Mulet, grått och kallt :-)

Hyvää itsenäisyyspäivää!

Dagen före den finska självständighetsdagen var vi inbjudna att fira den med den finska ambassadören och hennes make i deras residens. Det var vi inte direkt ensamma om, samtliga anställda på de nordiska ambassaderna verkade vara inbjudna, liksom givetvis en mängd lokala dignitärer inklusive jordbruksministern, och allehanda diplomater.

Trots den enorma parkeringen som fanns innanför murarna till residenset, där säkert 20-30 bilar stod parkerade, var hela gatan utanför fylld med stora bilar. Vilket ju måste ske titt som tätt i de ambassadörsbefolkade delarna av stan.

När vi kom hade ambassadören förvånansvärt punktligt redan satt igång med sitt tal, långt och seriöst, som följdes av högtalardånande sång av en zambisk-finsk kombo, mat som försvann i ett nafs (lax! denna raritet här) och ett drinkbord med inte lika strykande åtgång.

Vi samåkte med några av de finska vännerna i stan, i en stor och smutsig landrover som inte riktigt gick ihop med alla kostymer och klänningar. Men så är den också köpt för lite mer seriös användning av I och E, som ska köra den hem till Finland när deras dryga två år i Zambia tar slut i juli.

Den fattige har inte råd att köpa billigt

Eller hur uttrycket nu lyder. Vår förra hemhjälp Melody berättade för några veckor sedan om hur dåligt solcellerna hon hade köpt till sin mamma fungerade. Mamman bor i ett nybyggt pyttelitet hus i utkanten av stan. Det är Melody som låtit bygga huset, på en liten bit mark hon har köpt med lånade pengar av vad jag kunde förstå. Hennes plan är att utöka "huset" med fler rum, inklusive riktigt badrum, när hon får råd. Det är ett vanligt sätt att bygga hus på här i Lusaka, för de fattigare vill säga.

Det finns faktist el i området där Melody har sin lilla tomt, men anslutningsavgiftens storlek gör att hon behöver gå ihop med ett par grannar, och dessutom spara ihop ett antal hundra tusen kwacha. Så i väntan på att det kan bli verklighet gick Melody och köpte en modern, förnybar lösning för att ge sin mor tillgång till el: Solceller, med batteri för lagring och inverter för konvertering till hushållselens vanliga 230 volt. Samma upplägg som vi har i vårt hus, med den skillnaden att våra prylar är betydligt större och ändå bara avsedda som reservkraft, när den "riktiga" elen går.

En annan skillnad är att Melody köpte sina prylar i Kamwala, marknadsområdet med en hög andel sydasiatiska köpmän, där det finns många elektronikförsäljare. Jag har tidigare skrivit om den tveksamma kvaliteten och kompetensen på solceller i Kamwala, och fick nu tyvärr se precis hur dåligt det fungerade.

Melodys mamma använder sin el till en lågenergilampa i taket, till sin mobilladdare, men framför allt till den lilla tv:n. Ganska snabbt upptäckte hon dock att batteriet inte laddades upp tillräckligt mycket, så hon har varit tvungen att då och då gå iväg med batteriet till någon som kan ladda det med nätel. Det var ju inte precis poängen med att köpa solceller, dessutom är blybatterier svintunga och gå omkring med. Så jag sa att jag kunde komma och kolla och kanske identifiera problemet, eller till och med lösa det.

Det jag fick se var en solcellspanel som skulle behöva dygn med midnattssol, fast av afrikansk dagstyrka, för att helt kunna ladda batteriet. Minst 20, snarare 30 watt behövs för ett batteri av den aktuella storleken (35 Ah), men på taket låg det bara 14,5 watt. Nu är det inte så att jag själv kunde dessa relationer i detalj, men jag hade inhämtat kunskapen från solcellsexperterna på Suntech. Ännu värre var dock sladden från panelen. Tjock och kort är idealet för en sladd i de flesta fall, när det gäller låg spänning absolut nödvändigt, men i det här fallet var det en sladd av rent anorektiska proportioner, dessutom med några extra meter hoprullade i onödan på taket. Så den lilla ström som trots allt produceras i den lilla panelen får enkelt uttryckt inte plats i sladden som leder till batteriet.

Så igår iklädde jag mig rollen som biståndsarbetare, på det gamla viset, när jag kom i den stora fyrhjulsdrivna bilen lastad med kostsamma prylar och föresatsen att hjälpa de stackars afrikanerna som inte fått ordning på sin elförsörjning. Fast privat då alltså, inte regeringsbackat med en budget på miljoner (kronor, inte kwacha). Det är rätt svårt att förhålla sig till hela biståndsföreteelsen (jaja, utvecklingssamarbete heter det) eftersom den kritiseras på alla vis både inifrån och utifrån, samtidigt som den rätt enkla känslan av "vi som har kan ju dela med oss" tar udden av en del av kritiken. Men nog teoretiserat i detta inlägg, åter till Melodys mammas gamla sladdar.

Jag hade givetvis tagit med mig en kamera för denna min utflykt till ett annat sammanhang än mitt vanliga i Lusaka, och medan Melodys mamma höll i stegen tog Melody bilder.

Eftersom jag har en bakgrund som teknikintresserad hemmaskruvare (nörd) är elinstallationer något jag har viss kunskap av att göra, och tycker är ganska roligt att pilla med, så med hjälp av den medhavda stegen satte jag igång. Ny fet svartröd kabel fick ersätta den gamla vita tunnisen, en laddningsregulator skruvades upp, liksom en armatur för 12-voltslågenergilampa. Väl färdig försökte jag förmedla kunskapen om hur det fungerade, vikten av rätt polaritet och lovade återkomma med ytterligare några meter sladd till Melodys mamma, så att den nya lampan kan placeras i det mörkaste hörnet (först ville hon ha den över kokplattan, men ändrade sig när hon insåg att det var så nära dörren att grannarna skulle kunna se hennes tillhörigheter upplysta, och därmed riskera stöld).

Kanske kan de nya prylarna göra att Melodys mamma slippet kånka iväg med batteriet för att ladda det, men tyvärr är nog risken stor att hon behöver en större solcellspanel - vilket Melody inte har råd att köpa, eftersom hon redan lagt ut en hel del pengar på den första, otillräckliga.

Liten julklapp

Jag gillar det Brighter Planet håller på med, så jag är inte sen att förmedla denna lilla julklapp från dem: 1 dags koldioxidutsläpp, kompenserade just för dig - om du gör din del vill säga. (Som bonus bör tilläggas att 1 dags koldioxidutsläpp för en amerikan, 136 pounds, motsvarar ungefär FEM dagar för en genomsnittssvensk - och då har jag till och med räknat in vad våra varuimporter orsakar där de produceras.)

Zambias nye president visar auktoritära sidor

Priset på stapelvaran majsmjöl har stigit de senaste månaderna, vilket givetvis sätter den stora mängden fattiga människor i landet i en bedrövlig sits. Även 2008 svälter människor i Zambia, och alldeles nyss kom det en rapport om att majsmjölet kommer att ta slut om två-tre månader, med ännu högre priser till följd av import.

Detta har fått det största oppositionspartiet, Patriotic Front, som ju med minimal marginal förlorade persidentvalet, att kalla till demonstrationer. Idag kan man läsa i LusakaTimes att president Rupiah Banda svarade på detta osympatiskt auktoritära vis i morse (min ungefärliga översättning): "Det är hutlöst av vissa oppositionsledare och partimedlemmar att demonstrera mot höjningen av matpriserna. De borde ägna sig åt dialog istället för konfrontation. Ingenstans i världen har demonstrationer använts som ett effektivt sätt att lösa problem."

Duh.

En regnig dag på kontoret

Juxtaposition

Jag börjar inse att den här bloggen är dömd att skildra det isolerade livet som rik viting, snarare än att ge skarpsinniga analyser av det politiska, sociala och kulturella läget i södra Afrika, vilket jag rätt ofta känner att jag skulle vilja göra. Anledningen?
- År av inskränkt, hemmablind och etnocentrisk informationsförmedling från södra Afrika av utländska skildrare, oavsett om de är regeringsanställda biståndsarbetare eller frilansade journalister på äventyr, gör att man blir lite försiktig. Och väldigt väl medveten om hur lite man vet och förstår av samhället runt omkring.

Så kommentarerna man kan fälla om t ex den senaste utvecklingen i Zimbabwe när man träffar några vänner är redan från början försiktiga och öppna för nya fakta, vilket är betydligt svårare i text. Det går alltså att försiktigt prata om företeelserna man ser omkring sig, vilket sällan innebär kategoriska slutsatser eller ståndpunkter utan snarare är just ett sätt att få reda mer, att få den egna skakiga bilden bekräftad eller kompletterad. Samtalet har ett egenvärde som kunskapsökare, när splittrade bilder möts och kanske bildar lite mer förståeliga enheter än vad man förmår göra på egen hand. Och den egenskapen har tyvärr inte det skrivna ordet, om man nu inte skriver i någon extremt interaktiv kanal, som en välkommenterad blogg t ex...

Med ett lösryckt citat från en underhållande och bra artikel i New Statesman kan man säga: "With the chutzpah of the privileged young male, he believed he could bypass it all and still produce something for which the public would be duly grateful. In fact, there's only one way of writing a book in these circumstances: you deliver a manuscript that is all about you, with Africa as a picturesque backdrop to your macho derring-do."

Rubriken? Har inget med texten att göra, bara ett prettoord som jag varit allergisk mot sen jag lärde mig vad det betydde, men jag läste ett annat blogginlägg som använde det om en vardagshändelse i Lusaka - vilket fick mig att vilja skriva lika förment intellektuellt.

The Lusaka Consensus: Zambian Media Online

Snabblänk till ett intressant inlägg av en annan bloggare i Lusaka, dock på engelska: The Lusaka Consensus: Zambian Media Online

Nitelife

Nyaste klubben i stan, med en doft av livet utanför Zambia. Det kostar 100 spänn att gå in, vilket har fått ALLA att utstöta ramaskrin. Men fullt är det.

Giraff-ren och marknaden

Visst blir det jul i Afrika också, men lyckligtvis är det ganska lätt att slippa de delar jag inte är så förtjust i. Våra svenska och norska vänner, M på bilden, köpte dock julpynt i traditionell design på den månatliga vitingmarknaden i lördags. En ganska märklig företeelse är denna marknad, kallad Dutch Reformed Church Market eftersom det är på deras tomt den håller till, och det är väl kyrkan som tar hand om vissa intäkter kan jag tänka.

En gång i månaden händer det, "alla är där" kan man säga, och det är verkligen den vita byn Lusaka som minglar, morsar och mumsar på hemgjorda hamburgare. Det vi gillar är en del av den gårdsförsäljning som sker av ost, marmelad och sånt. Nu i lördags var det extra mycket folk, det skulle ju köpas trägiraffer inför julresorna till hemländerna.

Ösregnet som överraskade de flesta kom som tydlig påminnelse om hur de kommande månaderna kommer att vara, med ömsom vin, ömsom vatten.