Vart tog den lilla zucchinin vägen?

Jag ägnar oproportionerligt mycket tid åt att handla. Och då ju ändå ilandskonsumtionen en av de saker som verkligen håller på att krascha den här planeten och krossa rätt många av människorna på den. Men nu snackar jag alltså filmjölk (den lokala varianten, mabisikultiverad mjölk), gul lök och pasta. Vardagsförnödenheter som ska finnas hemma, men som av nån anledning tar slut mycket snabbare här än vad de gjorde i Sverige. Det beror delvis på att små förpackningar är vanligt, och billigare än stora i de flesta fall. Det gäller både kaffe och filmjölk, där det kanske inte är så konstigt för den senare eftersom den lilla (250 ml) förpackningen är en plastpåse à la mozzarella, jämfört med plastflaska av brittisk modell. Att det tar tid beror också på att det ska köras bil till och från affären (först ska vakten öppna porten, sen ska man köra en inte föraktlig sträcka, ofta med litet kö på någon del, sen ska man hitta en parkeringsplats, och så är det samma sak tillbaka) och att man ofta behöver besöka mer än en affär – och här har vi kärnan i denna text. En av de första dagarna här var jag och handlade. Bland grönsakerna i kyldisken låg några små zucchinis inplastade, och varför inte? tänkte jag och la paketet i korgen (precis likadan som på konsum i Hammarby sjöstad).

Sen dess har jag inte sett en enda zucchini i Zambia. Visserligen försöker de lura mig med gurkor, såna där hemodlade varianter som SER UT som zucchini, men icke. Och det är den här oförutsägbarheten som gör de så knasigt när helt vanliga grejer plötsligt kan vara borta från en – eller alla – affärer i stan. Tonic, detta kolonialarv som vi (Petter) skattar så högt, säljs i sexpack med likadana burkar som man får på flyget, och kan ju lagras enkelt och länge. Men ändå var det heltomt på både Shoprite och Game i förrförra veckan. Nu beror det ju på hur flexibelt sinne man har, om helt enkelt struntar i varorna som är slut och köper nåt annat, eller om man tycker sig behöva åka till nästa, och nästa ställe för att hitta dem. Trots rätt ordentligt moderna inslag känns det som att Zambia (Lusaka) fortfarande till del är ett sådant samhälle där det krävs en hemmaman (eller tjänstefolk) för att hinna med matinköpen. Och då har jag inte skrivit om räkningarna ännu…