Lusaka Locomotives i strålkastarljuset

Jag tror faktiskt det är första gången i mitt liv som jag spelat på en plan med läktare. Inte för att det satt någon på dem, men ändå. Fullt med reklamskyltar också, och lämpligt nog ett italienskt företag - Parmalat, de är stora här - som huvudsponsor för serien (i fotbollssammanhang är Italien rätt bra, det är det ingen som bestrider, liksom deras kvaliteter på motorcykelsidan).

Kvart i åtta igår kväll gick jag ut genom porten eller vad man nu ska kalla den stora ståldörren/grinden som är öppningen till vårt lilla bostadsområde med sex hus. Klädd i shorts, t-shirt och inomhussportskor (squash) väntade jag på att D skulle komma och plocka upp mig. D är svensk, utsänd av ett stort telecomföretag, och min länk till fotbollen i Lusaka än så länge. Han dök strax upp i en Nissan Patrol och vi körde till Showgrounds, det parklika området i Lusaka som rymmer minst två viktiga saker: Den italienska restautangen Portico och fotbollsplanen, med vidhängande omklädningsrum och kiosk/bar. Nu är det alltså Futsal (five-a-side) det spelas här, så planen är ungefär en fjärdedel så stor som en vanlig elvamannaplan.

Jag hälsade på de andra i laget som kommit, det var en norrman, en britt(?), en italienare och tre zambier. För träningen var laget dessutom kompletterat med några klart yngre lokala förmågor (vitingarna ovan var knappast yngre än jag, runt 35 kanske). Konstgräset var kortare än det jag spelat på i sthlm, och i odubbade skor rätt ordentligt halt. Vi satte igång och det gick väl helt ok. Förutom att jag efter de åtta minuternas match var helt slut. Och eftersom mitt lag hade vunnit skulle vi spela vidare (vi hade delat in oss i tre lag som turades om att spela åttaminutersmatcher), vilket jag bestämde mig för inte skulle funka nåt bra. Så jag fick be om att bli utbytt och satte mig genomblöt av svett på bänken (under ett sånt där böjt plexiglastak, precis som på riktigt!). I strålkastarljuset kände jag mig som en väldigt effektiv myggmagnet, med bara ben och armar, vilket var litet nojigt pga malariarisken.

Vi spelade i en timme och det var riktigt roligt. Det är ju en massa start-stopp och snabba ruscher i sån här minifotboll, och det tog ut sin rätt på oss något äldre utlandsspelare (tror nog att ett par av zambierna inte heller var så vansinnigt unga, men de sprang iallafall). Italienaren orkade inte med något annat än att stå i mål i slutet, och tempot var överlag klart lägre från vitingarnas sida.

Min vana trogen valde jag defence när jag blev tillfrågad om önskad position, men gamla hederliga backkvaliteter som litet tyngd och styrka är inte till nån vidare nytta i vänskapliga träningsmatcher på små snabba planer, och det är förvånansvärt svårt att skrika på engelska när man har huvudet fullt av hur man ska fullfölja sin löpning. Jag vågar nog ändå påstå att jag var på ungefär samma nivå som en del av spelarna i laget.

I slutet av vår tid hade nästa lag dykt för sin träning, de var en smula mer seriösa dock: Tränare, numrerade tröjor och uppvärmning(!) genom löpning upp och ner för läktarna. När vi gick av planen var det en kort samling med stretchning och pengainsamling. Planhyran betalas varje gång av de närvarande - vita. Per skalle blev det 20000 kwacha, alltså drygt 30 kronor.

Jag vet inte hur det blir med matcherna på helgerna, men garanterat träning varje måndag framöver. Så nu hoppas jag att det finns ett par grusdojor att köpa till vettigt i pris i den här stan.