Den fattige har inte råd att köpa billigt

Eller hur uttrycket nu lyder. Vår förra hemhjälp Melody berättade för några veckor sedan om hur dåligt solcellerna hon hade köpt till sin mamma fungerade. Mamman bor i ett nybyggt pyttelitet hus i utkanten av stan. Det är Melody som låtit bygga huset, på en liten bit mark hon har köpt med lånade pengar av vad jag kunde förstå. Hennes plan är att utöka "huset" med fler rum, inklusive riktigt badrum, när hon får råd. Det är ett vanligt sätt att bygga hus på här i Lusaka, för de fattigare vill säga.

Det finns faktist el i området där Melody har sin lilla tomt, men anslutningsavgiftens storlek gör att hon behöver gå ihop med ett par grannar, och dessutom spara ihop ett antal hundra tusen kwacha. Så i väntan på att det kan bli verklighet gick Melody och köpte en modern, förnybar lösning för att ge sin mor tillgång till el: Solceller, med batteri för lagring och inverter för konvertering till hushållselens vanliga 230 volt. Samma upplägg som vi har i vårt hus, med den skillnaden att våra prylar är betydligt större och ändå bara avsedda som reservkraft, när den "riktiga" elen går.

En annan skillnad är att Melody köpte sina prylar i Kamwala, marknadsområdet med en hög andel sydasiatiska köpmän, där det finns många elektronikförsäljare. Jag har tidigare skrivit om den tveksamma kvaliteten och kompetensen på solceller i Kamwala, och fick nu tyvärr se precis hur dåligt det fungerade.

Melodys mamma använder sin el till en lågenergilampa i taket, till sin mobilladdare, men framför allt till den lilla tv:n. Ganska snabbt upptäckte hon dock att batteriet inte laddades upp tillräckligt mycket, så hon har varit tvungen att då och då gå iväg med batteriet till någon som kan ladda det med nätel. Det var ju inte precis poängen med att köpa solceller, dessutom är blybatterier svintunga och gå omkring med. Så jag sa att jag kunde komma och kolla och kanske identifiera problemet, eller till och med lösa det.

Det jag fick se var en solcellspanel som skulle behöva dygn med midnattssol, fast av afrikansk dagstyrka, för att helt kunna ladda batteriet. Minst 20, snarare 30 watt behövs för ett batteri av den aktuella storleken (35 Ah), men på taket låg det bara 14,5 watt. Nu är det inte så att jag själv kunde dessa relationer i detalj, men jag hade inhämtat kunskapen från solcellsexperterna på Suntech. Ännu värre var dock sladden från panelen. Tjock och kort är idealet för en sladd i de flesta fall, när det gäller låg spänning absolut nödvändigt, men i det här fallet var det en sladd av rent anorektiska proportioner, dessutom med några extra meter hoprullade i onödan på taket. Så den lilla ström som trots allt produceras i den lilla panelen får enkelt uttryckt inte plats i sladden som leder till batteriet.

Så igår iklädde jag mig rollen som biståndsarbetare, på det gamla viset, när jag kom i den stora fyrhjulsdrivna bilen lastad med kostsamma prylar och föresatsen att hjälpa de stackars afrikanerna som inte fått ordning på sin elförsörjning. Fast privat då alltså, inte regeringsbackat med en budget på miljoner (kronor, inte kwacha). Det är rätt svårt att förhålla sig till hela biståndsföreteelsen (jaja, utvecklingssamarbete heter det) eftersom den kritiseras på alla vis både inifrån och utifrån, samtidigt som den rätt enkla känslan av "vi som har kan ju dela med oss" tar udden av en del av kritiken. Men nog teoretiserat i detta inlägg, åter till Melodys mammas gamla sladdar.

Jag hade givetvis tagit med mig en kamera för denna min utflykt till ett annat sammanhang än mitt vanliga i Lusaka, och medan Melodys mamma höll i stegen tog Melody bilder.

Eftersom jag har en bakgrund som teknikintresserad hemmaskruvare (nörd) är elinstallationer något jag har viss kunskap av att göra, och tycker är ganska roligt att pilla med, så med hjälp av den medhavda stegen satte jag igång. Ny fet svartröd kabel fick ersätta den gamla vita tunnisen, en laddningsregulator skruvades upp, liksom en armatur för 12-voltslågenergilampa. Väl färdig försökte jag förmedla kunskapen om hur det fungerade, vikten av rätt polaritet och lovade återkomma med ytterligare några meter sladd till Melodys mamma, så att den nya lampan kan placeras i det mörkaste hörnet (först ville hon ha den över kokplattan, men ändrade sig när hon insåg att det var så nära dörren att grannarna skulle kunna se hennes tillhörigheter upplysta, och därmed riskera stöld).

Kanske kan de nya prylarna göra att Melodys mamma slippet kånka iväg med batteriet för att ladda det, men tyvärr är nog risken stor att hon behöver en större solcellspanel - vilket Melody inte har råd att köpa, eftersom hon redan lagt ut en hel del pengar på den första, otillräckliga.