Immigration, del 12

Jag hade precis klippt mig på Hotel Intercontinental och skulle köra över till Immigration, som bara ligger ett par hundra meter därifrån. Det visade sig att jag hade lyckats komma sådär helt lagom fem minuter innan de skulle öppna efter lunchen. Så tillsammans med några andra erfarna köare (en tunn indier, en storrökande tjockis till kines, ett par obestämbara typer som antagligen var från mellanöstern, några zambier och en vit kvinna, typiskt NGO-stylad, alltså sådär slappt men nytvättat och välkammat) klev jag över tröskeln kl 14.30.

Som vanligt skrev vi alla in oss i liggaren på disken vid entrén, och eftersom jag såg genom lokalen att ”min” handläggare Geofrey inte var där frågade jag vart jag skulle bege mig. Till Mrs. Mungu blev svaret. Det var inte många minuters väntan på att få prata med Mrs. Mungu (som är den litet barska tanten med ovanligt stort afro för att vara zambia på 2000-talet, tillika damen som tog emot min ansökan för sisådär tre månader sen), men hon skickade bara tillbaka mig till entrén med instruktionen att kolla igenom boken som listade alla klara permits. Jag tänkte att jag skulle göra det ordentligt och började på sidan som listade de första dagarna i januari. Efter ett antal sidor och ännu fler minuter hade jag bara lyckats få syn på en hel massa kineser och muslimska namn, samt min grannes namn och namnet på en konsult som A använder, och dagens aprildatum närmade sig. Jag blev litet konfunderad när listan fortsatte med den 6 april – och insåg att jag ägnat tio minuter åt 2007 års uppehållstillstånd. Den otålige mannen bredvid gjorde en ansats att ta boken när jag tittade upp, han blev inte så glad när jag meddelade mitt misstag och sen bläddrade fram till januari 2008.

Bokbläddrandet gick inte så mycket bättre trots att året var rätt, så jag gick tillbaka till Mrs. Mungu, som nu doldes av en liten kö. När killen framför mig framförde sitt ärende började Mrs. M lyfta sina pappershögar och mumla om att hon minsann sett hans mapp så sent som igår. Alla ärenden hanteras alltså i blekgröna pappmappar som ligger överallt på hela kontoret. I högar på skrivborden, på golvet, i trappan till chefsvåningen – och inte minst på en massa ställen där handläggarna inte hittar dem. Att gå lottlös från Immigration bara för att en handläggare inte hittar din mapp är inte en ovanlig situation.

När jag kom fram till Mrs. M och berättade om misslyckandet med boken tog hon fram en annan bok med likadana listor på utfärdade permits och började gå igenom rad för rad. Hon satt och läste, jag stod bredvid och försökte också läsa, på litet håll och ganska snett. Det tog knappt tio minuter. Såklart fanns inte mitt namn i den här boken heller, så Mrs. Mungu antecknade numret som stod på mitt kvitto och gick upp en våning, där jag tror att själve chiefen sitter. Hon kom tillbaka efter drygt fem minuter, bad mig vänta på någon som höll på att leta efter mina papper, och tog itu ned näste invandrare i kön.

En lång väntan senare kom en kvinna ner och bad att få se mitt kvitto (som alltså visar att jag betalat och att jag har en ansökan under handläggning). Hon meddelade att det där kunde ju inte vara mitt kvitto, och jag svarade att det var det nog visst det, det står ju Petter Johan Lydén på det. Hon pekade på numret och undrade när och av vem jag hade fått det ditskrivet, vilket jag inte kunde upplysa henne om. Hon gick över till Mrs. M och då slog det mig, numret tillhörde säkert min kära frus mapp, som ju mitt ärende hänvisar till. Jag meddelade detta och det togs emot som en sannolik förklaring. Jag blev ombedd att komma tillbaka nästa vecka, vilket jag lyckades få till övermorgon, eftersom jag ändå måste tillbaka till Immigration då för att förnya min Report order, så att jag inte blir en illegal alien. Klockan visade 15.55 när jag gick ut genom dörren.