U-landstankar

Det är tankar som slår en litet då och då. När man promenerar till mataffären och ser gatukommersen och tänker på hur stor den informella ekonomin verkligen är här. Eller när man sitter fast i den sega trafiken och tittar på halvmiljonsbilarna i filen bredvid med ambassad-, regerings- eller FN-plåtar. Eller när man blir stoppad i en poliskontroll för en påstådd fortförning och polismannen inte ens försöker skyla över att han hellre vill ha en modest muta än att fullfölja hela bötesföreläggandet. Eller när man ska betala för en kartbok över Lusaka och personen bakom kassan omständligt petar in TRE karbonpapper mellan bladen i kvittoblocket och skriver fantastiskt många detaljer för en enkel transaktion. Tankar om hur ett u-land som Zambia funkar.

Det är tankar om vad det är som håller tillbaka människor och samhällets utveckling – och då skulle man kunna utveckla diskussionen om vad ”utveckling” är och vilken utveckling som är önskvärd, och av vem den önskas, i en mycket längre text än vad jag tänker mig att det här ska bli. Den småskaliga korruptionen som polismannen ovan ägnar sig åt är givetvis en sådan tillbakahållande kraft. Den gör att saker tar längre tid än de skulle behöva, kostar mer än de skulle behöva och förintar den förutsägbarhet som är så viktig för att upprätthålla förtroendet för offentliga funktioner. Den storskaliga korruption som till exempel fördyrar bro- och vägbyggen, privatiserar offentlig egendom till några få personers nytta och gör att inkompetenta personer hamnar på alldeles för viktiga poster är också alldeles uppenbart en sådan tillbakahållande kraft.

Kvittoblocket med karbonpapprena ovan är ett av många liknande exempel på händelser som jag har svårt att förhålla mig till. Det handlar om den omfattande administration och bokföring som allt från souvenirshopen på nationalmuseet till Zambian Airways kontor till den lokale snickaren Erick handskas med. Den spontana känslan jag får när jag står där och väntar är ”Det är klart att det går långsamt framåt om varje köp av en bok ska dokumenteras på ett A4-kvitto med handskriven specifikation, namn och adress i tre exemplar” som alltid följs av tanken ”Men det är kanske är en sån här detaljerad bokföring som behövs för att undvika de små men förödande många stölderna som kan ske, inte minst med så många urfattiga anställda, och för att det ska bli några som helst moms- och skatteinbetalningar till staten” – och då kanske det inte är en så dum idé. En slutsats jag oundvikligen drar är i alla fall att jag inte vet tillräckligt om det här samhället för att kunna ha en bestämd uppfattning om det är bra eller inte med tre karbonkopior för ett köp på 30 spänn.