Reflekterad tillvaro i annan kultursfär, eller helt enkelt fino 2008, happy 2009!

Hur förhåller man sig till människor som beter sig på ett sätt som går tvärs emot allt man har lärt sig? Eller handlar frågan snarare om hur man på nya sätt kan se på världen och människorna i den? Eller bör frågan koncentreras till det helt avgörande villkoret som finns inbyggt i den frågan – att en människa kan lämna sin bakgrund, sina värderingar och den totala socialisering som skett genom familj, vänner, skola, media och den allomfattande kulturen i det samhälle hon eller han har vuxit upp i?

Tjänstemannen på den statliga myndigheten går långsamt förbi mig med släpande steg som gör att hennes hällösa sandaletter hasklapprar mot stengolvet. Hela hennes hållning utstrålar ett nonchalant lugn och en jag-bryr-mig-inte-attityd som verkar helt opåverkbar. Är det så? Kan jag säga vad en annan människa utstrålar? Är inte det en handling av den andra människan, som själv innehar tolkningsrätten till sin gestalt?

När vi delar synsätt, känner till samma koder och dessutom vet om att det är på det viset är situationen kanske en annan än när betraktaren kommer från ett annat sammanhang. I alla fall i minoritetssammanhanget, som råder här eftersom jag är på besök på den zambiska immigrationsmyndigheten, i Zambia, som ensam svensk. De andra människorna i lokalen, kvinnans kollegor till exempel, skulle om de tittade på henne med fantastiskt stor sannolikhet inte säga att hon utstrålar ”ett nonchalant lugn och en jag-bryr-mig-inte-attityd som verkar helt opåverkbar”. Och skulle man be kvinnan själv med några få ord beskriva vad hon anser sig utstråla eller vad hon tror att hon utstrålar vågar jag påstå att den beskrivningen i betydligt högre grad skulle sammanfalla med hennes kollegors beskrivning än med den som jag just återgett.

Är det bara en av oss som har rätt? Eller mer konkret, är mitt intryck av hennes utstrålning helt irrelevant i detta sammanhang och bör därför begränsas till att endast existera i mitt medvetande, men helst utan att påverka någonting annat? I så fall infinner sig problemet att jag inte har någon ytterligare tolkningsmodell, inga andra fasta punkter att relatera kvinnans gång till. Så med medvetenheten om att mitt intryck inte är giltigt i detta sammanhang hamnar jag i en tillbakagång till ett utgångsläge där jag vet att någonting annat utstrålas än det jag ser, men jag vet inte vad och känner mig därför tvingad till en passiv attityd där fortsatta tankar effektivt kvävs. Hur kan jag tänka vidare på eventuella förklaringar till den utstrålning jag ser när jag just konstaterat för mig själv att min tolkning inte bör användas?

Jag står långt utanför den delaktighet som det innebär att veta vad man ser, står i fall som detta långt ifrån möjligheten att ens reflektera över det jag ser. Ett år i Zambia har inte fört mig många millimeter närmare den förståelse som jag tror är helt nödvändig för att kunna leva i något annat än ett stort utanförskap. Som privilegierad vit lever jag visserligen redan i ett på sitt sätt behagligt utanförskap, långt från sjukdomarna, mat- och varubristen, utnyttjandet på arbetsmarknaden och de flesta andra jävligheter som möter den fattiga majoriteten i Zambia. Men i längden, att leva isolerat bredvid människorna som ändå omger mig, är det något jag vill? Och om jag inte vill det, kan jag inom en överskådlig framtid tillägna mig de nycklar, koder och synsätt som krävs för att åtminstone ta ett litet steg in i samhället runt omkring mig?

Fortfarande fascinerad

Det kanske bara är jag som tycker det är spännande med gps-information om mina rörelser, här är i alla fall en illustration till vår bilresa till Livingstone och tillbaka, med gps-datan inlagd i Google Earth. Det röda strecket är vägen vi körde, ortnamnen är minnespunkter (waypoints) som ligger i gps:en. Det gula strecket kommer från Google Earth och visar gränsen till Zimbabwe.

På displayen syns att vår nerresa tog sjuånhalv timme, om man lägger ihop tiden för hur länge vi stod stilla och för hur länge vi körde. Dessutom syns medelhastigheten (pauserna borträknade) och hur långt vi körde. Man kan givetvis trycka fram mängder med mer information, men den slipper ni.

Det blå strecket visar hur vi körde ner, det röda hur vi körde hem igen - och stannade för lunch :-). Fast när man zoomar in så här mycket i Google Earth stämmer det inte riktigt, vi körde naturligtvis på asfaltvägen som syns strax till vänster om strecken. Jag vet inte var felet ligger, antar att det är lite svårt att få webbfoton att stämma helt exakt med satellitverkligheten.

Den här displaybilden visar att hemresan gick lite snabbare, på alla vis.

Uppmuntrande och nedslående zambiska åsikter

Min ständiga källa till aktuella skildringar av Zambia av zambier, LusakaTimes.com, har idag publicerat två helt olika texter. En vanlig nyhetstext från regeringsdagstidningen Zambia Daily Mail och en debattext från en enskild individ.

Titeln på den förra är "Zambia to remain a Christian nation" och innehåller en tröttsam skildring av hur landet firade den sjuttonde årsdagen som ett kristet land. Speciellt tråkigt är det att läsa den förrförre presidenten Chilubas kommentar om att det var utropandet av Zambia som ett kristet land som bröt den förbannelse som legat över landet sedan Zambia röstade för att isolera Israel i FNs generalförsamling 1973. Tron på vidskepelse och häxkraft är fortfarande mycket stark i Zambia, ganska ohotad av kristendomen...

Desto roligare är det att läsa hur signaturen "wes_ngwenya@yahoo.com" argumenterar för att öka den inhemska matproduktionen i inlägget "How Can We Preserve Food in Zambia and Avoid Wastage?". Bland annat tar han upp att det behövs investeringar i matförädlingsanläggningar och att det behövs incitament för butiker, restauranger m fl att köpa inhemsk frukt och mat. Nu är det ju tyvärr importerad frukt och juice från Sydafrika som fyller hyllorna i de stora (sydafrikakontrollerade...) butikerna, så jag håller helhjärtat med Wes.

Immigration, del 17

Klockan hade blivit mer än jag tänkt när jag väl kom iväg till Immigration för att förnya mitt uppehållstillstånd, nästan elva på förmiddagen i fredags. Det visade sig vara rätt lyckat, eftersom de inte hade hunnit öppna vid sin vanliga halvtietid på grund av ett möte för hela personalen, så parkeringen utanför var full med folk som väntat i mer än en timme på att komma in. Det tog väl en halvtimme innan de öppnade och tio minuters köande för att komma in.

Jag spanade efter mina gamla bekanta Geoffrey och Mrs. Mungu, efter förra vändans många besök, men ingen av dem syntes till. Väl framme vid rätt tjänsteman fick jag beskedet att det inte räckte med min miljon kwacha och brevet från Forum Syd. Pengarna skulle vara i checkform och jag skulle ha med mig passkopior, blev rekommenderad att ordna det och komma tillbaka under eftermiddagen, så skulle vara lugnt.

Det tog mig flera bankbesök och hjälp från Forum Syd-ekonomen E att ordna en check, men strax efter klockan tre var jag tillbaka vid samma tjänstemans disk på Immigration. Han kände igen mig och log generat när han meddelade att kassören bara tog emot betalningar till 12.30. Så det var bara att lämna stället och ta sikte på den absolut sista dagen på mitt uppehållstillstånd, nyårsafton eftersom jag inte skulle vara i stan innan dess.

Nu är jag tillbaka i Lusaka och "ser fram" emot morgondagens besök...

Årskrönika är en så pretentiös och gubbig titel

Eller "Halvhjärtat försök att sammanfatta ett år i Zambia".

När jag landade på Lusaka International Airport den första veckan i januari var det med glad förväntan jag tog bilden på mig själv, på väg över plattan till fots mot ankomsthallen.

Det var lite småregnigt i luften och runt tjugo grader varmt, vilket kändes som en lagom stor skillnad mot den svenska vintern jag och just hade lämnat. Det som följde var ett år som gick från regnsäsong till torrsäsong, först varm i april-maj, sedan kall i juni-augusti. I september kom så den heta säsongen med full kraft och höll i sig till regnen började falla i november. Nu är vi återigen mitt i regnsäsongen och i förrgår var det julafton.

Högochlågkonjunktur
När jag lämnade Sverige rådde det högkonjunktur och det kändes inte precis jobbigt att ha lämnat jobbet på Naturvårdsverket för en hyfsat okänd tillvaro i södra Afrika. Oljan kostade nästan 150 us-dollars per fat och alternativa bränslen verkade rätt vettiga. Den amerikanska dollarn stod lågt runt sex kronor och gjorde New York till ett enkelt och populärt resmål för halva bekantskapskretsen.

Nu har det gått ett år, finanskrisen-recessionen-lågkonjunkturen-kreditkraschen är här och den pressade upp dollarkursen till 8,70 kr för några veckor sen, men ner oljepriset till 40 dollar fatet. Även kopparpriset har sjunkit dramatiskt, vilket påverkar Zambia direkt, som är helt beroende av sin kopparexport. Den senaste veckan har tre gruvor stängt och några tusen arbetare ska sägas upp.

Medföljande
Anledningen till emigreringen var att den dåvarande flickvännen blev erbjuden ett jobb av Forum Syd på regionkontoret för södra Afrika i Lusaka. Hon tackade ja till ett års anställning med en i det närmaste garanterad fortsättning på ytterligare ett år, och på grund av zambiska uppehållsregler och allmän kristen konservatism övergick min pojkvänsstatus till att bli den av en äkta makes. På nyårsafton går mitt tillfälliga uppehållstillstånd ut, så jag behöver återigen ta mig till ”Immigration” för nya stämplar. Det var på det kontoret jag tillbringade en väldans massa tid de första månaderna i Zambia, vilket till slut belönades med en liten passliknande röd bok för mitt Temporary Permit som ”Spouse”, som alltså varit mitt officiella yrke detta år.

Distansarbete och en begynnande biståndskonsult
I praktiken har jag i alla fall delvis varit något helt annat, nämligen konsult på distans. Via familjens handelsbolag har jag fortsatt att arbeta med de frågor jag höll på med på Naturvårdsverket i Sverige: Klimatinvesteringsprogram. Och dem har det gått alldeles utmärkt att distansarbeta med, men nu är snart taket i upphandlingen nådd, så jag har börjat leta nya uppdragsgivare. Några uppdrag vid sidan av NV har det blivit under året, bl a en artikel åt en svensk energitidning, en energikartläggning och webbarbete för Forum Syd, en föreläsning för UNDP och just nu håller jag på att redigera ett faktablad åt CRS, som är en amerikansk stor och katolsk biståndsorganisation.

Det har varit väldigt skönt att inte personligen vara en del av biståndsvärlden, och att ha haft en annan professionell identitet – men jag är tydligt på väg in i biståndsvärlden, vilket inte är direkt oväntat med tanke på hur mycket pengar och möjliga jobb det finns inom den. Jag har å andra sidan lärt mig rätt mycket om vem som gör vad, vilka teorier som är på modet och även själv kunnat fundera lite mer på vad som verkar fungera och vad som inte gör det.

Bistånd kan vara bra, inte minst för samvetet
Och en sak som jag numera känner mig rätt övertygad om är att vårt bistånd, från EU för att ta ett konkret exempel, till största del finns för att VI behöver det, för våra samveten alltså. Hade vi istället frågat oss – eller dem – vad utvecklingsländerna verkligen behöver skulle svaret inte blivit några miljoner eller möjligen miljarder kronors tillskott i budgeten, med varierande många detaljkrav från givarländerna, utan schysstare villkor för framför allt handel, men även migration och på andra områden. Visst gör en del av biståndspengarna stor nytta i ett land som Zambia, men dels syns negativa bieffekter ganska ofta i ett långt senare skede, dels är biståndspengarna löjligt små i förhållande till vad EU satsar på att stänga ute till exempel jordbruksprodukter från länder som Zambia.

Tydligt blev det i slutet av förra året och under 2008 när EU ville få ett antal uländer inklusive Zambia att skriva på nya handelsavtal (EPA), som här i Zambia beskrevs i odelat negativa ordalag, medan handelsministern i Sverige gick ut på DN debatt och hojtade om protektionism. De flesta analyser jag läst om avtalen visar att risken är betydligt större att uländerna förlorar och EU-länderna vinner på dem, men så ligger de ju inte heller på biståndsministerns bord...

The Parmalat League
Det extrema bil(mc)beroendet som Lusaka försatt mig i gör att jag varit tvungen att hitta fysiska alternativ till den vardagsmotion man får av att cykla till jobbet eller gå till tunnelbanestationen. En stad utan trottoarer och med så smala gator att cyklar inte får plats bredvid (de stora) bilarna i en fil, dessutom utsmetad över en storyta på amerikanskt sprawlande förortsvis och utan vettig kollektivtrafik gör lokaltransporter till ett helvete. Jag har suttit åtskilliga av mina afrikanska timmar i bil, ofta mögeldoftande på grund av märkliga tvättrutiner och med provocerande dåligt radioutbud.

Så för att inte helt degenerera fysiskt har det blivit rätt mycket rörelser i träningskläder, framför allt löpning, squash och fotboll. Jag är numera officiell medlem i Lusaka Locomotives och spelar five-a-sidefotboll på italienska klubben i the Parmalat League (vi ligger rätt bra till) två gånger i veckan tillsammans med några nordiska och fler zambiska lagkamrater.

Tyvärr ledde idrottandet till en inflammerad hälsena lagom till julen, vilket inte känns som den sammanfattning av det fysiska året jag önskade mig.

Mosi eller Castle?
Rockklubb? Nä, tror inte det va. Kongolesisk rumba är legio på dansgolven, den musik jag har hört från min kultursfär under året är antingen 10-20 år gammal eller riktigt dålig, så utelivet har varit ”annorlunda” för en musikintresserad som jag. OM man dricker öl är man enkelt uttryckt antingen en mosi- eller en castleperson, övriga importerade öl har bara marginella marknadsandelar. Bägge ölen görs av samma sydafrikanskt ägda jättekoncern, men jag dricker givetvis det som är ”Truly Zambian” – Mosi, efter victoriafallens inhemska namn: Mosi Oa Tunya (röken som dånar).

Enkelbiljett och besök
Ett år har gått, ett nytt börjar strax, och som det ser ut nu fortsätter det i Zambia för min del. Jag kom hit på en enkelbiljett och tror nog jag klarar mig utan återbesök i norden ännu ett tag. Men för det spelar besöken hemifrån stor roll, två omgångar kompisar och ett par föräldrar tog sig hit under året, ni andra är mer än välkomna!

Staten bestämmer bensinpriset

Här i Zambia finns en myndighet som till stor del är tillkommen med svensk hjälp, kallas Energiregleringsstyrelsen om man direktöversätter det ERB står för. Närmast kan den jämföras med den svenska Energimarknadsinspektionen (som ingen vanlig människa bryr sig om). ERB däremot har en del rätt vassa tänder, som kontrollen över bensin- och dieselpriserna till exempel.

Härom dagen bestämde ERB således att alla mackar ska sänka sina priser från knappt 7700 kwacha/liter till högst 5818 kwacha/liter (nu kostar alltså bensin i Zambia under 10 svenska kronor, vilket den varit långt ifrån att göra under det gångna året). Anledningen är så klart att det globala priset på olja har störtdykt. Från ERB förklarar de att:

"The reduction has been made possible by the reduced cost of the latest 90,000 metric tonnes cargo which was purchased at $53 million and arrived at the end of November compared to the October cargo which was bought at $81 million," Mr Sitali said.

Tänk så enkelt det kan vara att få bensinpriser som inte bara följer oljans pris uppåt, utan även nedåt. Och det är alltså inte några statliga bensinmackar vi snackar om utan en rätt spretig skara av globala och regionala varumärken som Total, Shell, Engen, BP m fl.

Välskrivet om Karl-Bertil Jonsson

Nu är det jul, så jag länkar istället för att skriva:

Att ta från de rika och ge till de fattiga
Åsa Linderborg om Karl-Bertil, välgörenhet och kommunism

Jag har en mobilsignal som ingen stör sig på. När någon ringer mig spelas ledmotivet till Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton. Den filmen älskar alla.

Jag med.

Jag älskar Tage Danielssons ord, Per Åhlins bilder, Toivo Pawlos rösttolkning och Gunnar Svenssons musik – för att inte tala om hur mycket jag tycker om Arne Domnérus som blåser de varma och lite eftertänksamma tonerna. Alla utom Per Åhlin är döda, men filmen lever sitt eget liv. Frågan är varför vi faller i korinter.

Läs den utmärkta fortsättningen på Aftonbladets webb: http://www.aftonbladet.se/kultur/article4056754.ab

Aftontvagning

Traditioner är i sin stelhet ofta motbjudande, men vissa har jag inga problem med. Och andra är det riktigt trevligt att anknyta till, som den gamla traditionen att tvätta sig på julafton. Och då på traditinellt nordiskt vis, med bastubad, vilket var vad vi gjorde på julafton hemma hos finnarna. Halvsen eftermiddag och solen sken, men väl i bastun hörde vi ljudet av ett skyfall på taket, så det svalkande badet blev dubbelblött.

Zim-besök och helgplaner

Igår kom kamraterna D och I hem till oss efter att kört hela dagen från Harare. D arbetar för en svensk organisation med kontor i Harare och I letar jobb. Det senaste halvåret har inte varit någon upplyftande tid i Zimbabwe, så en julresa till ett lugnt Zambia där inflationen bara har en nolla, inte tretton, var nog vad de behövde.

Medan jag jobbar några sista timmar före allmänt julfirande har de åkt till Manda Hill, ett av våra köpcentrum, för att leta ducoral (koleramotmedel) och fylla bilen med pasta och annat som är svårt att få tag på eller dyrt i Zim.

Zambia och Lusaka är generellt den underutvecklade kusinen från landet jämfört med Zimbabwe och Harare, men numera skäms zimbabwierna över att deras tidigare pärla till huvudstad är sunkigare och fungerar sämre än lilla dammiga Lusaka. Det är förstås Mugabe och hans supportrar som är anledningen till misären i Zimbabwe, men man undrar ju varför inte ett mer radikalt motstånd formerar sig.

***

Ikväll blir det före-julmiddag hos danska N och Zambiska A, imorgon stor middag med vännerna hos L, vår italienske undp-kamrat. Mellandagarna kanske ägnas åt en utflykt till Livingstone, men nyårsafton kommer vi iallafall att fira med 300 andra på den grekiska klubben, som har sin återkommande fest. Deras happy blue juice i shotglas är tydligen känd för att liva upp stämningen.

Inte student, men rätt skyldig...

Min "morgontidning" brukar vara en genomgång av några nyhetsflöden och ett antal bloggar på the Internet, idag fastnade jag återigen hos Zambian Economist som har gjort följande iakttagelse:

"To make it worse, the majority of the few blogs that are discussing Zambian issues are mostly written by students on a “year out” in Zambia. It’s not uncommon to find a blog on “Ben in Zambia” or “Sarah in Kitwe”. There’s nothing wrong with these foreign students blogging, I just wish indigenous Zambians did not let western students define the image of Zambia to the world. We have let others project an image of Zambia to the world for us."

En smula träffad känner jag mig allt, lyckligtvis tror jag inte att han förstår svenska, så han avser nog inte mig...