Notera namnet

Rätt många av er hamnar här genom att skriva in adressen lusaka.nu, vilket ju är smidigt. Det gör dock att ni (kanske) inte sett den ”riktiga” adressen för denna lilla afrikablogg: http://lusaka2008.blogspot.com

Och som namnet antyder handlar den om livet i Lusaka under 2008. Som snart är slut. Inte livet alltså, men 2008, och därmed även inläggen på den här bloggen. Som av en slump kommer även www.lusaka.nu att sluta fungera nån gång efter årsskiftet, men bloggen kommer att ligga kvar under blogspot-adressen ett tag, innan den blir allt för inaktuell.

Jag kommer nog att skriva en rad om mitt liv och annat som händer i södra afrika även efter årsskiftet, till och med publicera bilder, men det kommer att nå er på andra vägar än den här. Och skulle det bli i bloggformat vill jag i vilket fall byta plattform till något icke-googligt och mer egenkontrollerat och open source (som wordpress på en "egen" server t ex).

Klimatmedvetenhet

Den här butiken vet hur man säljer grejer! (Tyvärr, får man väl säga...)

På tal om marknadsföring hörde jag en sympatisk spot på radio idag, till skillnad från de vanliga hjärndöda lågbudgetinslagen - och det här var för nationalölen Mosi, som begåvats med en ny slogan: Change it!
Den gick ut på att "vi" skulle hjälpas åt för att göra Zambia till ett bättre land, illustrerat med en dialog mellan några hippa unga där den ena hade passat på att undervisa i nån liten skola medan han tog sin universitetsexamen, vilket han uppmanade de andra att också göra. Och samtidigt dricka öl får man väl anta då.

Klimatmedvetenheten är också vad den zambiska regeringen vill öka, så idag var jag på en jobbintervju för en tjänst på en specialenhet för klimatfrågan som ska startas på miljöministeriet med utländsk finansiering. Det är lokala UNDP-kontoret som sköter rekryteringen, så det blev ingen inblick i den zambiska departementsvärlden idag. Och med tanke på att de övriga fyra samtliga är zambier bedömer jag mina chanser som små, eftersom det finns en rätt aggressiv lagstiftning om att anställa inhemskt.

Liten avslutningsbild från bilfärden hem denna sena eftermiddag:

En lastbil full med kossor lite oförklarligt parkerad mitt i Kalingalinga.

Liten lossning på jobbfronten

Fram till föredraget jag höll för en samling universitetsstudenter på Evelyn Hone College här i Lusaka har jag bara haft sociala anledningar att bära kostym, inte professionella. Jobbet har jag ju skött i hemifrån, oftast i trädgården i inte-så-formell klädsel. Tur då att personalgrinden gnisslar ordentligt, så att man hör trädgårdsmästaren 10-20 sekunder innan han står i trädgården.

Men för ett tag sen blev jag tillfrågad om jag för UNDPs (FNs biståndsprograms) räkning kunde hålla ett kort föredrag om "Climate Change", vilket jag sa att jag gärna skulle göra. Som jag uppfattade det har UNDP i Zambia ett uppdrag att dels sprida kunskap om klimatfrågan, dels om UNDPs jobb med klimatfrågan. Så med kort varsel ordnades en session på det privata(?) universitetet Evelyn Hone i Lusaka, alternativet till UNZA, det stora nationella universitetet, med varmkorv som lockbete.

Som en av tre talare började jag, med föresatsen att ganska grundligt förklara vad växthuseffekten är och hur klimatförändringarna påverkar jorden och oss. Genom frågorna som kom efteråt stod det klart att kunskapsnivån bland studenterna var väldigt olika, en kille frågade om ozon på ett hopblandat sätt, medan en annan ställde en mycket initierad fråga om rättviseaspekterna av historiska i-landsutsläpp och utveckling för dagens u-länder. Mina powerpointbilder går för övrigt att ladda ner genom att klicka här.

Efter mig hade C på UNDP det otacksamma uppdraget att förklara deras förkortningstäta arbete på lite för få minuter och sen var det dags för representanten från det zambiska miljödepartementet (som även har hand om turism och naturresurser).

Han hade en mycket mer personlig ton än vi vitingar och använde vid ett par tillfällen lite call-and-response-teknik, som folk här är vana vid.

Rätt mycket tid var avsatt till frågor och diskussion, vilket föll väl ut. Massor av frågor skickades fram skrivna på små papperslappar som vi försökte besvara tillsammans. Många var intresserade av Kyotoprotokollet och undrade vad det innebar för Zambia. Vi tog oss tid att förklara det, vilket ändå kändes lite tokigt, eftersom det protokollet nu är rätt passé och jag istället skulle ha velat prata om det otroligt viktiga avtal som behöver komma till stånd på toppmötet i Köpenhamn om ett år. Där inte minst relationen mellan i- och u-länder kommer att stå i centrum för förhandlingarna.

Förutom det här lilla uppdraget verkar det nu bli klart med ett mindre rapportredigeringsjobb åt en av de stora amerikanska biståndsorganisationerna, CRS, vilket känns mycket bra.

Sitting allowance

"...he repeatedly reminded me that the only reason Zambians attend workshops, meetings or launches (they’re all the same in Zambia, he says) is to make money. He waved down numerous strangers in the hospital cafeteria where we sat who all confirmed this claim. For government officials, attending meetings is actually a major source of income, making any workshop/meeting/launch that doesn’t include personal stipends doomed to failure. (Dr. Bob attributes this situation to the wave of HIV/AIDS research over the last 10 years; before HIV/AIDS, believe it or not, people used to attend meetings for free... for free!)"

En ytlig bekant här i stan har skrivit ett (åtminstone för mig som är här) intressant inlägg om påverkansarbete - är det mer effektivt att fullobba direkt mot regeringen än att uppmuntra ärlig gräsrotsaktivism?

Mer kultur: Edward Scissorhands på scen

Eftersom Karin tog bättre bilder än jag och redan har skrivit några rader gör jag så här: Edward Scissorhands à la Zambia

Tilläggas kan dock att det är vår kompis Adam som ännu en gång gjort en strålande regiinsats. Han har en egen webbplats som bland annat tar upp gatubarnteaterprojektet Barefeet.

Den fina julgransfrisyren med lampor och allt.

Välgörenhet på motorcykel

Man hamnar i nya sammanhang ibland. Som idag, när jag deltog i ett tämligen traditionellt välgörenhetsevenemang: "The Zambezi Riders Annual Christmas Charity and Toy Run"

I kortege körde vi med runt femton motorcyklar till ett hospice i Chilanga och ett barnhem i Kalingalinga, följda av fyra pickuper fullastade med mat, leksaker, en spis och annat behövligt. Det är alltså mc-gubbarna jag käkar söndagsfrukost med ibland, och de drivande i det gänget hade bett alla att verkligen dyka upp med sina motorcyklar idag, så att det skulle bli en imponerande samling. Som lockbete startde dagen med hotellfrukost på ett av finhotellen i stan, som hade donerat frukost för 20 personer för den goda sakens skull.

Sjukhuset i Chilanga verkade vara ett vettigt ställe och vårt besök kändes schysst - till skillnad från barnhemmet i Kalinglinga, som var ett Moder Theresa-ställe där vi blev runtvallade av sista Ignatius och förväntades glo på små barn och dödssjuka tonåringar. Inte så respektfullt kände jag.

Bilderna ligger på flickr.

Lusse lelle

Se så fint ljusen speglar sig i poolen hos den svenske ambassadören! Men man blir lätt svettig av att dricka glögg en varm kväll i Lusaka. Lite som en repris av mottagningen hos den finska ambassadören förra veckan blandades zambiska viktigpettrar med diplomater och nordbor när lucia skulle firas i det svenska residenset.

Tvångskommenderade Sidaanställda sjöng som de skulle och elden höll sig till stearinljusen. Massor av köttbullar, skinka och Janssons, samt fläskpannkaka(!), gjorde hungern svår för våra vegetariska vänner, men gladde å andra sidan vissa av oss andra.

Jag behövde åka till Afrika för att se modern dans

Lite kultur för en gångs skull. Det var vad vi ägnade oss åt igår kväll, på Lusaka Playhouse, scenen med stort S i Lusaka. Det händer visserligen en del där, men det är så fantastiskt svårt att få reda på, så man kommer sällan dit.

Igår var det en dansgrupp från Zimbabwe som uppträdde, Tumbuka Dance Company, och jag insåg till min förvåning att det nog var första gången jag gått och kollat på modern dans. Eller ja, dans över huvud taget, jag har inte kollat på balett eller schottis heller.

Det var bra, lite märklig musik (typ blandning av new ageig lounge och afrikanska trummor) och givetvis grymt imponerande att människor kan röra sig på det viset. Och däri ligger en del som jag inte hade förväntat mig - att det var så mycket av en gymnastisk/kroppsuppvisning, där det som skulle gestaltas skymdes av dem som gestaltade.

När jag googlade Tumbuka för att dubbelkolla deras namn dök en rätt intressant artikel upp, ur en av Zimbabwes statskontrollerade dagstidningar, The Herald. Publicerad tidigare i år handlade den om att Tumbuka dance Company var på gränsen till finansiellt sammanbrott och innehöll bland annat dessa stycken:

"The once vibrant institution of contemporary dance has since inception in 1992 been running on donor funds from non-governmental organisations and its traditional donor organisations such as the Swedish International Development Agency and Hivos."

...

"Word doing the rounds was that the case of Tumbuka was just but the tip of the iceberg as a good number of arts institutions were faced with financial problems since Sida withdrew funding of individuals and privately-owned companies.

In the past, Sida used to fund several arts projects but had since established the Culture Fund Trust of Zimbabwe, through which marginalised artists and arts companies can apply for funding."

Man undrar ju om trust fund:en inte alls fungerar, eller vad det är som har hänt. I vilket fall låter det ju inte som nån vidare hållbar lösning för en dansgrupp att vara beroende av biståndspengar i 16 år.

Real men love Jesus

For instance, Joseph Kony (LRA) in Uganda.

För jävligt i Zim, om än inte 6 miljoner döda

Såg just att Carl Bildt (förhoppningsvis) blivit felciterad av Sveriges Radio när ha sa
- Det är en förfärlig situation, det är ett accederande samhällssammanbrott där vi nu ser hur priserna fördubblas varje dygn och sex miljoner människor har dött i en koleraepidemi.

Och förfärligt är det, men än så länge inte fler än runt sex hundra människor som har dött i kolera, iallafall enligt uppgifter i de vanliga mediakällorna. Men många fler kommer det att bli, om inget händer snart. Jag börjar så smått tro att människorna i Zimbabwe är redo att ta bort Mugabe från makten, fast det kanske är en fåfäng förhoppning.