Arbetsdagen

Lagom till att jag förbrukat ytterligare ett refill (top-up, påfyllning av kontantkortet etc) till gsm-uppkopplingen har vårt riktiga internet börjat fungera igen. Hela dagen har det varit borta, hela dagen har jag suttit och jobbat, med visst uppkopplingsbehov. Arbetsrummet hemma är inte riktigt färdiginrett, men ett stabilt och mindre vackert furuskrivbord har vi iallafall.

Det är Naturvårdsverket som ska få betala min timpenning för dagens värv: Uppdatering av manualen för en databas över klimatinvesteringar. Och eftersom jag visar mig själv i arbete kan jag ju passa på att visa frugans arbetsplats också:

Opinionsbildning

Kunde inte riktigt låta bli att länka till den här. Det är ju rättegång och så i Sverige.

Få inlägg? Små bilder?

Well, snabbare än så här är inte vår uppkoppling. (Om man nu ska lita på testet.)

Lusaka Locomotives i strålkastarljuset

Jag tror faktiskt det är första gången i mitt liv som jag spelat på en plan med läktare. Inte för att det satt någon på dem, men ändå. Fullt med reklamskyltar också, och lämpligt nog ett italienskt företag - Parmalat, de är stora här - som huvudsponsor för serien (i fotbollssammanhang är Italien rätt bra, det är det ingen som bestrider, liksom deras kvaliteter på motorcykelsidan).

Kvart i åtta igår kväll gick jag ut genom porten eller vad man nu ska kalla den stora ståldörren/grinden som är öppningen till vårt lilla bostadsområde med sex hus. Klädd i shorts, t-shirt och inomhussportskor (squash) väntade jag på att D skulle komma och plocka upp mig. D är svensk, utsänd av ett stort telecomföretag, och min länk till fotbollen i Lusaka än så länge. Han dök strax upp i en Nissan Patrol och vi körde till Showgrounds, det parklika området i Lusaka som rymmer minst två viktiga saker: Den italienska restautangen Portico och fotbollsplanen, med vidhängande omklädningsrum och kiosk/bar. Nu är det alltså Futsal (five-a-side) det spelas här, så planen är ungefär en fjärdedel så stor som en vanlig elvamannaplan.

Jag hälsade på de andra i laget som kommit, det var en norrman, en britt(?), en italienare och tre zambier. För träningen var laget dessutom kompletterat med några klart yngre lokala förmågor (vitingarna ovan var knappast yngre än jag, runt 35 kanske). Konstgräset var kortare än det jag spelat på i sthlm, och i odubbade skor rätt ordentligt halt. Vi satte igång och det gick väl helt ok. Förutom att jag efter de åtta minuternas match var helt slut. Och eftersom mitt lag hade vunnit skulle vi spela vidare (vi hade delat in oss i tre lag som turades om att spela åttaminutersmatcher), vilket jag bestämde mig för inte skulle funka nåt bra. Så jag fick be om att bli utbytt och satte mig genomblöt av svett på bänken (under ett sånt där böjt plexiglastak, precis som på riktigt!). I strålkastarljuset kände jag mig som en väldigt effektiv myggmagnet, med bara ben och armar, vilket var litet nojigt pga malariarisken.

Vi spelade i en timme och det var riktigt roligt. Det är ju en massa start-stopp och snabba ruscher i sån här minifotboll, och det tog ut sin rätt på oss något äldre utlandsspelare (tror nog att ett par av zambierna inte heller var så vansinnigt unga, men de sprang iallafall). Italienaren orkade inte med något annat än att stå i mål i slutet, och tempot var överlag klart lägre från vitingarnas sida.

Min vana trogen valde jag defence när jag blev tillfrågad om önskad position, men gamla hederliga backkvaliteter som litet tyngd och styrka är inte till nån vidare nytta i vänskapliga träningsmatcher på små snabba planer, och det är förvånansvärt svårt att skrika på engelska när man har huvudet fullt av hur man ska fullfölja sin löpning. Jag vågar nog ändå påstå att jag var på ungefär samma nivå som en del av spelarna i laget.

I slutet av vår tid hade nästa lag dykt för sin träning, de var en smula mer seriösa dock: Tränare, numrerade tröjor och uppvärmning(!) genom löpning upp och ner för läktarna. När vi gick av planen var det en kort samling med stretchning och pengainsamling. Planhyran betalas varje gång av de närvarande - vita. Per skalle blev det 20000 kwacha, alltså drygt 30 kronor.

Jag vet inte hur det blir med matcherna på helgerna, men garanterat träning varje måndag framöver. Så nu hoppas jag att det finns ett par grusdojor att köpa till vettigt i pris i den här stan.

Bildspecial en lördagsmorgon

Entrén till Raphsody.

Nära Total-macken i Kalingalinga.

Huvudgatan i Kalingalinga.

Barn på fältet mellan Kabulonga och Kalingalinga.

Pure Zambian Goodness.

Avgångar från Lusakas flygplats.

Utsikt från bilfönstret.

Sockerrörssprit för den som vet vad den vill.

Här gjuter/skär/syr de vår nya madrass, custom made.

Madrassråvara - de är stora.

"2010 Next Sports Café" i Chilenje.

Oxfilé på fel håll

Har ni stekt oxfilé på längden nån gång? Alltså längs med fibrerna och inte på tvären, som det vanligtvis blir om man skär en bit, typ tournedos. Det blir inget bra kan jag meddela. Det gör å andra sidan inte lika mycket här, eftersom oxfilé (kött) är mycket billigare än hemma i Europa. När man går till nån av Zam-Beefs butiker (ja, det låter statsägt, liksom Zam-Milk och ytterligare några Zam-företag) finns det ett hyfsat utbud. Det finns lagom stora bitar av rostbiff (kött), det finns lövbiff (kött), det finns något som ser ut som ryggbiff (kött). det finns nötfärs (kött), fläskfärs (kött) och det finns grytbitar (kött) av flera typer.
Vad kostar det då? Tja, kött kostar ungefär 70 kronor kilot. Och så är det med det.

När jag är sugen på surkål ska jag gå till Gerritz. Det är stället jag sitter på just nu, tar en öl denna sena fredagseftermiddag och skriver om hur det är att flytta till Zambia som vit 33-årig man med väldigt mycket fritid, jämfört med er. Från mitt bord i trädgården ser jag en stolpe utanför muren. På den vajar (hänger trött) en tysk flagga. VÄSTtysk flagga.

Det är hemskt fel, fördomsfullt och säkert väldigt okunnigt, men det är litet svårt att inte litetlitet grand undra om det inte nazister, tyskarna som bor här i Afrika. Och nu kände jag mig som en amerikan. Jaja, skit samma. det är nog inget fel på Mr Gerritz, han serverar som sagt surkål, men drinklistan ser som han har snott den från Olsens böfhus (tänk macdonalds med rättigheter och omalet kött, ni som är förskonade från denna USA-danska styggelse).

Vart tog den lilla zucchinin vägen?

Jag ägnar oproportionerligt mycket tid åt att handla. Och då ju ändå ilandskonsumtionen en av de saker som verkligen håller på att krascha den här planeten och krossa rätt många av människorna på den. Men nu snackar jag alltså filmjölk (den lokala varianten, mabisikultiverad mjölk), gul lök och pasta. Vardagsförnödenheter som ska finnas hemma, men som av nån anledning tar slut mycket snabbare här än vad de gjorde i Sverige. Det beror delvis på att små förpackningar är vanligt, och billigare än stora i de flesta fall. Det gäller både kaffe och filmjölk, där det kanske inte är så konstigt för den senare eftersom den lilla (250 ml) förpackningen är en plastpåse à la mozzarella, jämfört med plastflaska av brittisk modell. Att det tar tid beror också på att det ska köras bil till och från affären (först ska vakten öppna porten, sen ska man köra en inte föraktlig sträcka, ofta med litet kö på någon del, sen ska man hitta en parkeringsplats, och så är det samma sak tillbaka) och att man ofta behöver besöka mer än en affär – och här har vi kärnan i denna text. En av de första dagarna här var jag och handlade. Bland grönsakerna i kyldisken låg några små zucchinis inplastade, och varför inte? tänkte jag och la paketet i korgen (precis likadan som på konsum i Hammarby sjöstad).

Sen dess har jag inte sett en enda zucchini i Zambia. Visserligen försöker de lura mig med gurkor, såna där hemodlade varianter som SER UT som zucchini, men icke. Och det är den här oförutsägbarheten som gör de så knasigt när helt vanliga grejer plötsligt kan vara borta från en – eller alla – affärer i stan. Tonic, detta kolonialarv som vi (Petter) skattar så högt, säljs i sexpack med likadana burkar som man får på flyget, och kan ju lagras enkelt och länge. Men ändå var det heltomt på både Shoprite och Game i förrförra veckan. Nu beror det ju på hur flexibelt sinne man har, om helt enkelt struntar i varorna som är slut och köper nåt annat, eller om man tycker sig behöva åka till nästa, och nästa ställe för att hitta dem. Trots rätt ordentligt moderna inslag känns det som att Zambia (Lusaka) fortfarande till del är ett sådant samhälle där det krävs en hemmaman (eller tjänstefolk) för att hinna med matinköpen. Och då har jag inte skrivit om räkningarna ännu…

The Heat Is On

Det där med södra halvklotet är fortfarande litet ovant. Och även om det hyfsat varmt nu (20-30 grader, oftast runt 25) så är det regnperiod, vilket inte känns så där jättemycket sommar. Denna blöta period följs av den kalla perioden som är som värst i juni-juli (5-10 grader på nätterna, i hus med en massa öppningar, utan isolering och värme). Men efter det kommer den varma, torra perioden som toppar i augusti-september, då det blir riktigt hett och dammigt.

På lördag spelar Zambia mot Kamerun i den afrikanska fotbollscupen, ska försöka kolla den med vänner på nåt roligt ställe. Det har varit MYCKET snack på radion om national pride efter vinsten över Sudan häromdagen. Eller som jag läste i en kommentar på lusakatimes.com: "A lot is at steak"

Pure Zambian Pleasure

Tillbaka på Arcades, detta civilisationshelvete till shoppingcenter som man oundvikligen verkar hamna i så fort man behöver nåt som det är svårt att få tag på nånannanstans. I mitt fall el, som jag inte har någon hemma av, och jag vet inte om de har enorma dieselgeneratorer här eller om de bara tillhör en annan del av nätet där det finns ström.

På Arcades finns bland annat Spar, ni vet den där kedjan av mataffärer med en gran som en symbol (som jag alltid kommer att förknippa med barndomens familjeskidresor till Österrike, där det ofta fanns en liten kvarters-Spar), och på detta Spar som dessutom är en SUPER SPAR finns t ex det som jag inte hittat nånannanstans: Lågenergilampor med bajonettfattning. Visserligen bara med läskigt kallt ljus, men ändå, zambierna är förtjusta i starka glödlampor, 100 watt verkar rätt vanligt, och det är inte jag så pigg på. Man hamnar för övrigt lika ofta på Manda Hill som är ett likadant shoppingcenter, bara marginellt annorlunda utbud av affärer fast litet färre och sämre restauranger.

Nåväl, på La Gondola där jag sitter och dricker en caffé americano (medan jag väntar på att datorn ska ladda batterierna) ser man in i köket på stockholmskt 00-talsvis och dit kom det nyss en kille glatt joggande – det är rätt glest mellan borden – som sa något glädjande till personalen. Det vet jag eftersom de började hoppa omkring och göra segergäster, vilket höll i sig i ett par minuter. Av snacket bland de andra gästerna och servitrisen förstod jag att det handlade om fotboll, och rimligen den afrikanska cupen som just startat i Ghana. Kanske går jag bort till Times, baren som enligt min servitris visar matchen på tv.

Bilden till trots beställde jag en pizza, den var helt ok.

Bränslecell till datorn

Hela gårdagskvällen och hela dagen idag har det varit strömavbrott i hela eller delar av Lusaka. Igår kväll tystnade även alla radiokanaler utom BBC och Christian Voice (typiskt), litet läskigt faktiskt. Nån sa att strömavbrotten här ibland beror på elbrist och därmed på att industrin uppe i kopparbältet, där alla gruvor och Zambias ekonomiska livsnerv finns, har högre prioritet och får den el som finns.

Jag skulle ha begått fotbollsdebut igår, testtränat med Lusaka Locomotives, men det får vänta till nästa vecka om det finns nån el till belysningen då. Ska bli spännande dock, det är ett blandat lag som spelar på konstgräs och har både serie- och cupmatcher på helgerna. Känner mig inte överkvalificerad precis.

När man är beroende av datorn och internet för att jobba blir det rätt jobbigt med elavbrott, men inte omöjligt. Just nu finns det el i några delar av stan, t ex på det internetkafé på Arcades där jag sitter. Och här skulle jag behöva sitta ett tag till, så att batteriet hinner ladda upp sig. När det är svart i hela stan är det dock svårare. Den vanliga trådlösa uppkopplingen hemma pajar ju när wimaxmottagaren inte får nån ström, men GSM-nätet funkar, och på det kan jag koppla upp mig med kontantkort - dyrt förvisso, men iallafall.

Fast när datorbatteriet tar slut är det ju kört. Och det är då jag vill ha en bränslecell - som skulle ge flera dagars laptopström.

http://arstechnica.com/news.ars/post/20061227-8505.html