Igår var det övermorgon, om man utgår från beskedet från Mrs. Mungu i onsdags. Klockan visade 11.32 när jag hade skrivit in mig i "receptionen". Ingen Geofrey idag heller, så jg gick vant bort till rummet med skylten "Senior Officers" och fram till Mrs. Mungus skrivbord. Jag insåg mycket tydligt att myndigheten praktiserade casual fridays, eftersom ingen i hela personalen hade på sig den vanliga uniformen med mörkblåa byxor/kjolar och vita skjortor med graderade axelklaffar. Mrs. Mungu satt framför mig i en illturkos klänning i traditionell afrikansk stil och såg mycket snällare ut än tidigare. Jag visade mitt kvitto och blev igenkänd och mitt ärende ihågkommet.
- Please take a seat, I will send someone to call for the madame, sa Mrs. Mungu och gick iväg.
Hon kom tillbaka några minuter senare och meddelade att någon var på väg. Efter ungefär en halvtimmes väntan, avbruten mitt i av min fråga om någon verkligen var på väg, undrade jag om jag inte själv kunde gå och leta efter denna någon. Det kunde jag nu inte, men Mrs. Mungu reste sig, bad att få mitt kvitto och tecknade litet obestämt åt mig att följa efter. Vi gick några meter, genom en dörr som jag hittills aldrig varit bortom, och sen blev jag återigen ombedd att sitta ner och vänta. Det såg ut som någon sorts arkiv en bit bort, dit Mrs. Mungu försvann, och där blev hon kvar i tio minuter.
- Someone is looking for your file, I have told him that you are here, sa Mrs. Mungu när hon kom tillbaka. Sen gick hon tillbaka till sitt skrivbord.
En ung man kom efter ett tag och meddelade han tyvärr inte kunde hitta min mapp. Jag började känna mig färdig med Immigration för dagen, men hade min Report Order kvar att ordna. Alltså den stämplade papperslappen som tillsammans med anteckningen i mitt pass ger mig den fortsatta rätten att vara i landet, en månad i taget. Som den erfarne tillståndssökare jag numera är hade jag indentifierat mannen vi skrivbordet mittemot Mrs. Mungus som den som för dagen stämplade Report Orders. Jag ställde mig i kön till hans skrivbord och väntade. Det är alltså ett ganska vanligt kontorslandskap utan avdelande skärmar och sånt, och mitt i det står det folk och väntar på sin tur vid de olika skrivborden, bland högar av mappar och tjänstemännens kassar med matvaror för helgen.
Medan jag stod i kön kom Mrs. Mungu tillbaka och viftade med en mapp och sa nöjt att hon hittat den, min mapp alltså. Onekligen ett framsteg, och när jag frågade vad det innebar blev svaret att någon gång nästa vecka kunde hon nog börja processa mitt ärende. Rätt nöjd med det och min nya månad i passet gick jag ut genom dörren klockan 12.34, fyra minuter efter den skyltade lunchstängningen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det är så spännande att få läsa om dina Kafka-artade besök hos immigration så jag har inte riktigt bestämt mig för om jag önskar att du får ett uppehållstillstånd eller om processen ska fortgå. Det är ju onekligen kittlande att för varje avsnitt lära känna dessa karaktärer lite bättre och att byggnaden nu börjar penetreras. Var det verkligen ett arkiv som uppdagades i detta avsnitt, eller fanns det något annat där inne? Och var är egentligen Geofrey?
Hahahaha, jag håller med föregående talare. Vill också att historien ska fortgå för det är väldigt "underhållande" för en utomstående att höra. Men vaffan...eftersom jag själv jobbar i byråkratbranchen... jag hade blivit tokig!!!!
Hoppas allt e bra annars.
KRam
H
Oroa er inte, så fort jag har fått mitt uppehållstillstånd är det säkert läge att börja processen för att få ett arbetstillstånd - och DET är inte lätt...
Skicka en kommentar