Genom BMW-återförsäljaren

Vi körde in genom portarna till Lusakas BMW- och Land Rover-agentur, fortsatte förbi en massa bilar och några verkstadsbyggnader och kom fram till vad som i mörkret såg ut att vara en jättevilla.

Genom de halvfrostade glasdörrarna såg vi in i ett gigantiskt vardagsrum där några människor satt och stod. Närmast kunde vi ana A & T, som också såg oss och öppnade en dörr. T är alltså den danska bekant som lämnade Zambia för en månad sen när hans praktik på handelskammaren här var över. Nu var han tillfälligt tillbaka som en del i den tvåmånaders bilresa han och fyra vänner höll på att göra i södra Afrika. Innan han lämnade Zambia hann han dock bli tillsammans med A, vars far var den som ägde jättevillan och bilfirman utanför.

Vi blev presenterade för de fyra övriga väldigt blonda danskarna och några andra bekanta till A. Efter litet småprat tillkännagavs det att middagen var serverad och vi gick ner till matsalen. Det långa bordet var dukat med små soppterriner på varsina små glödbäddar, väldigt tjusigt och dessutom med en utomordentligt löksoppa inuti. Stämningen var familjär och informell, men de tre zambierna i serveringspersonalen påminde oss på ett litet jobbigt sätt om var vi var. Efter förrätten blev vi uppmanade att gå ut till grillen där vi blev serverade lokal bream och grillade kräftor, utsökt kryddade med persilja och vitlök.

As far satt med vid bordet och var en timid man som såg lätt förvirrad ut, i sitt eget jättehus. Men vi upptäckte ett gemensamt intresse i motorcyklar och jag konverserade honom ett tag om det. När vi hade suttit ett tag efter maten meddelades det att vi skulle gå upp till vardagsrummet för att lyssna på piano, som en av As zambiska vänner spelade på ett väldigt imponerande sätt. Jazziga versioner av ursprunglig zambisk musik, uppblandat med ett par modernare låtar.

En av de andra gästerna var Mark, en vit zambier som jag hade träffat en gång tidigare. A och han verkade ha någon sorts kusinkoppling. Han arbetar i sin faders företag som förser gruvindustrin med verktyg och schakttjänster och ser sådär lämpligt bredaxlad ut. Ingen blev förvånad när det framkom att den enorma trucken på uppfarten var hans. Det verkar för övrigt vara en mindre trend bland välbeställda zambier, att köpa jättefordar importerade från Brasilien, eftersom detta inte är den enda zambiska man vi känner med just en sådan.

Kvällen avslutades med en inbjudan till ett coctailparty hos en av vänninorna till A, vi tackade för oss och körde hemåt, skakande lätt våra huvuden över det märkliga sammanhang vi lever i.