I Kamwala går svallvågorna upp på trottoaren

Jag hade en sån där bildag igår. Nästan tre timmar tror jag att jag satt i bilen, och då rörde jag mig bara inom Lusaka. Jag skulle köpa en torkställning och galgar. Hur svårt kan det vara liksom?

När man gör det enkelt för sig åker man till shoppingcentret Manda Hill där både Shoprite och Game finns. Shoprite är den stora mataffären som har i princip allt, inklusive dyra eu-importostar. Game är husgerådsaffären som även sträcker sig till hemelektronik och sport- och fritid via byggmaterial och biltillbehör. Bägge två är moderna, utlandsägda, dyra och tar emot plastkort.

Dessvärre var torkställningarna (ni vet såna där vita som man fäller ut ändarna på och hänger upp blöta handdukar på i vardagsrummet) slut på Game, och eftersom det regnar flera gånger om dan här torkar aldrig vår utomhushängda tvätt. Så jag behövda hitta en torkställning nån annanstans.

Galgar har de visserligen både på Shoprite och Game, men jag har inte kunnat förmå mig att betala tjuge spänn för ett fempack fula plastgalgar. Fullt förvissad om att det finns riktigt billiga galgar nånstans där de som inte har så mycket pengar handlar har jag mest sett det som en rolig möjlighet att hitta mindre lättillgängliga affärer eller marknader. Mitt mål var Kamwala, den ”marknad” som består av en väldigt stor massa småaffärer i kanske 15 kvarter, precis till vänster om Independence Avenue innan man kommer in till city.

Så jag gick över till Forum Syd-kontoret och lånade Hiluxen, den bil som brukar vara ledig. Första anhalt var dock svenska skolan där jag skulle äta lunch med D, som jobbar halvtid med administration där. Skyfallet som smattrade ner på plåttaket medan vi åt kanelbulle och drack kaffe efter maten fortsatte och gjorde att ingen kunde gå från restaurangen till parkeringen, så vi hängde litet på D:s kontor. Skolan är en rest av sitt forna jag då mängder av biståndsungar gick här och Zambia kryllade av SIDA-utsända svenskar. Nu har lyckligtvis biståndspolitiken ändrats och lokala lösningar används oftare, men fortfarande undervisas det i svenska en dag i veckan i Lusaka.

Regnet slutade och jag hoppade mellan vattenpölarna till bilen. Nu var det rätt skönt att sitta i just pickupen och inte en av småbilarna, den är litet högre och har fyrhjulsdrift om det kniper – vilket det gör ibland i den här stan. Längs Los Angeles Avenue stod 3-4 bilar övergivna i vänsterfilen, där vattnet brukar bli som djupast, och jag försökte att inte köra rätt i de största pölarna.

Köerna i Lusaka är ordentligt tjatiga, särskilt på Haile Selassie och Independence Avenue, som bägge utgjorde min färdväg. Väl i Kamwala tog asfalten snabbt slut, grus och småsjöar sträckte i stället ut sig mellan byggnaderna. De i personbilar kör slalom och försöker hålla sig i kanterna av pölarna, lastbilschaufförerna och vi välbeställda i four-by-fours (jeepar etc) kör långsamt rakt igenom. Jag körde bakom en taxi som hade större delen av hjulen under vatten, avgaserna bubblade upp längs med kofångaren och föraren svängde frenetiskt för att undvika de djupaste delarna.

På grund av allt vatten ville/kunde jag inte gå omkring så mycket, så från bilfönstret försökte jag urskilja vad de olika affärerna kunde tänkas sälja. Eftersom många av dem säljer allt möjligt (köksknivar, stereos och madrasser till exempel) var det inte så lätt, men till slut stannade jag utanför en cykelaffär som såg lockande ut. 280 000 kwacha (typ 500 spänn) skulle de ha för en indiskimporterad herrcykel i gammaldags modell, säkert av skräpkvalitet. Jag gick vidare och frågade i en affär som skyltade med fläktar och stereomöbler. De hade inga torkställningar men visste ett ställe som nog hade. Eftersom jag inte hängde med i vägbeskrivningen blev en kille ombedd att visa mig vägen, och vi gick iväg. På ett par ställen fanns det ingen gata alls, bara knähögt brunt vatten, så killen gick en omväg mellan husen , balanserade på stenar utlagda som gångbroar och tog mig åtskilliga kvarter bort från där vi startade. Några smånojiga tankar om dolda syften (bilstöld framför allt) for genom huvudet, men när vi till slut kom fram till nån sorts ”supermarket” med utlovade torkställningar framstod allt som bara väldigt vänligt.

Torkställningarna hade dock tagit slut för länge sen, och inte hade de några galgar heller. Ibland (inte så sällan) får man intryck av gammal öststatsekonomi där en viss produkt bara finns en enda affär i tvåmiljonersstaden, och är den slut så är det bara vänta. I månader. Och det trots omfattande privatiseringar som kanske inte riktigt lett till de ekonomiska framsteg som vissa trodde – pengarna stannar helt enkelt inte i landet.

Jag ville kolla vidare i Kamwala nu när jag ändå var där, och gick tillbaka för att hämta bilen. Om jag som 12-åring drömde om att köra stor bil i mycket lera var detta stunden jag hade väntat på: Krängande fram och tillbaka på stenar och annat bråte vadade jag fram med min bil mellan de små affärerna och letade efter nåt som kunde signalera torkställning! Galgar! Men utan framgång. Det enda jag lyckades med var generande nog att blöta ner fötterna på några unga killar som stod på en betongtrottoar, sisådär 10 cm ovanför vattnet, men det hjälpte ju inte när jag körde förbi.