Flaskidiot

Först var det knytkalasmiddag hos M och G, ett schysst par i vår ålder som vi träffar ute rätt ofta, men som vi inte varit hemma hos, trots att de bor mindre än hundra meter bort, på compounden bredvid vår. Han är från Spanien, jobbar som konsult med något administrativt, hon från Polen, och jobbar med ekonomi för Läkare utan gränser i nån by utanför Lusaka. Förutom att fira M:s födelsedag var det litet hejdå-fest för D, vår svenske vän som ska hem till Skåne imorgon, efter ett par år här.

Jag tror det var för att några väldigt musikaliska typer skulle vara med på middagen som M hade meddelat att det skulle bli mycket musik, egenspelad alltså. När vi hade gått den lilla sträckan och blivit insläppta av deras vakt kom vi fram till ett lika strömlöst hus med M uppklädd i improviserad flamencostil (alltså knutit en röd gördel över den vita skjortan). En fransman (visst låter ordet som en sån där skäggig harleysnubbe med mockafransar på kläderna längs låren och på bröstet?) och en spanjorska spelade gitarr, dock ingen riktig flamenco, medan elpianot var tyst och obrukbart pga strömavbrottet.

Middagen var tänkt att övergå i större fest, men ungefär när mer folk började ramla in var det dags för oss att gå till nästa fest, den på "the Finnish compound", där det skulle firas fyra födelsedagar. Det var tjock tröja som gällde eftersom festen så klart var utomhus och kvällarna nu går ner klart under 20 grader. Vi hade köpt en tårta på Spar och fått dem att skriva ”Paljon Onnea” (typ grattis) på den, vilket givetvis rönte stor uppskattning tillsammans med en flaska jaloviina.

Det var en rolig blandning av folk på festen, jag stod och pratade länge med en ung kille som gjorde praktik på en bank i Lusaka. Han var född och delvis uppvuxen här, men skickad till internatskola och senare universitet i Namibia av sina välbeställda föräldrar. Han sa att ville slå sin fars rekord, som vid 29 blev den yngste nånsin på en tung post i Bank of Zambia. Jag frågade hur många år han hade på sig och fick ett skrattande ”5” till svar. Runt klockan ett hade de flesta försvunnit och vi började kolla om någon med bil var sugen på att åka tillbaka till festen hos M & G. Vi hamnade i en bil med en kille från Zimbabwe som bott i Lusaka i drygt två år, och han var inte imponerad. Mitt i en festkväll var det just då inte läge att prata politik och val, men zimbabwiern var i alla fall inte en av de vita jordbrukarna, utan en citykille från Harare.

När vi kom tillbaka till festen på Sugaland Flats, som M & Gs compound heter, var det fullt av folk och dans, men det tog inte många sekunder att förstå att något hade hänt. Flera av våra vänner hade rätt spända ansiktsuttryck och stod och pratade om vad som egentligen hade hänt, och vad som skulle kunna hända. Blodspåren i köket och på några vita skjortor såg mer dramatiska ut än vad skadorna var, men vår palestinsk-zambiske bekant M var inte på direkt gott humör – efter att ha blivit slagen sex gånger i huvudet med en flaska, av en liten idiot i hawaiiskjorta. Nu stod M utanför trädgården med sina vänner, där flera var rätt uppjagade, och snacket handlade ungefär om hur mycket stryk idioten skulle få när han vågade sig ut från trädgården. Den slagne M, eller hans vänner, hade tydligen vänner i den lokala polisen, som nog inte skulle vara så snälla om de fick tag på flaskidioten. Jag var mer inriktad på att inte låta bråket förstöra festen för M & G, men kunde inte låta bli att höra några amerikaner prata om hur de ringt sin ambassad för att be dem plocka upp idioten, innan den lokala ordningsmakten skulle göra det. Svaret från ambassaden hade blivit nej, vilket man väl får anse som rätt vettigt, att vad en enskild amerikan gör får han stå för själv, och kan inte räkna med en ambassadstödd utväg från den lokala (o)rättvisan.

Det blev ingen dramatisk upplösning, den slagne M lämnade stället och idioten tog sig senare iväg med en liten eskort, till polisen enligt vad de flesta sa. Vad som hände sen, eller vad som kommer att hända, lär vi få höra om.