gör att man missar en hel del av inrikesnyheterna, de internationella går ju bra att läsa på nätet. Det hade gått mig helt förbi att det för ett par dagar sen varit protester ("riots") både på universitet och på en gymnasieskola, som slutade med att polisen sköt två studenter. Och det är knappast vardagshändelser här heller.

Energikonsulten

På ett ytterst småskaligt sätt har jag tagit klivet (myrsteget) in i biståndskonsulternas värld. Jag gör ett litet jobb åt den svenska organisationen Forum Syd Southern Africa, som råkar vara min frus arbetsplats. Det handlar om energi, tyst och fin energi som man kan använda när ett av de frekventa strömavbrotten slår till. Det är ju litet svårt att jobba utan el, laptopbatterierna räcker visserligen ett tag, men det hjälper föga när filservern, skrivaren och internet är döda.

Så eftersom jag redan gått igenom processen med att köpa ett backup-system till vårt hus, baserat på solceller, har jag skaffat mig en kunskap om det lokala utbudet och vad man behöver tänka på.

Nu kommer jag inte att rekommendera Forum Syd solceller, i deras fall är det mer effektivt att köpa ett batteribaserat backupsystem som laddas direkt från nätet, under de tider det finns ström.

Jag vill tillägga att den här sortens täta strömavbrott och den begränsade effekt som backupsystemen oftast har är ett ypperligt sätt att bli medveten om hur mycket ström man faktiskt använder, och inte minst, att det inte är så mycket ström som behövs för det viktigaste - det går alltså att spara en hel del.

We are the world

Vi och vår danska vän K hade ätit en långputtrad bolognese hemma och skulle ta en taxi till Portico för att dricka drinkar med T. För en gångs skull utan egen bil alltså. Det ska tydligen finnas något taxibolag man kan ringa, men från vårt hus är det enklare att gå till macken där det alltid hänger några killar med inofficiella taxibilar.

Vi kom överens om pris och hoppade in i den halvskabbiga toyota corollan - som välkomnade oss med att spela "We are the world" av USA for Africa, ni vet, låten från 1985 med en massa stjärnor som wailar för att hjälpa de svältande afrikanerna. Lika litet som jag förväntar mig att höra den låten i Afrika förväntade jag mig att höra en bekants fulla polare på Portico högt meddela "I'm african and have a long one!".

Men jag träffade äntligen M efter sydafrikaresan och kunde framföra farbror Dinos hälsning, alltså greken jag träffade i Kapstaden som bedyrade hur goda hans palestinska vänner i Lusaka var. M tog muntert emot hälsningen och gav litet mer detaljer om varför farbror Dino hade bott hos dem i ett år: För att undkomma några borgenärer och något väntande fängelsestraff för planterad narkotika...

M är för övrigt samma M som fick en flaska i huvudet för några veckor sedan, domstolsförhandlingar pågår och amerikanen som står åtalad för misshandeln vill enligt M hemskt gärna nå en förlikning - vilket M hade besvarat med "Visst, men jag behöver inte dina pengar, tre minuter i en boxningsring däremot, så släpper jag hela domstolsgrejen". Till saken hör att M har överarmar som normala lår och ser minst sagt stabil ut - till skillnad från flaskidioten som är enåsexti och liksom inverterad: Små armar och stor mage.

Vi fortsatte till Zenon, en klubb där jag inte varit förut, dit Ts bekant körde oss i sin bmw. I virkad designerklänning, paljettjacka och silvriga högklackade. Vi fortsatte sedan till Chez Ntemba på andra sidan stan, dit hon lika konsekvent körde utan bälte. I Lusakas fredagsnattrafik bland de mindre eller mycker mer berusade medtrafikanterna. Lusakas överklass har väl å andra sidan råd att flyga till vettig sjukhusvård i Sydafrika eller Europa om det nu skulle behövas.

Bilder från Lusaka

Det ser rätt konstigt ut från sidan, vårt hus. Framifrån ser det väldigt vanligt och ganska litet ut, från baksidan och trädgården ser det nog som trevligast ut, med terrassen och rummen i vinkel. Men från testodlingen innanför vårt lilla compound ser det mest ut som en märklig låda. Det är kasserade vattentankar i förgrunden, den nya som är i bruk står på ställningen, bakom grenarna. Den vita lådan på väggen är vår varmvattenberedare.

Nån vardag ska jag ta en bild på det här lilla grönsaksståndet, då försäljaren är där. Trots det ruckliga utseendet är bilden tagen 20 meter från vår port, i fina villastadsdelen Kabulonga. Tomater, lök och sallad är vad som brukar gå att köpa, ibland även Kapenta, den lilla torkade fisken.

Det finns gott om murar i Zambia. Ofta i cement eller med puts på. Och de används väldigt ofta som reklamplatser, för båda lokala affärer och större varumärken. Liksom de flesta skyltar här är de handmålade, ofta väldigt snyggt. Just den här pizzeriareklamen får mig dock att undra om de verkligen fattat hur det funkar med att skriva telefonnummer med bokstäver. 097-PIZZA motsvaras liksom inte riktigt av 097-769662.

I Lusaka är vattnet väldigt kalkrikt, så för några veckor sedan skulle jag köpa ättika för att kalka av vår vattenkokare. Jag lärde mig då att ättika heter vinegar på engelska, vilket ju även vinäger gör. Igår käkade vi lunch på Buzz Café på Crossroads, det litet mindre köpcentret som inte är lika fasansfullt som Manda Hill och Arcades. Vi hade beställt varsin sallad Thai style när servitrisen satte fram en flaska olja och en flaska - ättika - på bordet. Jag sa till henne att det nog inte riktigt var sån här vinegar som vi ville ha till oljan, vilket hon blev överraskad av. Och jag insåg att jag hade litet svårt att förklara skillnaden mellan ättika och vinäger, iallafall på engelska. En annan insikt - och här undrar jag om jag är den siste att fatta det - är att det ju givetvis inte är vinäger engelsmännen har på sina chips, utan ättika.

På parkeringen utanför nationalmuseet står mer eller mindre permanent en sorglig samling regeringsbilar, kasserade vad det verkar. Man skulle ju annars tro att parkeringen skulle vara tillgänglig för museets besökare. Att de står just där beror antagligen på att det på tomten brevid ligger ett stort regeringskomplex, med flera ministerier i.

Luftigt hus och brandrök är en ganska taskig kombination

Genom köksfönstret tog jag den här bilden i eftermiddags. Med tanke på att vårt hus har öppna fönster överallt och ventilationshål var tredje meter högt upp i väggarna kändes det som ungefär all rök letade sig in i mitt arbetsrum. Det har sina brister att ha en stor testodlingsträdgård bakom huset, iallafall när de bestämmer sig för att elda upp gamla grödor.

Vad ska vi inte missa i Beijing och Shanghai?

Om ca två veckor lämnar vi det dammiga Lusaka för en tvåveckors resa till Kina, Beijing och Shanghai närmare bestämt. Ska bli enormt intressant att komma till landet som väl kommer att diktera den inte alltför avlägsna framtiden, där det händer hur mycket som helst just nu.

Vi har börjat kolla hotell i Beijing - och är rätt glada att vi inte åker i närmare anslutning till OS - då priserna stiger från 59 usd till 409 usd för ett dubbelrum!

Men anledningen till att jag skriver detta är för att kolla om någon i bekantskapskretsen har varit där nyligen och vill tipsa om något särskilt - boende, restauranger, barer, affärer, museer, stadsdelar, sevärdheter eller vad som helst, skriv en rad vettja!

Elefant

En holländsk bekant här i LSK skickade den här bilden, tagen i Hluhluwe-Umfolozi National Park i Sydafrika, inget skoj alltså.

South African Airways bekräftar sig själva

Landade i LSK igår kväll. Gjorde mitt bagage det?

Lamb shank

Det finns en sydafrikansk matkritiker med rätt stora glasögon, jeans och fett hår vid namn Pieter. Eftersom jag känner honom väl publicerar jag här ett av hans halvpretentiösa inlägg om kål och äggplantor.

The Savoy Cabbage beskrivs som THE contemporary dining place to be i Kapstaden, så jag såg till att vara där igår kväll,den sista i Kapstaden. Restaurangen ligger på Hout Street mitt i stan, två smala kvarter från Long Street, så det är lätt att fortsätta till barlivet efter maten. En inredning som mest låter teglet och betongen från den gamla industrilokalen synas skänker en stället en mindre elegant prägel än konkurrenten The Aubergine, vilket är väldigt medvetet.

Konceptet är nyfiken mat i avslappnad atmosfär, vilket den unga personalen utan pretentioner bidrar till att skapa. De har en ny säsongsberoende meny varje kväll, tämligen omfattande som ni kan se. Innan jag hann beställa någonting sattes en liten för-förrätt på mitt bord. Den lilla kanapén med kycklingleverparfait lovade gott inför den fortsatta måltiden. Jag valde den mandelinbakade getosten med hallon till förrätt, till det ett glas sauvignon blanc av någon "Special cuvée" som var riktigt bra. Litet mesig vinaigrette till den tuffa osten var det, men en schysst blandning av gröna blad och hallonen gjorde helheten mycket fin.

Huvudrätten måste ha varit mer än inspirerad av en marockansk tajin, men serverades utan lergrytan. En ordentlig bit av nedre delen av lammben, ungsstekt med otroligt mjukt och smakrikt kött, låg på en bädd av couscous och tomatsås. I sin enkelhet alldeles utmärkt. Däremot var merloten jag fick till inget skoj. Smörig och väldigt mycket ekfat, inte alls i balans med maten.

Det var svårt att inte tänka på sommeliern från i söndags på the Aubergine, full av kunskap och rolig att prata med - och som gav mig en ypperlig chardonnay till risotton med kalaharitryffel. Men faktiskt misslyckades också han med det röda till köttet, med en ung cabernet sauvignon. Nästa gång - för oh ja, det blir en nästa gång - på the Aubergine är A med, och då kan vi beställa flaskvis istället för glasvis, kanske någon av de nio finbourgognerna de har i listan...