Har någon sett mina armar?

Jag upptäckte nämligen till min fasa att de var utbytta mot ett par tunt viftande musarmar när jag låg på surfingbrädan och försökte paddla utåt. Några meter och jag var tvungen att pausa, för att inte tala om hur svårt det var att få upp farten för att fånga vågorna på vägen in.

De bästa vågorna jag upplevt kunde inte ändra på det faktum att vattnet var knappt 15 grader (perfekt för vithajar), vilket tog bort en del av nöjet. Dessutom var det svårare med balansen när de nakna fötterna hade domnat bort. Skulle någon av hajarna ta en tugga skulle jag antagligen inte ha känt det. NÅgra av de andra surfarna hade våtdräktshuva, och jag förstår varför - varje gång man dök under gjorde det så där intensivt ont i pannan och tinningarna som det bara brukar göra när man cyklar i nollgradigt regn utan mössa i motvind.

Men det var svårt att inte dra på munnen åt de andra litet äldre nybörjarna. Ölmage i våt neopren ser ut som barbapappa, och den bajsnödiga posen när de försöker hålla balansen på brädan fullbordar bilden. Själv tycker jag färgerna gör att det ser ut som jag ingår i svenska surfinglandslaget :-).

Det står dessutom helt klart att löpning är en meningslös träningsform. Jag hade precis börjat bli lite nöjd över mina åttakilometersrundor två gånger i veckan, men inte fan hjälpte de i Indiska oceanen. Jag var ju helt slut efter en kvart i vattnet. Och om de sydafrikanska surfarna inte röker förstår jag varför - man behöver all blodcirkulation man kan få i extremiteterna.