Små traktorer från Japan

På den breda och välbesökta nyhetssajten lusakatimes.com låg idag en vad jag skulle kalla ganska riktad annons.

Lite mer Harare: En dag på galoppbanan

Borrowdale Park är en imponerande stor anläggning. Från stan tar man Chancellor Avenue, som är avstängd kl 18-06 eftersom MongoMugabe bor där, och fortsätter ut mot de flotta villaförorterna. På höger sida ser man sen de gigantiska läktarna, större än vad jag någonsin har sett på någon annan "smalsport"anläggning, och bortom/bredvid dem den stora öppna gräsytan. Byggnaderna med kontor, vadslagningsluckor och barer kröns dessutom av stora parabolantenner för vad jag tror är direktsändning av tävlingarna till sydafrikansk tv.

Om funktionerna är bortsparade eller om det bara är så att publiken är insatt och återkommande vet jag inte, men inga skyltar eller människor syntes till som kunde förklara vart man skulle gå i den nästan helt tomma arenan. Jag letade mig upp till en av läktarna och satte mig på betongbänken. Ovanför mig fanns en våning för klubbmedlemmar, innanför läktaren en bar där några svarta män satt framför tv-skärmar med galoppresultat på.

När speakern annonserade det kommande loppet strömmade plötsligt folk ut på gräsmattan bredvid banan. De tävlande hästarna och deras jockeyer kom ut och red förbi, bort mot startänden av banan. Lika snabbt som människorna dök upp försvann de igen, in till olika barer vad jag kunde se. Samma sak igen när starten sen gick, precis i tid för att se målgången på nära håll komma alla ut på gräset, stannade ett par minuter och försvann igen.

Den vinnande hästen och jockeyn visades väldigt mycket mindre uppmärksamhet än ägarduon, som gratulerades och tv-intervjuades. Hela grejen kändes mycket intern, vit och tämligen ointressant. I anslutning till "backstage"området lekte för övrigt de små vita barnen passade av sina svarta barnflickor, i mycket proprare klädsel än dem man ser i Zambia.

The People Vs Petter

Dagen efter att jag avslutat 1000 km körande till Harare och tillbaka utan problem körde jag 10 km i Lusaka - och fick erkänna mig skyldig till att ha kört 73 km/h på 65-väg. Det kostade mig 180000 kwacha.

Ett exempel på zambiskt inlägg i valrörelsen (jag ska för övrigt registrera mig som valobservatör idag), där kandidaterna heter Banda, Hichilema och - Sata: http://kusilakwacobra.blogspot.com

Bilder från Zimbabwe

I vanlig ordning har jag lagt en större mängd bilder på flickr eftersom den här bloggen är så seg att ladda upp dem till: http://flickr.com/photos/petters/sets/72157608040305241/show/

Zimbabwe today

My local advisor D took me to the flea market at Avondale shopping centre where he had some contacts for buying Zimbabwean (Zim for short) dollars. Even though last week saw the legalization of buying and selling goods in foreign currency (US dollars), it only applies to 152 designated places nationwide. Many other shops and restaurants do accept US dollars, but for some items you need local cash.

Since the reform earlier this year the bills don't carry a ridiculous number of zeroes. Instead they look rather familiar to someone living in Zambia where the 50000 kwacha bill is the normal "big bill". For my fifteen US dollars I got nine billes valued 20000 Zim dollars each. Apparently the 50000 bill is to be introduced today, which probably will hike the inflation a bit more. Therefore D decided to wait with with his own money changing, to get the better rate that probably would have developed during the day.

Moving around town gave me the impression that the long lines in front of the atms were even longer than yesterday. The reason being the daily limit of a 20000 withdrawal per person being raised to 50000 Zim dollars.

The sad look of empty shelves greets you every time you enter a supermarket and so far I haven't been able to find bottled water in any of them. But imported Belgian beer in plastic bottles were plentiful.

Driving around Harare on a motorbike in October is lovely. Hot, but the breeze of speed is still cooling. Traffic is more intense than in Lusaka, but still relaxed. The medium-high risers in the city range from 70s to 90s design, very little of the socialist concrete seen in other southern and eastern african capitals is to be found.

The dickhead president isn't very present when you just glance at Harare and Zimbabwe, but the abandoned and partially burned big farms I saw on the way from the Zambian border constitute a distinct reminder. The motorcade passing on Borrowdale road when I had my breakfast at the peaceful Cocoa Tree Coffeeshop gave a surreal impression. When the normal police motorcycles had passed followed by a couple of black stretched Mercedes came two small trucks with the open backs filled with special police sitting sideways fronting me, dressed in camouflage, rifles in hands and wearing fully covering white motorcycle helmets. It made me think of starwars rather than a sunny country in southern africa.

There is still plenty of good life in Harare though. I ended up at my first horse racing ever and have enjoyed a three course dinner with pretensions for 35 US dollars in a beautiful villa with spotless service and no obvious shortage of anything. Internet is way faster than in Zambia and the croissant at the Italian bakery is fresh and cheap. Being one of the very few tourists in town I found myself completely alone at he bombastic monument at "Heroes Acre" with not even a bored guard sitting in a corner. No use in obeying the signs about vip parking and traffic prohibited :-)

I drove on good roads from Lusaka to Harare in nine hours including border crossing, lunch at the Twin Rivers Inn, a couple of fuel stops and one road block. Hassle free to say the least, which Harare itself also turned out to be. Go visit!

Zimsalabim!

Mellan 7 och 19.30 var jag på MacFarlanes verkstad idag. Ägaren Bobby (bilden) hjälpte mig till och från, liksom ett par av hans anställda mekaniker. Resultatet blev faktiskt ett hittat och åtgärdat fel, via en tämligen långtgående demontering. Så min planerade långhelgresa till Harare ser ut att bli av, med ett dygns försening och en bortrationaliserad natt på schyssta lodgen Kanyemba precis före gränsen till Zimbabwe. Imorgon i gryningen bär det av, 150 km till gränsstaden Chirundu, sen knappt 400 km i Zim för att nå Harare strax före skymningen. Tid behövs för gränsen med omfattande pappershantering för fordon, vägspärrar med mutsugna poliser, bensinjakt bland torrlagda mackar och allt annat som kan tänkas hända på vägen. I packningen kommer det att finnas 1,5 ombyte, verktyg och vatten.

Ett tag efter att den här bilden togs var det dags att provstarta hojen efter färdig ihopsättning. Det gick inte. Förnyad isärtagning visade en kabel som klippts av när en skarp kåpkant skruvades fast, så lite fogning och tejp senare kom det en efterlängtad smäll ur avgasröret när all den oförbrända bensinen antändes.

Jag tar inte med nån dator till Zim, mest för att inte bli tagen för journalist eller riskera stöld/beslagtagande, så det lär inte bli nåt mer uppdaterat här förrän jag är tillbaka i Zambia på måndag eller tisdag.

Kampen mot oljan fortsätter

Och då är det alltså inte ur ett klimatperspektiv. Vid tvåtiden kom Bob och hans son Duane hem till mig, kollade på hojen, konstaterade big problems och följaktligen lyfte vi upp den på flaket på deras bil.

Efter färden till deras verkstad vidtog ett intensivt demonteringsarbete för att komma åt roten till oljeläckan, som givetvis kräver att de jobbigaste sakerna måste tas bort (förgasare, luftburk, batterihållare, alla kablar till motorn, hela växellådan, kardanaxeln, svingarmen - ni fattar grejen). Bob chefade och skruvade lite grann, men mest sa han till sin mekaniker Kennedy att göra grejer, liksom till mig, så det var rätt mycket self service snarare än vanligt verkstadsbesök. Plötsligt hade klockan blivit fem och det var dags att gå hem, utan att ens ha kommit fram till själva problemet med hojen, än mindre åtgärdat det. Så nu står hojen som på bilden nedan, jag vetefan om jag skulle få ihop allting på egen hand. Men fem i sju imorgon bitti kommer Duane och hämtar upp mig, sen fortsätter vi!

Tur eller otur?

Jag undrade om jag hade spänt muttrarna ordentligt till bakhjulet igår kväll, det vinglade liksom till när jag svängde ut från Sable Road på väg hem från finska J som jag just köpt en liten gps av. Ingen skevhet syntes de resterande två hundra metrarna hem, men däremot såg jag någonting annat på asfalten bredvid mig när jag svängde runt på vår uppfart: Olja.


Victoria falls from natovarlden on Vimeo.

Inte så lite heller, det rann i princip ur motorns undersida. Lite kvällsmek gav det dystra beskedet att det inte var något så enkelt som en lättåtkomliga lösa skruvar, så jag packade ihop och inväntade onsdagens dagsljus. Som ni kanske vet har jag planerat en motorcykelresa till grannlandet med mongopresidenten över helgen, så om det var bra att hojen pajade ett par hundra meter från hemmet eller en satans otur att den gick sönder precis nu när jag verkligen skulle använda den vet jag inte riktigt. Ett dåligt omen är att jag saknat en sladd till oljetrycksvarningslampan i en vecka, så det var rätt mycket tur att jag märkte läckan i tid för att undvika en helförstörd motor.

Mer mekande, läsande i verkstadshandboken och en provstart efter påfylld olja visade bara ännu tydligare det jobbiga faktum att oljeläckan verkade komma från en plats så långt in och undertill att en demontering av hela växellådan verkar nödvändig. Det är inget jag gör på min smutsiga uppfart med två skiftnycklar och handfull andra verktyg, så denna dag har jag jagat mekaniker i Lusaka. Det finns en officiell bmw-verkstad där jag är lite tjenis med Alfred som är av de äldre mekanikerna, så jag körde dit för att kolla om de kunde ta in hojen. Vi snackade lite, jag förklarade vidden av mekandet och han tog oss till sin chef - som sa "Tyvärr, vi är bara licensierade för bilar, så jag vågar inte röra din motorcykel". Efter en eftermiddag i andra verkstäder som antingen vägrade andra märken än deras egna (Honda) eller sa att de nog bara skulle förstöra hojen pga bristande kunskap (Yamaha) hamnade jag på Bobs verkstad. En institution i motor-Lusaka och bekant med den förre ägaren till min båge. Självaste Bob kommer hem till mig imorgon efter lunch för att kolla på läckan, jag håller tummarna för att en snabb lösning kan vara möjlig och min Zimbabwehelg inte är körd för den här gången.

Koppar

Helgen som gick var nog den smutsigaste hittills i Zambia. Två nätters camping mitt i naturen, där marken dessutom var sotsvart efter att gräset brunnit upp. Ingen vattenkälla och superdammigt sedvanligt afrikanskt vis. Anledningen till all denna smuts var idén som vår finske vän I fick för länge sen, som gick ut på att återskapa processen att göra koppar som den en gång sett ut i Zambia.
En brittisk hemmaman T fattade tycke för Is idé och ägnade väldigt mycket tid att organisera en helg med ett tydligt mål: Egentillverkad koppar gjuten i form av en gammal valutsumbol i form av ett (icke-kristet) kors.

Bilden från flickr där hela helgen finns dokumenterad, just denna visar vår tyske geologguide Wolfgang som förklarar att jag kan se malaktit i gruset med hjälp av hans lupp. Vi hade även sällskap av Michelo som representerade the Association of small scale miners, med vars hjälp vi kunde få tag på malm.

Hur gick det då?
Tja, vi var i två gruvor (dagbrott), fick tag på och krossade och sorterade vår råvara, tillverkade gjutformar i soapstone, eldade i timmar med blåsbälg - men inte fan rann det ut nån koppar. Vi hittade däremot små mängder i askan dagen efter, som vi bankade och slipade lite på så att alla - vi var nästan 20 pers - fick en pytteliten bit egentillverkad koppar med sig hem. Och så smälte linsen på min ficklampa när jag lyste ner i ugnens glöd.

A och jag tog väl inte sådär jättehårt på koppartillverkningen, men delikat grillad köttmiddag, vinsnack runt elden och en helg utanför stan var inte alls dumt.

Galen grillkol sprutade gnistor:


Fire fire fireworks from natovarlden on Vimeo.