Interpol och den långa färden genom zambisk byråkrati

Nu när det lugnat ner sig lite i Zimbabwe tänker jag passa på att åka till Harare, som jag hört mycket gott om. Planen är att ta motorcykeln en torsdagmorgon om knappt två veckor, sova en natt på en italienskägd lodge precis hitom gränsen och sen köra de 400 km i Zim följande dag. Men för att ta ett fordon över en gräns här krävs det mer papper än en nordeuropé är van vid och att få tag på dem tar sin tid.
I fredags åkte jag till försäkringsbolaget och köpte den obligatoriska tilläggsförsäkringen, eftersom fordonsförsäkringar här bara gäller nationellt. Jag ordnade också med kopior på alla tänkbara identitetshandlingar, både på mig och på motorcykeln.

På samma kontor som Anu jobbar zambiern E, som gav mig tipset att sticka hemifrån kl 6 idag, så att jag skulle komma först av alla till Ridgeway Campus, där de gör den visuella besiktningen av hojen, dvs kollar att ramnumret är detsamma som står i papprena. Det är det första steget i processen att få en "interpol clearence", alltså ett intyg på att motorcykeln inte är stulen, tillhör mig och får tas ut ur landet.
Nu var jag inte riktigt så morgonambitiös att jag stack vid 6, snarare vid 9, men det var fortfarande svalt och skönt. Zambiska vägbeskrivningar är inte som svenska, så jag körde runt i Ridgeway i runt 45 minuter innan jag hittade den lilla grusplanen som trafikmyndigheten hade bakom en stor mur. Där var det väntan i en knapp timme bland bilar och lastbilar som i de flesta fall saknade nummerskyltar - alltså nyss importerade och nu i färd att inregistreras i landet. Små silvriga toyotasedaner var i majoritet.

Efter inspektionen var det så dags att köra några hundra meter till det kontor där betalningen (23400 kwacha, ca 50 kr) skulle göras. Med fina signaturer på min blankett och stämplat kvitto var det därfter dags att åka till RTSA, det zambiska vägverket. Om det har jag skrivit förut, och det var lika mycket folk och köer den här gången. I rum nummer 17, dit jag stod och köade för att få min "Print out" hade den manliga tjänstemannen fått sällskap av en kvinnlig kollega i kritstrecksrandig dräkt. Det visade sig vara en lyckträff eftersom den kvinnliga vägverksarbetaren var där för att få något att hända. Istället för den lugna stil som brukar utmärka zambiska kontor närmast ryckte hon papprena ur händerna på de som kom in, smattrade in nåt nummer i datorn och lämnade över en färdig utskrift ca 30 sekunder senare.

Människorna runt omkring mig i kön var skapligt blandade, men unga män (sannolikt i bilimporterarbusiness) dominerade. I de flesta såna här myndighetssammanhang slås jag dock av hur osäkra många zambier verkar. Både om vad som gäller i detalj för just deras ärende, men också mer allmänt i myndighetskontakten. Det är väl kanske inte så konstigt med en stor landsbygdsbefolkning, låg utbildningsnivå och ett hierarkiskt samhälle, men det krockar lite med den känsla som finns i många länder med senvunnen självständighet. Alltså den positiva stil som jag klumpigt försöker sammanfatta i "Detta är VÅRT land, där VÅRA institutioner är till för OSS, alltså VI BESTÄMMER över våra myndigheter".

Efter vägverket var det dags för sista stoppet, centrala polisstationen på andra sidan stan, men förmiddagen hade sakta runnit iväg under köandet och väntandet. Vägverket ligger i industri- och mekanikdelen av Lusaka, där jag tidigare sett ett hörnhus som lockat en del: Mr Pete's Original Steakhouse. Jag kom in bakvägen eftersom jag blev invinkad och fick parkera hojen på nån sorts innergård. När ögonen vant sig vid det svaga ljuset syntes de rustika inredningen och några medelålders vita som hängde i baren. Två kvinnor med varsin öl och på andra sidan två män i helt olika stil. En i typiska farmarkläder, alltså khakiskjorta, korta shorts och seriösa läderkängor, den andra långhårig med mustasch, halkiga finbyxor och blanka oxblodsfärgade skor med beiga strumpor i. Han såg ut ungefär som en slemmig skurk i amerikansk film från 70-talet.

Jag visste inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men det var nog mer matbaserat än barbaserat. Pete's burgare var dock god, serverad endast med det viktigaste: rå lök och tomat. Eftersom jag hade datorn med mig satt jag kvar och jobbade ett tag, och under tiden kom ytterligare lunchgäster. Det var idel skjortor och slipsar, ganska vitt, antagligen traktorförsäljare och småfabriksägare eller nåt sånt.

När jag kom till polisstationen var det fortfarande en kvart kvar på lunchstängdheten, så jag fick vänta i ett litet svettigt betongrum med ca tio andra. När vi väl blev insläppta till huvudbyggnaden var det bara för att hamna i ännu en kö, korridoren utanför rum 45.
Som svensk är jag inte så van vid att köa tillsammans med andra mitt i ett kontor, vilket är standardmodellen i Zambia. Ofta finns det några stolar som man hoppar upp och ner i allt eftersom kön avancerar och stolen ett steg närmare dörren eller handläggaren blir ledig. Kvinnan längst fram i kön på bilden hejade glatt när jag kom eftersom vi stått och pratat om vart våra papper tog vägen på vägverket några timmar tidigare. Hon hade tänkt köra utomlands samma dag som hon påbörjade pappersexercisen men insåg trött att det nog bara var att glömma. Lägg för övrigt märke till arkivhögarna mot väggen i änden...

Det blev min tur efter en kvart eller så och jag gick in i rummet. Där satt sju personer bakom fyra skrivbord i ett U, med ungefär två kvadratmeter tom yta i mitten. Där stod jag och ytterligare en tillståndssökare. Min pappershög ögnades igenom av de två kvinnorna på ena sidan som sedan häftade ihop dem och gav dem till mannen bakom ett av kortsideskrivborden. Han satte sin signatur överst, gav mig bunten och pekade på skrivbordet snett mittemot, där tre män satt i oklanderliga skjortslipsar. Lite mer kontrollerande följde, min motorcykels chassinummer såg lite för kort ut tyckte en, men den mer seniora sa att det ok eftersom det var just en mc. Innan mina papper räcktes över till mannen som satt ensam bakom det andra kortsidesskrivbordet blev de attackerade med ett hålslag. Uppenbarligen var det under nästa persons värdighet att göra hål, han satte bara in pappersbunten i en pärm, skrev ett nummer på dem som han sen sa åt mig att komma ihåg: T-2521. Numret skulle sedan upprepas för kvinnorna som jag hade börjat hela proceduren med, som nu tog emot betalningen på 100000 kwacha och skrev ut ett fint kvitto. Med kvittot fick jag uppmaningen att komma tillbaka imorgon kl 14.30 för att hämta ut mitt då färdiga intyg. Nöjd med dagens insatser åkte jag till ett hotell nere på Church Road som har en terrass där man kan hitta lite svalkande vind och en kall dricka.