Det urspårade godståget som hade rivit upp rälsen nära Nakonde, gränsstaden till Tanzania, hade då fått vårt tåg att stå stilla i 30 timmar. Med ojämna mellanrum fick vi besked om att NU var de nästan färdiga med reparationen och vi skulle snart börja rulla.
Efterhand tröttnade vi på den oförändrade utsikten från kupéfönstret, inga av de giraffer i månsken som vi hade hört om syntes till i spårområdet bakom det parkerade godståget fullastat med kopparplåtar (sannolikt på väg till hamnen i Dar för vidare export). När möjligheten dök upp att komma ifrån Chozi med en liten lastbil högg vi den. Fyllda av energi snabbpackade vi ihop och klev ner fråmn tåget och upp på lastbilsflaket.
Vi fick med oss Elisabeth, en bastant zambisk kvinna på väg till Dar för att ta emot en container med diabetikeranpassade matvaror från Dubai. Enligt henne är den enda tillgängliga specialprodukten för diabetiker i Zambia coca-cola light.
En skumpig färd på grusväg genom den ganska så kultiverade zambiska naturen tog oss till Nakonde, där det södergående tåget stod och väntade på stationen med dieselloket igång. Vi pratade med stationschefen och ringde vår kupégranne som hade stannat på tåget. Han, grannen, som hette Ton och var en überpositiv zambisk kille med en snart avklarad läkarexamen från Tanzania och anställd i en hiv/aids-ngo hade förutom god hand med de tiggande barnen utanför tåget också glatt oss med utrop och falsksång sen vi lämnade LSK. Frågan vi ville ha svar på var: Skulle vi fortsätta på egen hand eller var de faktiskt på väg att köra igång trafiken på riktigt nu, så att vi skulle kunna vänta in vårt tåg och hoppa på igen?
Inga tillräckligt uppmuntrande/säkra besked gavs oss, så vi tog en taxi från tågstationen till själva gränsen. Vi korsade till fots och gick mot minibussstationen med nya stämplar i passen. Det tog inte lång tid innan en fullpackad och skränig buss åkte förbi och tjoade om Mbeya, som var namnet på staden vi siktade på. Vi knödde oss in/blev inknödda bland alldeles för många människor och satte av i rasande fart. Inga lemlästande krockar drabbade oss, så vi kunde checka in på Mbeya Peak Hotel och sova en lugn natt i sval bergsluft.
En tolvtimmarsresa från Mbeya till Dar Es Salaam i något sånär bekväm långfärdsbuss gav oss faktiskt våra månskensbelysta giraffer när vi körde genom nationalparken Mikumi. Visserligen utan månsken eftersom det var mitt på dagen, men som bonus såg vi även vilda elefanter, vårtsvin och flera sorters antiloper genom bussfönstren. Belöningen efter dagen på väg blev en middag vid havet på lyxitalienaren Mediterraneo i Dar.
På grund av glesa avgångar skippade vi snabbfärjan till vårt efterlängtade mål och tog ett litet propellerplan dit istället: Zanzibar!
Om det inte syns kan jag meddela att baren är snygg, vindsvalkad och trådlöst uppkopplad, men nu är det slutskrivet och dags att bada i det turkosa vattnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar