Arbetsdagen

Lagom till att jag förbrukat ytterligare ett refill (top-up, påfyllning av kontantkortet etc) till gsm-uppkopplingen har vårt riktiga internet börjat fungera igen. Hela dagen har det varit borta, hela dagen har jag suttit och jobbat, med visst uppkopplingsbehov. Arbetsrummet hemma är inte riktigt färdiginrett, men ett stabilt och mindre vackert furuskrivbord har vi iallafall.

Det är Naturvårdsverket som ska få betala min timpenning för dagens värv: Uppdatering av manualen för en databas över klimatinvesteringar. Och eftersom jag visar mig själv i arbete kan jag ju passa på att visa frugans arbetsplats också:

Opinionsbildning

Kunde inte riktigt låta bli att länka till den här. Det är ju rättegång och så i Sverige.

Få inlägg? Små bilder?

Well, snabbare än så här är inte vår uppkoppling. (Om man nu ska lita på testet.)

Lusaka Locomotives i strålkastarljuset

Jag tror faktiskt det är första gången i mitt liv som jag spelat på en plan med läktare. Inte för att det satt någon på dem, men ändå. Fullt med reklamskyltar också, och lämpligt nog ett italienskt företag - Parmalat, de är stora här - som huvudsponsor för serien (i fotbollssammanhang är Italien rätt bra, det är det ingen som bestrider, liksom deras kvaliteter på motorcykelsidan).

Kvart i åtta igår kväll gick jag ut genom porten eller vad man nu ska kalla den stora ståldörren/grinden som är öppningen till vårt lilla bostadsområde med sex hus. Klädd i shorts, t-shirt och inomhussportskor (squash) väntade jag på att D skulle komma och plocka upp mig. D är svensk, utsänd av ett stort telecomföretag, och min länk till fotbollen i Lusaka än så länge. Han dök strax upp i en Nissan Patrol och vi körde till Showgrounds, det parklika området i Lusaka som rymmer minst två viktiga saker: Den italienska restautangen Portico och fotbollsplanen, med vidhängande omklädningsrum och kiosk/bar. Nu är det alltså Futsal (five-a-side) det spelas här, så planen är ungefär en fjärdedel så stor som en vanlig elvamannaplan.

Jag hälsade på de andra i laget som kommit, det var en norrman, en britt(?), en italienare och tre zambier. För träningen var laget dessutom kompletterat med några klart yngre lokala förmågor (vitingarna ovan var knappast yngre än jag, runt 35 kanske). Konstgräset var kortare än det jag spelat på i sthlm, och i odubbade skor rätt ordentligt halt. Vi satte igång och det gick väl helt ok. Förutom att jag efter de åtta minuternas match var helt slut. Och eftersom mitt lag hade vunnit skulle vi spela vidare (vi hade delat in oss i tre lag som turades om att spela åttaminutersmatcher), vilket jag bestämde mig för inte skulle funka nåt bra. Så jag fick be om att bli utbytt och satte mig genomblöt av svett på bänken (under ett sånt där böjt plexiglastak, precis som på riktigt!). I strålkastarljuset kände jag mig som en väldigt effektiv myggmagnet, med bara ben och armar, vilket var litet nojigt pga malariarisken.

Vi spelade i en timme och det var riktigt roligt. Det är ju en massa start-stopp och snabba ruscher i sån här minifotboll, och det tog ut sin rätt på oss något äldre utlandsspelare (tror nog att ett par av zambierna inte heller var så vansinnigt unga, men de sprang iallafall). Italienaren orkade inte med något annat än att stå i mål i slutet, och tempot var överlag klart lägre från vitingarnas sida.

Min vana trogen valde jag defence när jag blev tillfrågad om önskad position, men gamla hederliga backkvaliteter som litet tyngd och styrka är inte till nån vidare nytta i vänskapliga träningsmatcher på små snabba planer, och det är förvånansvärt svårt att skrika på engelska när man har huvudet fullt av hur man ska fullfölja sin löpning. Jag vågar nog ändå påstå att jag var på ungefär samma nivå som en del av spelarna i laget.

I slutet av vår tid hade nästa lag dykt för sin träning, de var en smula mer seriösa dock: Tränare, numrerade tröjor och uppvärmning(!) genom löpning upp och ner för läktarna. När vi gick av planen var det en kort samling med stretchning och pengainsamling. Planhyran betalas varje gång av de närvarande - vita. Per skalle blev det 20000 kwacha, alltså drygt 30 kronor.

Jag vet inte hur det blir med matcherna på helgerna, men garanterat träning varje måndag framöver. Så nu hoppas jag att det finns ett par grusdojor att köpa till vettigt i pris i den här stan.

Bildspecial en lördagsmorgon

Entrén till Raphsody.

Nära Total-macken i Kalingalinga.

Huvudgatan i Kalingalinga.

Barn på fältet mellan Kabulonga och Kalingalinga.

Pure Zambian Goodness.

Avgångar från Lusakas flygplats.

Utsikt från bilfönstret.

Sockerrörssprit för den som vet vad den vill.

Här gjuter/skär/syr de vår nya madrass, custom made.

Madrassråvara - de är stora.

"2010 Next Sports Café" i Chilenje.

Oxfilé på fel håll

Har ni stekt oxfilé på längden nån gång? Alltså längs med fibrerna och inte på tvären, som det vanligtvis blir om man skär en bit, typ tournedos. Det blir inget bra kan jag meddela. Det gör å andra sidan inte lika mycket här, eftersom oxfilé (kött) är mycket billigare än hemma i Europa. När man går till nån av Zam-Beefs butiker (ja, det låter statsägt, liksom Zam-Milk och ytterligare några Zam-företag) finns det ett hyfsat utbud. Det finns lagom stora bitar av rostbiff (kött), det finns lövbiff (kött), det finns något som ser ut som ryggbiff (kött). det finns nötfärs (kött), fläskfärs (kött) och det finns grytbitar (kött) av flera typer.
Vad kostar det då? Tja, kött kostar ungefär 70 kronor kilot. Och så är det med det.

När jag är sugen på surkål ska jag gå till Gerritz. Det är stället jag sitter på just nu, tar en öl denna sena fredagseftermiddag och skriver om hur det är att flytta till Zambia som vit 33-årig man med väldigt mycket fritid, jämfört med er. Från mitt bord i trädgården ser jag en stolpe utanför muren. På den vajar (hänger trött) en tysk flagga. VÄSTtysk flagga.

Det är hemskt fel, fördomsfullt och säkert väldigt okunnigt, men det är litet svårt att inte litetlitet grand undra om det inte nazister, tyskarna som bor här i Afrika. Och nu kände jag mig som en amerikan. Jaja, skit samma. det är nog inget fel på Mr Gerritz, han serverar som sagt surkål, men drinklistan ser som han har snott den från Olsens böfhus (tänk macdonalds med rättigheter och omalet kött, ni som är förskonade från denna USA-danska styggelse).

Vart tog den lilla zucchinin vägen?

Jag ägnar oproportionerligt mycket tid åt att handla. Och då ju ändå ilandskonsumtionen en av de saker som verkligen håller på att krascha den här planeten och krossa rätt många av människorna på den. Men nu snackar jag alltså filmjölk (den lokala varianten, mabisikultiverad mjölk), gul lök och pasta. Vardagsförnödenheter som ska finnas hemma, men som av nån anledning tar slut mycket snabbare här än vad de gjorde i Sverige. Det beror delvis på att små förpackningar är vanligt, och billigare än stora i de flesta fall. Det gäller både kaffe och filmjölk, där det kanske inte är så konstigt för den senare eftersom den lilla (250 ml) förpackningen är en plastpåse à la mozzarella, jämfört med plastflaska av brittisk modell. Att det tar tid beror också på att det ska köras bil till och från affären (först ska vakten öppna porten, sen ska man köra en inte föraktlig sträcka, ofta med litet kö på någon del, sen ska man hitta en parkeringsplats, och så är det samma sak tillbaka) och att man ofta behöver besöka mer än en affär – och här har vi kärnan i denna text. En av de första dagarna här var jag och handlade. Bland grönsakerna i kyldisken låg några små zucchinis inplastade, och varför inte? tänkte jag och la paketet i korgen (precis likadan som på konsum i Hammarby sjöstad).

Sen dess har jag inte sett en enda zucchini i Zambia. Visserligen försöker de lura mig med gurkor, såna där hemodlade varianter som SER UT som zucchini, men icke. Och det är den här oförutsägbarheten som gör de så knasigt när helt vanliga grejer plötsligt kan vara borta från en – eller alla – affärer i stan. Tonic, detta kolonialarv som vi (Petter) skattar så högt, säljs i sexpack med likadana burkar som man får på flyget, och kan ju lagras enkelt och länge. Men ändå var det heltomt på både Shoprite och Game i förrförra veckan. Nu beror det ju på hur flexibelt sinne man har, om helt enkelt struntar i varorna som är slut och köper nåt annat, eller om man tycker sig behöva åka till nästa, och nästa ställe för att hitta dem. Trots rätt ordentligt moderna inslag känns det som att Zambia (Lusaka) fortfarande till del är ett sådant samhälle där det krävs en hemmaman (eller tjänstefolk) för att hinna med matinköpen. Och då har jag inte skrivit om räkningarna ännu…

The Heat Is On

Det där med södra halvklotet är fortfarande litet ovant. Och även om det hyfsat varmt nu (20-30 grader, oftast runt 25) så är det regnperiod, vilket inte känns så där jättemycket sommar. Denna blöta period följs av den kalla perioden som är som värst i juni-juli (5-10 grader på nätterna, i hus med en massa öppningar, utan isolering och värme). Men efter det kommer den varma, torra perioden som toppar i augusti-september, då det blir riktigt hett och dammigt.

På lördag spelar Zambia mot Kamerun i den afrikanska fotbollscupen, ska försöka kolla den med vänner på nåt roligt ställe. Det har varit MYCKET snack på radion om national pride efter vinsten över Sudan häromdagen. Eller som jag läste i en kommentar på lusakatimes.com: "A lot is at steak"

Pure Zambian Pleasure

Tillbaka på Arcades, detta civilisationshelvete till shoppingcenter som man oundvikligen verkar hamna i så fort man behöver nåt som det är svårt att få tag på nånannanstans. I mitt fall el, som jag inte har någon hemma av, och jag vet inte om de har enorma dieselgeneratorer här eller om de bara tillhör en annan del av nätet där det finns ström.

På Arcades finns bland annat Spar, ni vet den där kedjan av mataffärer med en gran som en symbol (som jag alltid kommer att förknippa med barndomens familjeskidresor till Österrike, där det ofta fanns en liten kvarters-Spar), och på detta Spar som dessutom är en SUPER SPAR finns t ex det som jag inte hittat nånannanstans: Lågenergilampor med bajonettfattning. Visserligen bara med läskigt kallt ljus, men ändå, zambierna är förtjusta i starka glödlampor, 100 watt verkar rätt vanligt, och det är inte jag så pigg på. Man hamnar för övrigt lika ofta på Manda Hill som är ett likadant shoppingcenter, bara marginellt annorlunda utbud av affärer fast litet färre och sämre restauranger.

Nåväl, på La Gondola där jag sitter och dricker en caffé americano (medan jag väntar på att datorn ska ladda batterierna) ser man in i köket på stockholmskt 00-talsvis och dit kom det nyss en kille glatt joggande – det är rätt glest mellan borden – som sa något glädjande till personalen. Det vet jag eftersom de började hoppa omkring och göra segergäster, vilket höll i sig i ett par minuter. Av snacket bland de andra gästerna och servitrisen förstod jag att det handlade om fotboll, och rimligen den afrikanska cupen som just startat i Ghana. Kanske går jag bort till Times, baren som enligt min servitris visar matchen på tv.

Bilden till trots beställde jag en pizza, den var helt ok.

Bränslecell till datorn

Hela gårdagskvällen och hela dagen idag har det varit strömavbrott i hela eller delar av Lusaka. Igår kväll tystnade även alla radiokanaler utom BBC och Christian Voice (typiskt), litet läskigt faktiskt. Nån sa att strömavbrotten här ibland beror på elbrist och därmed på att industrin uppe i kopparbältet, där alla gruvor och Zambias ekonomiska livsnerv finns, har högre prioritet och får den el som finns.

Jag skulle ha begått fotbollsdebut igår, testtränat med Lusaka Locomotives, men det får vänta till nästa vecka om det finns nån el till belysningen då. Ska bli spännande dock, det är ett blandat lag som spelar på konstgräs och har både serie- och cupmatcher på helgerna. Känner mig inte överkvalificerad precis.

När man är beroende av datorn och internet för att jobba blir det rätt jobbigt med elavbrott, men inte omöjligt. Just nu finns det el i några delar av stan, t ex på det internetkafé på Arcades där jag sitter. Och här skulle jag behöva sitta ett tag till, så att batteriet hinner ladda upp sig. När det är svart i hela stan är det dock svårare. Den vanliga trådlösa uppkopplingen hemma pajar ju när wimaxmottagaren inte får nån ström, men GSM-nätet funkar, och på det kan jag koppla upp mig med kontantkort - dyrt förvisso, men iallafall.

Fast när datorbatteriet tar slut är det ju kört. Och det är då jag vill ha en bränslecell - som skulle ge flera dagars laptopström.

http://arstechnica.com/news.ars/post/20061227-8505.html

Freude am Fahren

I den ganska usla expat-tidningen ”the Lowdown” finns det några nyttigheter, till exempel informationen om att några av Lusakas motorcyklare träffas varje söndag kl. 9.30 på Manda Hill. Eftersom jag är på jakt efter en hoj tänkte jag kolla med söndagsgänget om det fanns något till salu. Jag har inte hittat någon som säljer begagnade hojar, och de enda affärerna som säljer nytt verkar antingen importera japanska hojar dyrt från Sydafrika eller sälja kinesiska budgethojar. Och så säljer traktoraffären på Cairo Road en lantbruksmotorcykel eller hur man nu ska beskriva den überrobusta Yamaha med skydd för allting, grova däck och usla bromsar (det går ju ändå inte så fort i hålorna på de leriga vägarna/stigarna).

Jag vaknade kl. 9.13 imorse, såg påminnelsen i mobilen, klädde på mig, stoppade litet pengar och min mc-annons i fickan och tog vår grå Nissan Almera från Forum Syd mot Manda Hill. Vänstertrafiken bekommer mig faktiskt inte längre, men att Nissan har blinkersspaken på andra sidan än vad Toyota har – i de högerstyrda bilarna här – går inte att komma ihåg varje gång. Så det blir en del ofrivilligt vindrutetorkande, alternativt blinkande när man egentligen bara vill se nåt genom den vattenfyllda vindrutan.

Det stod bara fyra hojar uppradade framför ett av fiken på Manda Hill, och gubbarna/killen/tjejen sa att det mest berodde på regnsäsongen. De var trots allt ca 25 pers på mailinglistan. Det lät som om åtminstone två var zambier (eller sydafrikaner, det är en rätt speciell sorts engelska som de vita infödda pratar, en viss dragning åt den australiensiska tycker jag), medan killen i min ålder med den stora moderna BMW-offroaden var holländare. Men till min lycka skulle en av gubbarna få sin Harley levererad om en vecka, och då kunde han tänka sig att sälja sin gamla trotjänare – en BMW R80GS, antagligen från mitten av 80-talet. Och det är fanimej precis en sån hoj jag vill ha, hade till och med börjat kolla på dem i Sverige innan Zambia blev aktuellt (mest beroende på att en tuff jurist som jag träffade när jag bodde i Florens för åtta år sen hade en sådan där som han drog runt på i sin kostym).

Så nu hoppas jag att HD:n kommer i tid (ingenting kommer i tid i Zambia, inte jag heller) och att han inte vill ha tramsigt mycket betalt för sin gamla beamer. Det är den längst till vänster:

Ridutflykt över Leopard's Hill

- I would also like to ask, can I catch a ride with you?
Sure, no problem, sa A. Då sa Exhilda, som just givit A en ridlektion en liten bit utanför Lusaka, vid änden på en dammig väg: "Oh, by the way, these three women also need a ride."
Vi sa att det också gick bra, och tanterna började röra sig mot flaket på pickupen vi körde, trots ett tomt och rymligt baksäte, lagom ungefär för tre tanter. Jag vet inte om det är av säkerhetsskäl (minskad rånrisk), för den eventuella smutsens skull eller om det bara är av maktskäl som pickupförarna låter passagerare/liftare sitta på flaket. Förutom att det är vansinnigt farligt vid en krock råkar det dessutom inte vara tillåtet med vår bil...

Tanterna satte sig i baksätet efter att A bett dem.







För en berättelse om hästuflykten får ni helt enkelt skypa A (vår uppkoppling ger samtal av mycket varierande kvalitet, ibland toppen, ibland mer som våra matbordsstolar).

När FORTUM orsakar strömavbrott...

Det kom ett mail från internetleverantören med litet information för nya abonnenter, och jag roades av följande stycke:

"Our standard installation does not include things like Surge Protection units (for protection against Zesco power surges), wireless lightning arrestors or earthing protection. Our marketing department will hopefully have talked to you about this subject. As these items are especially important during the rainy season, we urge you to consider putting these things in place as soon as possible. These items can be purchased from any good electrical store in Lusaka."

Det är klart att elbolaget (Zesco) ska pekas ut som ansvarigt för strömspikarna som uppstår, det hade ju inte räckt att bara skriva "for protection against power surges". Tsss.

Det är för övrigt högst verkligt med knäppheter i elnätet, på en middag igår nämndes en pajad dvd-spelare, en annan killes dator hade lagt av efter ett strömbortfall, så vårt clas ohlson-besök innan resan hit är jag glad över.

Som bonus en bild på en av de snyggaste byggnaderna i stan:

We've got it!

Så här ser det ut, internetet, och trots fulheten kostade det 2,1 miljoner kwacha:

Framtiden finns i Afrika, Lusaka närmare bestämt, där vi nu är uppkopplade trådlöst med wimax. Skype me!

Jag har världens största mobiltelefon

Jag satt utanför Forum Syds kontor och snålsurfade på det trådlösa nätverket som deras grannar låter stråla genom väggen, hade dragit igång skype och såg efter ett tag att käre bror var online. Det som skymning i Lusaka var förmiddag i NYC. När han svarade var det riktigt svårt att höra vad han sa, eftersom de japanska tyskarna som sålde vår dator av någon anledning inte sett till att högtalarna kan prestera mer än ett svagt skrammel. Det går inte ens att säga att de skräller, trots den totala frånvaron av bas, så låg är maxvolymen. Så vad gör man?

Det är inget fel på mikrofonen i datorn, så i tjugo minuter satt jag och pratade med bror på en småhackig skypelina – sen tröttnade vänsterhanden.

I Kamwala går svallvågorna upp på trottoaren

Jag hade en sån där bildag igår. Nästan tre timmar tror jag att jag satt i bilen, och då rörde jag mig bara inom Lusaka. Jag skulle köpa en torkställning och galgar. Hur svårt kan det vara liksom?

När man gör det enkelt för sig åker man till shoppingcentret Manda Hill där både Shoprite och Game finns. Shoprite är den stora mataffären som har i princip allt, inklusive dyra eu-importostar. Game är husgerådsaffären som även sträcker sig till hemelektronik och sport- och fritid via byggmaterial och biltillbehör. Bägge två är moderna, utlandsägda, dyra och tar emot plastkort.

Dessvärre var torkställningarna (ni vet såna där vita som man fäller ut ändarna på och hänger upp blöta handdukar på i vardagsrummet) slut på Game, och eftersom det regnar flera gånger om dan här torkar aldrig vår utomhushängda tvätt. Så jag behövda hitta en torkställning nån annanstans.

Galgar har de visserligen både på Shoprite och Game, men jag har inte kunnat förmå mig att betala tjuge spänn för ett fempack fula plastgalgar. Fullt förvissad om att det finns riktigt billiga galgar nånstans där de som inte har så mycket pengar handlar har jag mest sett det som en rolig möjlighet att hitta mindre lättillgängliga affärer eller marknader. Mitt mål var Kamwala, den ”marknad” som består av en väldigt stor massa småaffärer i kanske 15 kvarter, precis till vänster om Independence Avenue innan man kommer in till city.

Så jag gick över till Forum Syd-kontoret och lånade Hiluxen, den bil som brukar vara ledig. Första anhalt var dock svenska skolan där jag skulle äta lunch med D, som jobbar halvtid med administration där. Skyfallet som smattrade ner på plåttaket medan vi åt kanelbulle och drack kaffe efter maten fortsatte och gjorde att ingen kunde gå från restaurangen till parkeringen, så vi hängde litet på D:s kontor. Skolan är en rest av sitt forna jag då mängder av biståndsungar gick här och Zambia kryllade av SIDA-utsända svenskar. Nu har lyckligtvis biståndspolitiken ändrats och lokala lösningar används oftare, men fortfarande undervisas det i svenska en dag i veckan i Lusaka.

Regnet slutade och jag hoppade mellan vattenpölarna till bilen. Nu var det rätt skönt att sitta i just pickupen och inte en av småbilarna, den är litet högre och har fyrhjulsdrift om det kniper – vilket det gör ibland i den här stan. Längs Los Angeles Avenue stod 3-4 bilar övergivna i vänsterfilen, där vattnet brukar bli som djupast, och jag försökte att inte köra rätt i de största pölarna.

Köerna i Lusaka är ordentligt tjatiga, särskilt på Haile Selassie och Independence Avenue, som bägge utgjorde min färdväg. Väl i Kamwala tog asfalten snabbt slut, grus och småsjöar sträckte i stället ut sig mellan byggnaderna. De i personbilar kör slalom och försöker hålla sig i kanterna av pölarna, lastbilschaufförerna och vi välbeställda i four-by-fours (jeepar etc) kör långsamt rakt igenom. Jag körde bakom en taxi som hade större delen av hjulen under vatten, avgaserna bubblade upp längs med kofångaren och föraren svängde frenetiskt för att undvika de djupaste delarna.

På grund av allt vatten ville/kunde jag inte gå omkring så mycket, så från bilfönstret försökte jag urskilja vad de olika affärerna kunde tänkas sälja. Eftersom många av dem säljer allt möjligt (köksknivar, stereos och madrasser till exempel) var det inte så lätt, men till slut stannade jag utanför en cykelaffär som såg lockande ut. 280 000 kwacha (typ 500 spänn) skulle de ha för en indiskimporterad herrcykel i gammaldags modell, säkert av skräpkvalitet. Jag gick vidare och frågade i en affär som skyltade med fläktar och stereomöbler. De hade inga torkställningar men visste ett ställe som nog hade. Eftersom jag inte hängde med i vägbeskrivningen blev en kille ombedd att visa mig vägen, och vi gick iväg. På ett par ställen fanns det ingen gata alls, bara knähögt brunt vatten, så killen gick en omväg mellan husen , balanserade på stenar utlagda som gångbroar och tog mig åtskilliga kvarter bort från där vi startade. Några smånojiga tankar om dolda syften (bilstöld framför allt) for genom huvudet, men när vi till slut kom fram till nån sorts ”supermarket” med utlovade torkställningar framstod allt som bara väldigt vänligt.

Torkställningarna hade dock tagit slut för länge sen, och inte hade de några galgar heller. Ibland (inte så sällan) får man intryck av gammal öststatsekonomi där en viss produkt bara finns en enda affär i tvåmiljonersstaden, och är den slut så är det bara vänta. I månader. Och det trots omfattande privatiseringar som kanske inte riktigt lett till de ekonomiska framsteg som vissa trodde – pengarna stannar helt enkelt inte i landet.

Jag ville kolla vidare i Kamwala nu när jag ändå var där, och gick tillbaka för att hämta bilen. Om jag som 12-åring drömde om att köra stor bil i mycket lera var detta stunden jag hade väntat på: Krängande fram och tillbaka på stenar och annat bråte vadade jag fram med min bil mellan de små affärerna och letade efter nåt som kunde signalera torkställning! Galgar! Men utan framgång. Det enda jag lyckades med var generande nog att blöta ner fötterna på några unga killar som stod på en betongtrottoar, sisådär 10 cm ovanför vattnet, men det hjälpte ju inte när jag körde förbi.

Gräsklippning och söndagsmiddag

Utsikten från vårt köksfönster igår, det vill säga helt normal gräsklippning. På samma sätt klipper de gräset längs vägkanterna i stan, helt för hand med nåt macheteliknande.

Vi hade bjudit in några vänner på middag igår, våra grannar (tillika kollega till A) och så B och F som A lärt känna via M som bodde här förut. Boerewoors (sydafrikanska korvar) för hela slanten blev det.

Supa-Kill

Den är vetenskaplig och den mördar norska råttor. Och är märkt med nåt som påminner om internationell atomforskning.

Erick bygger sängar i mukwa

De halvsoggiga ikeasängarna som den tidigare hyresgästen i vårt hus använde är trots visst slitage extremt åtråvärda här, och vi fick inte köpa loss dem. Så igår körde vi till stadsdelen Kalingalinga, där förutom stenkrossarna även snickarna finns längs huvudvägen.

Vi snackade med två snickare, kollade igenom deras fotoalbum på tidigare tillverkade möbler och valde Erick Kazembe, som framstod som en reko prick. Så efter att ha betalat en dryg halvmiljon kwacha i förskott väntar vi nu på en queensizesäng till gästrummet och en kingsize (förlängd till 2 m, från de normala 1,90) till vårt sovrum. Det vanligaste träslaget är furu, vilket två sjuttiotalister från norden inte är så förtjusta i, så vi valde istället mukwa, ett stenhårt mörkt träslag som jag innerligt hoppas inte är svartlistat...

(visst finns det möbelaffärer, men de är svindyra och har hiskeligt fula grejer)

Det är den regniga säsongen

Martin Luther King Road efter två timmars regnande igår. MLK Rd är vår gata i finstadsdelen Kabulonga.

Samma gata (fast från andra hållet) ett knappt dygn senare, dvs i förmiddags.

Första dagarna i Zambia

"När ni ska till Livingstone, hör av er till mig så ska jag ordna boendet på den bästa lodgen i trakten". Det var efter att ha blivit bjudna på fantastiskt goda helt nygjorda samosas och åtskilliga flaskor Castle. Vi var på baren "2010 Next Sports Café" som S:s goda vän E hade startat i Chilenye i december, ett litet snyggt ställe i en halvsliten del av stan.

Det här hände min första vardag i Lusaka, Zambias huvustad. Men som kontrast till trivseln ovan fick jag och A en liten historia berättad för oss på vägen hem från den galna restaurangen där lokala eller möjligen sydafrikanska bratkids (vita) ylbrölade karaoke: "När R en sen kväll för ett antal år sedan skulle lämna av en vän gjorde han misstaget att inte köra in genom grinden utan stannade bara utanför. Det kom snabbt upp en bil med två män som riktade ett hagelgevär mot honom och sa ’Ge oss bilen!’. R böjde sig istället mot handsfacket, tog upp en revolver, sköt genom dörren de bägge männen och körde med en rivstart därifrån."

Man ska dock ha klart för sig att Lusaka är en annan stad idag än den var på den tiden som scenen ovan utspelar sig i. Och att killen som berättade tyckte det var helt rimligt och vettigt att ha vapen hemma för att försvara sig. Visst ska man agera annorlunda när det är mörkt än på dagtid, men Lusaka är en förhållandevis lugn och säker stad.

Och litet opraktisk. Jag åkte med P till Microlink, en av Internetleverantörerna, dit han skulle för att betala sin månatliga räkning. Och så verkar det vara med de andra vanliga kostnaderna man kan ha, som el och satellit-tv t ex, de ska också betalas på respektive kontor. Internet finns för övrigt bara via satellit i det här landet, alltså inte en enda ordentlig sladd till resten av världen. Så det går inte fort, och har man otur kan man bara teckna den trådlösa tjänsten med begränsning på en gigabyte i månaden. Kanske kommer det redan imorgon en tekniker till vårt hus för att kolla om vi kan få den bättre varianten av uppkoppling – som dock kräver ”Line of Sight” till antennen, dvs inga hus eller träd i vägen.

Det är förvånansvärt svårt att vänja sig vid vänstertrafiken, jag har inte kört bil ännu, men A gör det. Vi åkte bl a till Manda Hill, ett shoppingcenter med många stora landcruisers på parkeringen. Ett axplock av innehållet i våra prassliga plastpåsar från Shoprite: Flora, Corn flakes, ginger ale, konstigt gröna tomater och så en back Mosi – nationalölen.

Imorgon ska jag åka med D till Immigration och ansöka om uppehållstillstånd, så då åker vigselringen på. Sen blir det nog några timmars jobb för NV, i trädgården om det inte regnar, det blir för svalt då.